Bibel eller läroämbete

Av G. M. Kuipers

V.
Efter att i vår förra artikel hava framställt några förklaringar angående både katolikernas och protestanternas uppfattning om bibeln, skola vi nu visa, att den hel. skrift förklarad enligt den enskildes fria tolkning, icke kan vara det medel varigenom alla människor enligt Kristi vilja kunna få kunskap om hans lära; m. a. o. genom den fria forskningen i den hel. skrift kan icke var och en på ofelbart säkert sätt få kunskap om Kristi hela lära.

Vi säga i första rummet ”var och en”; ty icke blott den lärde utan även den olärde, den obildade måste tro och bekänna Kristi hela lära. Gud vill att alla människor skola bliva saliga. Kristus har dött för alla människor, han har givit sin lära för alla människor. Den som icke vill tro skall gå förlorad. Dessa ord hava icke avseende på den ena eller den andra klassen av människor, utan på alla. Den, som av egen förskyllan icke känner och bekänner Kristi hela lära skall gå förlorad enligt Kristi eget ofelbara ord.

Vi säga: ”på ofelbart säkert sätt”, ty frågan är icke om jag för min del är nöjd och belåten med det, som jag genom egen forskning i den hel. skrift har funnit som Kristi lära, utan frågan är om Kristus är nöjd därmed. Kristus, den eviga visheten och sanningen måste nödvändigtvis fordra att var och en kommer till den verkliga sanningen. Kristus kan omöjligt gilla att olika och varandra motsägande bekännelser och uppfattningar antagas och hyllas som hans lära. Då skulle Kristus gilla en osanning, vilket är en omöjlighet för den eviga sanningen. Vilken professor, månne skulle gilla att hans lärjungar förkunnade alla möjliga motsägande teorier såsom hans läror? Varje professor skulle ställa sig i opposition mot ett sådant handlingssätt. Ja, ingen människa vill att man förvränger och förfalskar hennes ord.

Vi säga slutligen ”Kristi hela lära”; ty frågan är icke om man i den hel. skrift kan finna en del av Kristi lära, utan om var och en genom egen forskning i den hel. skrift kan finna Kristi hela lära. Detta måste även vara Kristi vilja, han kan icke vara nöjd med att den ene håller sig till en del, den andre till en annan del av hans lära. Om vi alltså uppfatta den fråga, som sysselsätter oss enligt dessa förklaringar, så måste vi säga att den hel. skrift icke för var och en kan vara det enda rättesnöret för tro och seder. Protestanter som förklara den hel. skrift för den enda troskällan måste börja med att undantaga de första kristna under apostlarnas tid såsom vi redan visade. För dessa människor antaga de då icke den hel. skrift utan Apostlarnas muntliga predikande.

Rätt märkligt är ett vittnesbörd av luteranen Kahnis i hans ”Luterische Dogmatik” (II, I, Aufl. Leipzig 1864). ”Om den hel. skrifts uteslutande auktoritet vet den Gamla kyrkan ingenting; under den apostoliska och efterapostoIiska tidsrymden var det det traditionella ordet (d. v. s. traditionen eller arvläran) som både stiftade och bevarade enigheten i församlingen … Den heliga skrifts auktoritet grundade sig på kyrkans auktoritet; det var kyrkan som överlämnade åt en var den hel. skrift såsom hennes heliga bok; hennes tro och liv var den hel. skrifts praktiska förklaring; den hel. skrift såsom rättesnöre för tron förutsatte tron på kyrkan.”

Med anledning av dessa ord kommer Pater Errman i sin bok: ”De Paus” 4:de del., s. 217–218 till följande resonemang: ”I den gamla kyrkan (under apostlarne och därefter) grundade sig den hel. skrifts auktoritet på kyrkans auktoritet”, i den protestantiska kyrkan, som uppkom på 1500-talet, grundar den hel. skrifts auktoritet sig icke på kyrkans auktoritet, alltså har den protestantiska kyrkan avvikit från den gamla kyrkan och är således icke den sanna kyrkan, om åtminstone apostlarnes gamla kyrka var den sanna kyrkan.”

Men hava Kristus och apostlarne måhända uppskrivit Kristi hela lära, så att för de senare generationerna den hel. skrift är tillräcklig? Här må det påminnas om, att Kristus alls icke har skrivit, och blott några apostlar hava skrivit något litet i anledning av särskilda omständigheter. Ingen apostel har upptecknat Kristi hela lära. Detta ämnade de icke göra och det var ej heller nödvändigt. Kristus hade befallt dem att predika hans lära, icke att uppskriva den. De skrevo sina böcker icke i det syftet att de för människorna skulle vara det enda rättesnöret för deras tro. Detta framgår därav att de skrevo till kristna som redan kände Kristi lära. Dessa böcker förutsatte kunskap om Kristi lära men giva ingen fullständig kurs i den kristna religionen. Och detta är lätt att förstå. Om vi t. ex. skriva till våra vänner, så tala vi icke om sådana saker, som de veta och känna likaväl som vi. Det är sålunda mycket osannolikt att vi skola berätta för dem vad Sveriges konung heter eller under vilken styrelseform landet regeras. Undervisningen i religionen gavs muntligt och kompletteras genom brev, i vilka saker av mindre intresse ofta behandlas utförligare än de mest viktiga sanningarne.

