Bibel eller läroämbete

Av G. M. Kuipers

VI.
Sedan vi i vår förra artikel hava kommit överens om att de första kristna fingo sin kunskap om Kristi lära genom apostlarnas muntliga predikan, så återstår nu frågan huruvida Kristus har velat att människorna längre fram i tiden, genom alla århundraden, skulle på samma sätt mottaga hans lära, d. v. s. genom att lyssna till apostlarnas efterträdare, eller om han har velat att var och en skulle inhämta sin tro av de skrifter apostlarna hade efterlämnat, alltså genom att läsa och tolka dem på egen hand.

Vi påstodo att den heliga skrift ensam omöjligt kan vara den enda källan och det enda rättesnöret för vår tro, och att detta ej heller varit Kristi vilja. Dessa påståenden komma vi nu att bevisa men innan vi börja därmed fordras för tydlighetens skull några förklaringar.

Det är att bemärka att katolska kyrkan med avseende på den heliga skrift angripes från två olika håll. De otrogna, de som fullständigt lidit skeppsbrott på sin kristna tro, säga att kyrkan hyser för stor vördnad för den hel. skrift såsom Guds ord; de annorledes troende påstå, att hon tillerkänner den hel. skrift för litet värde. Dessa senare framställa det ofta så som om för katolikerna den heliga skrift först kom i andra rummet. Som om vi skulle föredraga något annat framför den heliga skrift. Detta är en alldeles falsk uppfattning. Nej, även katolikerna tillerkänna den hel. skrift det värde och den värdighet som tillkommer den, d. v. s. även för oss gäller den heliga skrift för Guds sanna ord, som förtjänar vår största vördnad. Men varifrån komma då de annorlunda troendes falska uppfattning? Jo, därifrån att katolikerna utom den hel. skrift även antaga en annan källa till den gudomliga uppenbarelsen nämligen traditionen eller arvläran. Med traditionen eller arvläran förstå vi den lära, som apostlarna väl hava predikat men icke upptecknat. Denna arvlära förtjänar med avseende på sitt innehåll samma vördnad som den hel. skrift. Både den hel. skrift och arvläran äro såsom källor till den gudomliga uppenbarelsen absolut nödvändiga. Tagna i och för sig äro de båda ofullständiga. Vi högakta den heliga skrift säkerligen lika mycket som vilken kristen som helst, men vår vördnad har inte avseende på dess döda bokstav utan på dess sanna mening, vilken i de flesta fall endast bliver tydlig genom arvläran och som i överensstämmelse därmed förklaras av kyrkans ofelbara läroämbete. Den heliga skrift och arvläran äro såsom två kanaler varigenom den enda och oföränderliga läran kommer till oss; de äro organ för en och samma Ande som leder kyrkan.

Skulle någon ännu icke vara övertygad om den katolska kyrkans vördnad för bibeln så må han slå upp katolska böcker och läsa vad där står skrivet om den hel. skrifts värdighet. Han må läsa vad påvar, kyrkomöten, kyrkofäder och helgon säga om den hel. skrift. Den hel. Tomas av Aquino kallar bibeln ”Kristi hjärta”, därför att den ”uppenbarar Kristi hjärta”. Men, så frågar man, om katolska kyrkan hyser en sådan vördnad för den hel. skrift varifrån kommer då protestanternas förebråelse att kyrkan sätter den hel. skrift i andra rummet? Svaret är ganska enkelt. För protestanterna finnes det blott en källa till den gudomliga uppenbarelsen, den hel. skrift. För katolikerna finnes det som nyss anförts ännu en annan källa – traditionen eller arvläran. Emedan protestanterna intet vilja veta härom förebrå de katolikerna att dessa sätta traditionen framför den hel. skrift

Men detta är – vi upprepa det – en falsk anklagelse: både den hel. skrift och traditionen hava för katoliken samma värde.

Protestanterna hava såsom rättesnöre för tron endast den hel. skrift, under det att katolska kyrkan såsom närmaste rättesnöre för tron sätter icke den hel. skrift, utan sitt levande predikande. Och att hon härtill har fått en gudomlig sändning bevisar hon ur den hel. skrift, såsom vi sedan skola få se.

