Ber folk för mycket på jobbet?

av FREDRIK HEIDING
Folk kanske ber för mycket på jobbet. Tänka sig, en sådan misstanke kan inte ha hysts i Sverige i mannaminne, ja säkert inte på flera hundra år. Men nu har i alla fall Bromölla kommun i Skåne utfärdat ett böneförbud med ordalydelsen ”att bönestund under betald arbetstid inte är tillåtet”.

Kommunstyrelsens beslut den 28 maj byggde på knapp majoritet där fem Sverigedemokrater, två moderater och en oberoende politiker röstade för, medan fem socialdemokrater och två liberaler röstade emot. I en kommentar säger Eric Berntsson (SD) att i hittills gällande reglemente kunde man fråga om man fick gå iväg och be, en riktlinje som nu alltså tagits bort. Man verkar inte ha haft omfattande problem, utan böneförbudet införs i förebyggande syfte. Förbudsförespråkarna vill ha tydligare normer. Det sägs inte rakt ut, men bedjande muslimer torde vara den avsedda målgruppen.

I en ledare i Svenska Dagbladet har Maria Ludvigsson visat att arbetstagare och arbetsgivare i kommunen tidigare haft utrymme för dialog kring bönestunder. Men nu råder alltså en förbudsmentalitet, punkt slut.

Fast det är inte säkert att ridån gått ner helt, att bönemattan rullats ihop för gott. Ärendet har nämligen anmälts såväl till Justitieombudsmannen (JO) som till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Dessutom har en kristen socialsekreterare i Bromölla kommun, Pernilla Franklin, anmält sig själv, eftersom hon minsann har bett och vill få detta prövat. Till Expressen säger hon: ”Jag ber ofta i pressade situationer och inför tuffa möten. Jag jobbar med barn i utsatta situationer, och det är lätt att bli upprörd. Då behöver jag Guds hjälp för att behålla fokus på barnens behov.”

DO och JO ska uttala sig före den 20 augusti och det ska bli intressant att ta del av utlåtandena. I takt med att Sverige har blivit ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle dyker ett antal situationer upp där värderingar och praxis behöver medvetandegöras och ofta förhandlas om. För egen del anser jag att det ur arbetsgivarens synpunkt är rimligt att reglera relativt tidskrävande, ritualiserade böneformer som är avgränsade i tid och rum. Men man måste väl få kunna be litegrann såsom Pernilla Franklin gör? Under pauser, utanför betald arbetstid kanske kommunen svarar då.

Vi har här ett exempel på hur majoritetskulturen (sekulariserat Sverige) möter minoritetskulturen (religiöst praktiserande). Då blir det lätt friktioner där majoriteten har ett övertag samtidigt som dess normer sällan är genomreflekterade. Om nästan alla har varit överens länge behöver man inte kunna förklara varför man gör som man gör. Minoritetsgrupper har ofta den fördeleden att de tvingats reflektera över sina värderingar eftersom dessa är udda och ibland ifrågasätts.

En lösning finns på en annan nivå; arbete och bön måste nämligen inte betraktas som två ömsesidigt uteslutande alternativ. Den tidige jesuiten Jerónimo Nadal (1507–1580) tolkade evangeliet om Marta och Maria (Luk 10:38–42) på det sättet att de båda systrarnas hållning vid Jesu besök hos dem kunde förenas. Slutmålet är att handling och bön skall bli ett, att ”i handling samtidigt vara kontemplativ” (simul in actione contemplativus). Nadal menade att Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, exemplifierade denna hållning.

Fredrik Heiding 2019-07-15

Bromölla kommunstyrelses protokoll den 28 maj via länken här

Bromölla kommunstyrelses protokoll den 7 mars via länken här

Maria Ludvigsson, ledare i Svenska Dagbladet den 8 juli via länken här

Expressen den 10 juli via länken här

Sveriges television den 5 juli via länken här