Bibel eller läroämbete

Av G. M. Kuipers

II.
Om det är Kristi uttryckliga vilja att hans lära intill världens slut ren och oförfalskad skall antagas och av alla människor bekännas – såsom vi sågo i vår förra artikel – så säger det sunda förnuftet, att denna lära måste kunna kännas av envar i alla tider, således icke blott under Kristi eller apostlarnas tid utan även under senare tider, nu lika väl som i det första århundradet, och vid världens slut lika väl som nu.

Står detta nu fast för mig ”jag måste antaga och bekänna Kristi lära” så frågar jag omedelbart: ”Var finner jag Kristi lära?” Men se, det är här människornas meningar skiljas och gå i olika riktningar. De religionssamfund, som kalla sig kristliga, äro närapå oräkneliga och en var påstår sig hava Kristi lära. Man söker visserligen att sätta denna företeelse i överensstämmelse med Kristi vilja, i det man påstår att dessa olika trosbekännelser blott äro olika former av en och samma sanning. Men att detta försök är fåfängt, framgår av den ofrånkomliga grundsatsen, att sanning aldrig kan stå emot sanning. Två satser, som motsäga varandra, kunna omöjligt på samma gång vara sanna. För tydlighetens skull må följande exempel anföras: Vi katoliker säga, att Kristus sannerligen, verkligen och väsentligen är närvarande i Altarets heliga Sakrament. Kristus är där närvarande hel och odelad, såsom han i himmelen tillbedes av änglar och helgon. Brödets väsen har förvandlats till Kristi sanna lekamen och blod. Av brödet är endast gestalten kvar. Vi knäböja inför den hel. Hostian för att tillbedja Kristus.

Annorlunda troende kalla sådant avguderi eftersom de icke antaga den katolska lärosatsen om Kristi sanna närvaro i Altarets hel. Sakrament. De säga därför: I katoliker tillbedjen och dyrken bröd. Se där således två satser som fullständigt motsäga varandra. Katoliken säger: Jag tillbeder Jesus Kristus. Annorlunda troende påstå: du tillbeder bröd. Nu är det icke svårt att inse, att dessa två satser aldrig på samma gång kunna vara sanna och i evighet icke kunna bliva sanna. Antingen det ena eller det andra måste vara sant, men båda påståendena kunna på samma gång omöjligt vara sanna, lika litet som något som är vitt på samma gång kan vara svart. Något kan väl vara vitt och sedan bliva svart, men aldrig vara svart och vitt på samma gång. Att vilja tillämpa en sådan dårskap på Kristi lära, är att göra Kristus själv till en dåre. Ja det är ännu mera, det är att göra Kristus, den eviga sanningen till en lögnare, vilkens ”ja” icke skulle vara ”ja”, vilkens ”nej” icke ”nej”.

Andra som representera den rena subjektivismen göra religionen till en känslosak och fråntaga på så sätt religionens sanningar allt objektivt värde. I en levande religion, så säga de, finns intet, som ej är föränderligt, intet som icke måste ändras. –

Även detta påstående bör icke förvåna oss, ty Gud själv har varnat oss därför. Han själv har förutsagt, att sådant skulle inträffa. ”Bland eder själva”, säger Aposteln Paulus, ”skola män uppstå som skola tala förvända ting, för att draga lärjungarna efter sig”. Apostlagärn. 20, 30. – Men medan irrläror uppstå, växa och spridas förbliver dock Pauli ord alltjämt sant, att Kristi lära icke ändras. Den sanning, som Han predikat, är oföränderlig liksom Han själv förbliver oföränderligt densamme. ”Jesus Kristus i går och i dag, densamme i all evighet”, säger Aposteln Paulus och därför tillägger han förmanande: ”låten eder icke förföras genom allehanda främmande läror.”

