Benedictus XV

Av Albertus, Biskop av Doliche, Apostolisk Vikarie för Sverige

Åter står vår heliga Kyrka sörjande vid en faders bår. Benedictus XV har gått bort. Hastigt och oväntat kom budskapet om hans död; som ett offer för den lömska farsot som i världskrigets fotspår smugit sig fram över Europa föll han, den ädle och milde påven, vars namn för alla tider kommer att nämnas som världsfredens och försonlighetens högste och ivrigaste talesman under folkhatets och stridens fruktansvärda tid. I den hänsynslösaste kamp på liv och död stodo världens mäktigaste riken mot varandra. Kyrkans höge styresman manade dem blott till förlåtande och fred. Lytta och plågade försmäktade krigsfångar i fiendeland.

Petri efterträdare på den romerska stolen tänkte endast på att lösa deras bojor och öppna för dem en väg till hemlandet. Utsvultna och eländiga suckade barn och åldringar efter bröd i av kriget härjade hem. Kristi kärleksfulle ställföreträdare hade ett klappande hjärta och en hjälpande hand för dem alla. Under Europas tyngsta lidandestid var han kristenhetens fader. Kärlek och barmhärtighet, som syntes outtröttligen verksam för världsnödens lindrande, var hans ständiga strävan. Därför finnes ingen, som vid hans bår vågat mästra, klaga eller klandra. Endast uppriktig beundran och tacksam vördnad tala där till hans pris.

Då världskrigets storm just hade brutit lös, måste Benedictus XV gripa tag om rodret till Petri hotade skepp. Och under nästan hela den tid han höll det i sin hand, fortsatte de lössläppta ovädrets makter att rasa. Fram genom farliga bränningar och skär förde han lyckligt med klok och säker hand förtröstande på Himlens hjälp Kristi heliga Kyrka. I försonlig och högsint kärleks namn kunde han återknyta gamla band, som blott för några år sedan för alltid syntes brustna. Sår, som gudlös orättfärdighet slagit i själva kristenhetens hjärta, det heliga Rom, ville den store fredspåven se läkta. Kyrkans nya lagbok, det tjugonde seklets stolthet, blev det honom förunnat att fullborda. Genom hans kloka insikt har den katolska tron vunnit framgång och styrka i de mest olika länder.

Sveriges katoliker! Eder gamle biskop skriver Eder detta från sitt lidandes läger, där han alltjämt hålles fjättrad av sjukdom och plågor. Dock vill han till och med där finna några tröstens och maningens ord till Eder i den gemensamma sorgen över vår bortgångne Helige Fader. Minnens då, att den djupt saknade Överherden ännu lever – blott närmare Gud än förut – och att han alltjämt bedjande fortsätter det hjälpande verk på jorden, varifrån vi sågo honom så plötsligen ryckas! Minnens ock hans faderliga kärlek, som sträckte sig till alla hans barn, också till de kringspridda och betryckta sönerna och döttrarna av Roms Kyrka i vårt avlägset liggande land! Glömmen ej de många bevis på huldhet och vaksam faderskärlek, som han lämnade oss! Ropen till Gud, den högste Domaren, bedjen vårt lands heliga skyddspatroner, att de måtte ledsaga vår bön fram till den Allsmäktiges tron! Och bedjen, att den höge Benedictus må varda välsignad med himlens rikedomar, att fredspåven snart måtte få njuta den frid, som övergår allt förstånd, att kristenhetens kärleksfulle fader, som här på jorden blott tänkte på barmhärtighet och offrande hjälp, i himlen snart måtte få skåda Fadern över allt vad fader heter, Honom, från vilken all god gåva kommer och vars namn är evig Kärlek.