Eftersom nu protestanterna förkasta traditionen och förneka en levande läromyndighet samt följaktligen uteslutande hålla sig till bibeln, såsom de själva förklara den, påstå de att den katolska kyrkans sändning, myndighet, och inrättningar samt flera av hennes lärosatser stå i strid med den hel. skrift. Men, är det sant att traditionen, såsom vi skola få se, i själva verket är en källa till den gudomliga uppenbarelsen, och att å andra sidan Kristus i sin kyrka har instiftat en läromyndighet, som med ofelbar visshet hämtar Kristi lära ur den hel. skrift och traditionen, då är det omöjligt att denna lära står i strid med den hel. skrift. Härmed torde den katolska ståndpunkten vara tillräckligt belyst.

Det är ett känt faktum, att Luther och de övriga ”reformatorerna” på 1500-talet uppreste sig mot katolska kyrkan, lämnade henne, samt gentemot hennes läromyndighet och predikan satte sin egen mening och uppfattning. Genom att förkasta katolska kyrkans läromyndighet, förnekade de nödvändigtvis även kyrkans prästadöme och styrelsemakt. Allt detta ansågs för mänskliga anordningar och man förebrådde följaktligen katolska kyrkan att hon hade förfalskat Kristi lära och kommit in på villovägar.

Fördenskull lämnade reformatorerna den katolska ”irrläran” för att, som det framställdes, återvända till det ”rena evangeliet.” Ursprungligen påstod man, att kyrkan under de tre första århundradena hade bevarat Kristi rena lära. Men då man något närmare började studera dessa första tider, kom man till den nödvändiga slutsatsen, att de första fäderna bl. a. Clemens Romanus m. fl. voro fullgiltiga katoliker. Enär man då redan hos de äldsta fäderna iakttog den katolska läran, alltså villfarelsen, flyttades tidpunkten för den så kallade förfalskningen och man antog att villfarelsen hade insmugit sig redan under första århundradet.

Det må här läggas märke till, att enligt protestanterna skulle Kristi kyrka under nära 15 sekler hava varit i villfarelse, innan det ”rena evangeliet”, Kristi oförfalskade lära predikades av Luther och de övriga reformatorerna. Detta påstående ställer Kristus, Guds Son, vilken i sitt allvetande förutsåg allt, och vilken med sin gudomliga allmakt kunnat förebygga detta, i ett minst sagt märkvärdigt ljus.

Kristus kommer för alla människor, giver sin lära för alla människor. Han kan som Gud välja lämpliga medel för att göra alla människor delaktiga av sin rena oförfalskade lära, och likväl skulle först efter 15 århundraden hans rena lära bekännas. Nog söker man att fylla dessa 15 sekler med sin osynliga kyrka, men även detta är ett fåfängt försök, som man tog sin tillflykt till då man av katolikerna sattes inför denna ofrånkomliga och besvärliga dilemma: före Luther fanns endast den romerska kyrkan, nåväl: antingen hade den sanna kyrkan hittills varit förborgad eller den synliga romerska kyrkan var tills dato den sanna kyrkan.

De hava, som sagt, nödtvunget förklarat sig för en osynlig kyrka. Men det blir i alla fall svårt att definiera denna osynliga kyrka, utan att nämna Kristi lära. För att tillhöra denna osynliga kyrka måste väl som nödvändigt villkor sättas: ägandet av Kristi lära. Nåväl, före Luther bekände alla sig till den katolska läran och särskilt de som genom sin lärdom och helighet utmärkte sig i kyrkan. Ty betrakta vi de enskilda personerna något närmare så kan det fastslås att alla dessa tusen sinom tusen martyrer och bekännare i kyrkan, jungfrurnas vita skara, kyrkofäderna och kyrkolärarne med en hel. Augustinus och Tomas av Aquino i spetsen, just emedan de så obetingat bekände den katolska läran, (således enligt protestanterna, irrläran ) icke tillhörde den ”osynliga” kyrkan.