Varje allvarlig människa, som vill undvika villfarelser och tjäna Gud med uppriktigt hjärta, söker därför den säkra vägen som leder till Kristus och hans lära. Huru bedrövligt är det icke att så många olika vägar utpekas, som säkerligen icke föra till Kristus. Bleve människorna tillfrågade om Kristi sanna kyrka, om hans enda sanna lära, så erhölle man av tio människor kanske lika många olika svar. Och ändå finnes det blott en Kristus, en sann lära, en sann kyrka.

Om således av många olika religionssamfund med varandra motsägande bekännelser en var för sig påstår sig äga Kristi sanna lära, så är det absolut förnuftsstridigt, ty det sunda förnuftet säger, att sanningen är en och odelad. Varje allvarlig människa frågar sig då, ”men var är då Kristi kyrka; var är hans sanna kyrka?” Ty man sällar sig icke blindvis till vilken som helst bekännelse, utan man fordrar först bevis på sanningen, framför allt då det här gäller den allra viktigaste fråga, varpå vår eviga salighet beror.

Nåväl, vad säger oss det sunda förnuftet angående den säkra kunskapen om Kristi rena lära? Det sunda förnuftet säger oss följande: Vill Kristus att alla människor skola tro och bekänna hela hans lära, så att de vilka av egen förskyllan underlåta det, skola dömas och gå förlorade, så måste det vara möjligt att kunna lära känna hela hans lära; då måste det vara möjligt för alla människor. Det vore ju den största dårskap att vilja förplikta alla människor till tron på en lära – och detta vid straffpåföljd av evig fördömelse – om det icke vore möjligt att komma till kunskap om densamma. Sådant skulle rent av vara i strid med Jesu oändliga barmhärtighet och kärlek. Vårt sunda förnuft säger oss således, att vi på ett lätt och enkelt sätt böra kunna få kunskap om Kristi lära. Alltså ingalunda genom vetenskapliga forskningar. Ty fordrade kunskapen om Kristi sanna lära idkande av teologiska, filosofiska och andra dylika studier, så skulle blott få människor kunna komma till sanningens kunskap. Men häremot står Kristi uttryckliga vilja att ”alla folk”, hela skapelsen skall känna och bekänna hans lära.

Det hittills anförda kan sålunda sammanfattas:

1. Kristus har predikat blott en lära. Det finnes således blott en sann lära. Två varandra motsägande läror kunna omöjligt samtidigt vara sanna.

2. Denna ena sanna lära måste kunna finnas och igenkännas.

3. Denna ena sanna lära är avsedd för alla människor; alla människor som skola leva intill världens slut måste således kunna finna den.

4. Flertalet av människorna är icke vetenskapligt bildat; för den skull måste man även kunna lära känna Kristi lära på icke-vetenskapligt sätt.

5. Och därför på ett lätt och enkelt sätt men på samma gång med fullkomlig visshet, så att all fruktan för villfarelse är utesluten.

Om allt detta icke vore sant, så måste man kunna säga:

1. Kristus vill icke att hans rena lära skall omfattas av alla människor, – men detta står i strid med hans oändliga kärlek och rättfärdighet, i strid med hela hans återlösningsverk, i strid slutligen med hans uttryckliga vilja, enligt vilken han befallde sina apostlar: Prediken evangelium för hela skapelsen.

2. Eller: Kristus vill nog att alla människor skola lära känna hans lära, men det fattas honom tillräcklig insikt och makt att välja det till detta ändamål lämpliga medlet – men detta vore icke överensstämmande med hans oändliga vishet och allmakt.

3. Eller: Kristus vill nog att alla människor skola komma till kunskap om hans lära, han har också valt det därtill lämpliga medlet, men människorna kunna under de senare århundradena icke längre erhålla tillräcklig visshet om detta medel, så att den ene anser ett vara det av Kristus utvalda medlet, en annan ett annat – men även detta är i strid med hans oändliga vishet, varmed han förutser allt. För den skull måste det medel, Kristus har valt för att åt alla kommande släkten överlämna sin lära, kunna kännas och tydligt bevisas av oss och alla människor, vilka skola leva intill världens slut. I en följande artikel skola vi närmare skärskåda detta av Kristus utvalda medel.