Bekvämlighetens pris

av KLAUS MISGELD

–Om internets frestelser, lättsinniga överenskommelser och civil olydnad.

Det är väl få av oss som på nätet bokar biljetter eller laddar ner program, som inte snabbt också klickar i rutan för ”Jag har läst och godkänt […] regler”, just utan att ha läst de ofta krångliga och långa bestämmelser som döljer sig bakom formuleringen. Vi är helt enkelt för bekväma för att granska avtalen, och givetvis vet företagen om detta. Samma beteende visar vi troligen ofta även när vi undertecknar kontrakt på papper, till exempel när vi hyr en bil, men kanske inte lika lättsinnigt. Men internetbaserade kontrakt inbjuder särskilt till lättja.

En stor del av vår framfart på nätet präglas av just detta, ett visst lättsinne och ett mått av bekvämlighet – dock naturligtvis inte bara det. Det handlar också om snabbhet, arbetslivets tvång och den nutida kommunikationens villkor. Men inte minst är det ju så praktiskt: praktiskt för att hålla kontakt, att visa upp sig för varandra, att beställa saker, att skicka iväg en text för läsning (som denna ledare), att ta in information och stilla sin nyfikenhet.

Allt vi företar oss på internet hamnar på någon server och är därför i princip nåbart för alla, även om få har de resurser som krävs för att ta del av informationen. Men faktiskt vet vi inte vad som kan ”öppnas” och av vem. Vi vet inte vem som ”ser oss” när vi använder GPS. Vi räknar inte med att den amerikanska säkerhetstjänsten NSA (National Security Agency) kontrollerar vår elförbrukning, men vi vet inte vem som kan ta del av de uppgifter som nuförtiden skickas iväg från våra elmätare som inte längre avläses av oss själva eller av därtill utskickade personer. Även på vår soptunna finns nu en digital avläsningsknapp, för vidarekoppling via sopbilen. Möjligheterna att använda dessa uppgifter är stora och svåra att kontrollera – det vet och accepterar vi. Vi vill gärna kunna kontrollera larmanordningar även när vi inte är hemma, liksom dörrlås, kylskåp och värmeaggregat. Allt detta lämnar digitala spår som någon kan följa. Och så finns allt som har med penningtransaktioner att göra: det osynliga kontraktet säger inte att vem som helst får ta del av allt detta, men det säger att all denna information skall finnas på en plats som i princip är tillgänglig även för icke-behöriga, eftersom det ligger i dess natur.

Bekvämlighet, nytta, arbets- och personalbesparingar, men inte minst ett kommersiellt intresse – det finns många skäl till varför vi (implicit) ger ett carte blanche till andra att använda sig av den information vi lämnar på nätet. Livsmedelskedjan vet vad vi har köpt med vårt kort och anpassar sina utskickade erbjudanden efter detta, utan att ha frågat oss explicit – men med vår underförstådda acceptans när vi använde kortet. E-postleverantören vet vad som står i våra mejl och förser oss med skräddarsydd reklam som bygger på ord som finns i meddelanden. Snart kopplar vi upp oss till hälsoinrättningar för att låta dem se hur det står till med vårt välbefinnande, även detta i princip öppet för ett mycket större forum. Som någon skrev, så finns det ju snart chipförsedda tandborstar som informerar tandvårdsstyrelsen om hur vi borstar våra tänder. Framtidens motionsstyrelse tar emot uppgifter från våra digitala puls- och stegmätare, och NSA/FRA kan givetvis också vara intresserade att få veta vart vi tar vägen. Vi lägger dessa våra data på nätet, och därmed har vi accepterat att det inte längre är bara vi som äger och kontrollerar dem, utan att de är öppna för det som kallas för data mining. Det är av egen fri vilja vi använder oss av digitala instrument och nätet, skriver sociologen Zygmunt Bauman, och vi kan inte längre annat än att låta andra ta del av våra data. Detta är den fria kommunikationens pris.

Informationsteknikens snabba utveckling öppnar många nya möjligheter, men den ställer oss också inför nya svåra etiska överväganden. Ett talande exempel på denna nya typ av etiska utmaningar är den mycket svåra frågan hur vi skall bedöma whistleblowers, inte minst Edward Snowden som uppdagar hur omfattande missbruket är av det faktum att vi gör våra data tillgängliga. Det är inte lätt att ha en bestämd uppfattning om det är moraliskt rätt eller fel att göra som amerikanen har gjort, vilket också tydligt återspeglas i den svenska mediedebatten. Det handlar om två saker. Å ena sidan att avtal skall hållas, även anställningsavtal inklusive där ingående sekretessregler som man har skrivit under. Så långt är det lätt att säga att Snowden har betett sig klandervärt och får stå sitt kast. Om någon är medveten om detta så är det han själv. Men å andra sidan finns det en större fråga: handlar inte det som han har avslöjat, NSA:s övervakningsprogram, om oacceptabla brott och en rent kriminell verksamhet med myndigheternas goda minne? Mycket talar för att det rör sig bland annat om brott mot USA:s konstitution (det s. k. fjärde tillägget), enligt vilken den enskildes integritet skall vara skyddad, låt vara att innebörden av vad integritet är för något har varit olika under olika tider.

Enligt katolsk morallära har den enskilda människan rätt, efter att noga ha prövat sitt samvete, att bryta mot lagar om man anser sig vara tvungen att göra det i en större, övergripande rätts namn, även om priset för den enskilde kan bli högt. Civil olydnad som en sista utväg kan vara en synnerligen rättfärdig moralisk gärning om det gäller att säkra högre värden, även om det krävs att man bryter mot enskilda lagar. Denna insikt – ”naturrättens” krav kontra den positiva lagstiftningen – formulerades redan av den grekiske dramatikern Sofokles (400-talet f. Kr.) i tragedin Antigone, och den genomsyrar västerländskt tänkande och återfinns till exempel hos en av fäderna för USA:s konstitution, Thomas Jefferson. Vi är alla överens om att denna rätt gäller under förhållanden i diktaturstyrda länder. Men även i våra demokratier kan en sådan nödvärnsrätt behövas. Kan inte detta gälla även i fallet Snowden? Sedan bör vi heller inte bortse från att vi som kollektiv själva genom vår bekvämlighet och ett visst lättsinne öppnar dörrarna för sådana rättsövergrepp som NSA och andra underrättelseorganisationer gör sig skyldiga till.

Det är naturligtvis meningslöst att tro att vi kommer att avstå från vår bekvämlighet, de praktiska fördelarna, de möjliga besparingarna, nätets onekligen stora fördelar och värden. Nyttan kommer även i framtiden att besegra visheten. Vi kommer också framdeles att läsa tidningar på nätet, även om vi vet att någon annan då också kan veta att vi läser och hur ofta och vad, och att den eller de kan dra sina slutsatser. Hur stor denna krets av ”storebröder som kan se oss” till slut kan bli är omöjligt att förutse, men denna okunnighet är inbyggd och godkänd av oss alla. Så även om vi klagar och bekymrar oss, skall vi inte glömma bort att det är vi själva som möjliggör missbruket.