Men återvändom till vårt ämne. Protestanterna påstå, att Kristi lära, sådan den framställdes av katolska kyrkan, var förfalskad. Nu behöva vi icke utforska när denna förfalskning har inträffat. Huvudsaken är att, enligt deras uppfattning Kristi lära under flera århundraden har varit förfalskad så att på 1500-talet ett återvändande till det rena evangeliet var nödvändigt.

Men i detta ”återvändande” följdes icke traditionen, de äldsta fäderna och kyrkolärarne blevo icke rådfrågade. Ty hos dem och i kyrkans äldsta historia fann man katolsk lära och katolska bruk, man kom inte längre, man stötte överallt emot ”irrläror.”

Fördenskull sattes historien å sido och i synnerhet förkastades vad vi kalla traditionen eller den apostoliska arvläran. Endast den hel. skrift blev för de ”återvändande” den enda källa i vilken det ”rena evangeliet”, Kristi rena lära kunde återfinnas.

Medan de således såsom stridande mot den hel. skrift och mot Kristi vilja förkastade kyrkans läromyndighet, vilken hämtar Kristi lära ur både den hel. skrift och arvläran, så återstod för dem endast den hel. skrift som enda myndighet, som enda källa till kunskap om Kristi lära, samt som enda rättesnöre för tro och seder. Emedan Kristus enligt dessa ”reformatorer” icke ha instiftat ett läroämbete, så måste följaktligen var och en på egen hand hämta Kristi lära ur den hel. skrift, med eller utan den Helige Andes omedelbara upplysning. Visserligen skulle många människor erhålla sina religiösa kunskaper genom föräldrarnes undervisning eller Ordets tjänares predikande. Ordets tjänare skulle t. o. m. författa så kallade trosbekännelser. Men, så säga de, denna föräldrarnas undervisning, detta predikande samt dessa trosbekännelser kunna i och för sig icke giva fullständig visshet. Ganska naturligt, ty vore sådant möjligt, så skulle man utom den hel. skrift antaga en läromyndiget, vilken just förkastas.

Därför, så säga de, har var och en rättighet, ja t. o. m. skyldighet att efter bästa förmåga undersöka om, och huruvida hans kyrkas trosbekännelse överensstämmer med den hel. skrift; var och en måste avvika från sin kyrkas lära så snart han anser att denna lära icke återgiver den hel. skrifts oförfalskade mening.

Ingen mindre än Luther säger: ”Vi måste förbliva fria domare … ingen annan domare på jorden i andliga ting, över den kristna läran än den som människan bär i sitt hjärta: hon må vara man eller kvinna, ung eller gammal, barn eller tjänare, lärd eller olärd; ingen kan fråntaga dig din mening, du har lika väl rätt som han” (Postill, Strassburg 1523:9.)

Huru annorlunda låta icke den hel. Pauli ord till Titus: ”Undvik en kättersk människa”. Enligt Luther skulle den hel. Paulus hava sagt: ”Undvik icke en kättersk människa, ty man måste högakta honom eftersom han gör bruk av sin rätt till den fria tolkningen.”

Även om vi icke visste det av erfarenhet, så vore det icke svårt att gissa att en dylik tygellös frihet måste föra till ändlösa splittringar och söndringar. Hurudan än på 15-hundratalet de kristnas mening varit angående den fria tolkningen såsom rättesnöre i trossaker, så tro vi att protestantismens historia i de sista tre århundradena blott tillåter en förnuftig slutsats: de tallösa sekter i vilka protestantismen under årens lopp har splittrat sig, bevisa mer än tydligt att reformatorerna förde människorna på villovägar då de förkunnade den enskildes fria tolkning av den hel. skrift.

Sedan vi så i korthet förklarat både den protestantiska och katolska uppfattningen i denna fråga, skola vi i en följande artikel åter upptaga vår bevisföring att den hel. skrift omöjligt kan vara den enda källan och det närmaste rättesnöret för tro och seder.