Benediktinskt college i Oxford tar för första gången emot kvinnliga påbyggnadsstudenter

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Saint Benet’s, ett av benediktiner grundat college [engelska: hall, öv. anm.] i Oxford som varit den sista korporationen vid Oxford-universitetet med en enkönad policy har röstat för att ta emot kvinnor.

Vid ett möte med styrelsen för St Benet’s torsdagen den 5 juni beslöts med omedelbar verkan att ta emot kvinnliga påbyggnadsstudenter i alla ämnen som det undervisas i. ”St Benet’s Hall välkomnar varmt både kvinnliga och manliga studenter med examen”, sade en talesperson.

Det senaste college i Oxford som övergått från endast ett kön var St Hilda’s, som började ta emot män 2008.

St Benet’s står under tillsyn av Ampleforth Abbey i norra Yorkshire och grundades för att benediktinska munkar skulle bo där under studier i Oxford och så är det fortfarande. Abboten i Ampleforth, Cuthbert Madden, är ordförande i St Benet’s trust, som i sin tur är underställd klostrets förvaltningsorgan. Målet är att öppna också för kvinnliga studenter, men enligt den kanoniska lagen och för att munkar bor i St Benet’s behövs extra bostäder, för vilket en vädjan om ekonomiskt stöd har gått ut.

Den nye mastern för St Benet’s, Werner Jeanrond, tidigare teologiprofessor i Glasgow och den förste katolske lekman som någonsin haft denna befattning i Oxford, sade till The Tablet: ”Vi har ingen egen förmögenhet utan är beroende av kommande gåvor för att renovera och utvidga våra byggnader.” Han sade att det enhälliga beslutet att ta in kvinnliga påbyggnadsstudenter gjordes med omedelbar verkan, vilket betyder att kvinnliga gästforskare kan bli medlemmar av St Benet’s och att nya studenter kan komma in i nästa läsår.

För närvarande studerar inga kvinnor med examen vid St Benet’s, men professor Jeanrond undervisar sådana i sin egenskap av lärare vid den teologiska fakulteten.

Ruth Gledhill, The Tablet 2014-07-01

Hemsida för St Benet’s hall, här

Se tidigare inslag i Signums pappersutgåva och på hemsidan om Werner Jeanrond, här och här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Saint Benet’s, ett av benediktiner grundat college [engelska: hall, öv. anm.] i Oxford som varit den sista korporationen vid Oxford-universitetet med en enkönad policy har röstat för att ta emot kvinnor.

Vid ett möte med styrelsen för St Benet’s torsdagen den 5 juni beslöts med omedelbar verkan att ta emot kvinnliga påbyggnadsstudenter i alla ämnen som det undervisas i. ”St Benet’s Hall välkomnar varmt både kvinnliga och manliga studenter med examen”, sade en talesperson.

Det senaste college i Oxford som övergått från endast ett kön var St Hilda’s, som började ta emot män 2008.

St Benet’s står under tillsyn av Ampleforth Abbey i norra Yorkshire och grundades för att benediktinska munkar skulle bo där under studier i Oxford och så är det fortfarande. Abboten i Ampleforth, Cuthbert Madden, är ordförande i St Benet’s trust, som i sin tur är underställd klostrets förvaltningsorgan. Målet är att öppna också för kvinnliga studenter, men enligt den kanoniska lagen och för att munkar bor i St Benet’s behövs extra bostäder, för vilket en vädjan om ekonomiskt stöd har gått ut.

Den nye mastern för St Benet’s, Werner Jeanrond, tidigare teologiprofessor i Glasgow och den förste katolske lekman som någonsin haft denna befattning i Oxford, sade till The Tablet: ”Vi har ingen egen förmögenhet utan är beroende av kommande gåvor för att renovera och utvidga våra byggnader.” Han sade att det enhälliga beslutet att ta in kvinnliga påbyggnadsstudenter gjordes med omedelbar verkan, vilket betyder att kvinnliga gästforskare kan bli medlemmar av St Benet’s och att nya studenter kan komma in i nästa läsår.

För närvarande studerar inga kvinnor med examen vid St Benet’s, men professor Jeanrond undervisar sådana i sin egenskap av lärare vid den teologiska fakulteten.

Ruth Gledhill, The Tablet 2014-07-01

Hemsida för St Benet’s hall, här

Se tidigare inslag i Signums pappersutgåva och på hemsidan om Werner Jeanrond, här och här