För övrigt framgår tydligt av den hel. skrift själv, att Kristi hela lära däri icke är upptecknad. Så läsa vi i den hel. skrift att Kristus under tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd upprepade gånger visade sig för sina apostlar och ”talade med dem om Guds rike” (Apostlagärn. 1: 1–3). Nu är det säkert av den allrastörsta vikt, att få veta vad Kristus sade dem om hans rike. Men därom finna vi blott litet i den h. skrift endast ett par uppenbarelser äro upptecknade. Säkert är emellertid att apostlarne hava predikat det samt gjort allt vad Kristus under denna tid har sagt och befallt dem.

Den hel. Paulus åberopar sig icke blott på det skrivna ordet utan även på den muntliga undervisningen, ”Stån därför fast bröder”, så skriver han till Tessalonikerna, ”och hållen Eder vid det, som blivit eder överlämnat vare sig genom ord eller genom brev från oss”. Stundom talar han icke om det skrivna, utan endast om det talade ordet; så skriver han till Timoteus: ”Vad du har hört av mig genom många vittnen, det anförtro åt pålitliga män, vilka äro dugliga att lära även andra”. Lägg här märke till att ”de andra” icke skola lära sig trons sanningar genom forskande i den hel. skrift, utan de skola läras av ”pålitliga män”. I sitt första brev till Korintierna säger Paulus, sedan han givit dem några föreskrifter angående anammandet av Kristi lekamen och blod: ”Om det övriga skall jag förordna när jag kommer”. (1 Kor. 11, 34, jämf. II Joh. 12.) Utom det han hade skrivit fanns det således saker, som de ytterligare borde veta, men som han muntligen meddelat dem och vilka därför icke finnas omnämnda i den hel. skrift. Den hel. Augustinus anmärker här: ”Det som aposteln då lovade, hade avseende på de ceremonier som måste iakttagas vid sakramentets anammande; utan den hel. skrift hava vi av Kyrkan lärt oss detta”. Den hel. Johannes säger vid sitt evangeliums slut uttryckligen att han omöjligen har kunnat uppteckna allt vad Jesus har gjort och sagt: ”Men mycket annat är som Jesus gjorde och om detta vart och ett för sig skulle uppskrivas tror jag, att icke en gång hela världen kunde rymma de böcker som då skulle skrivas” (Joh. 21: 25, jämf. 20: 30). Detsamma framgår av de äldsta kyrkofäderna som voro apostlarnes lärjungar. I sin strid mot irrlärarna åberopa de sig icke blott på den h. skrift utan framför allt på traditionen eller arvläran. Härmed är, mena vi, tillräckligt bevisat att Kristi hela lära icke står att finna i den h. skrift och att den hel. skrift därför icke är tillräcklig för att ge en fullständig kunskap om Kristi lära. Därtill är arvläran, d. v. s. den lära som apostlarne hava predikat men icke upptecknat, oumbärlig.

Beaktansvärt är också att annorlunda troende, vilka endast antaga och erkänna den hel. skrift som Guds ord, i många fall omedelbart hålla sig till arvläran. Så t. ex.: varför man firar Söndagen, står icke med ett enda ord omnämnt i den hel. skrift. Där står att man skall hålla sabbaten. Det är endast arvläran som lär oss detta. Varför döpas även späda barn. Den hel. skrift föreskriver att man först skall läras och sedan döpas: gån ut i hela världen, lären alla folk och döpen dem”. Men späda barn kunna icke läras. ”Den som tror och bliver döpt skall varda salig”. Späda barn kunna icke tro. Det är åter arvläran som säger oss Guds vilja. Genom henne vet Kyrkan att Kristus velat barndopet. Så finnas många andra fall i vilka de som teoretiskt förkasta arvläran praktiskt hålla sig till densamma. Arvläran och den hel. skrift förhålla sig till varandra som den undre och övre våningen, den hel. skrift är den övre. Katolikerna bebo båda våningarna, under det att annorlunda troende vilja bebo endast den övre våningen d. v. s. den hel. skrift och förinta den nedre, det är arvläran, men då kommer den övre att hänga i luften. Utan bildspråk betyder detta, att den hel. skrift utan arvläran förlorar sitt värde.

Det är vidare icke blott den hel. skrift själv utan även det sunda förnuftet som förbjuder oss att taga bibeln som enda rättesnöre för vår tro. Ty det sunda förnuftet fordrar att man, innan man antager de skrifter, vilka tillsammans kallas Bibeln, som Guds ord, först äger visshet om, att alla dessa skrifter och dessa allena, äro skrivna under den hel. Andes ingivelse. Nåväl, denna absolut nödvändiga visshet och säkerhet kunna vi icke inhämta av den hel. skrift. Denna säger ingenstädes vilka böcker som äro inspirerade. Här är det endast en ofelbar myndighet, som kan giva visshet. Lämnar man läroämbetets myndighet så uppstår ovisshet och mänskligt godtycke. Det är därför också endast på Kyrkans myndighet som annorlunda troende hava bibehållit bibeln, emedan det är Kyrkan som har mottagit dessa böcker från apostlarna och hon ensam, som med ofelbar visshet kan avgöra vilka böcker äro skrivna under den hel. Andes ingivelse, och således innehålla Guds ord.

Utan en ofelbar myndighet kan man således icke veta vilka böcker, som tillhöra den hel. skrift och utan en sådan kan man ej heller vara viss om översättningens riktighet. För att avgöra om en översättning av den hel. skrift är riktig, d. v. s. att den noggrant återgiver den ursprungliga textens sanna mening, därtill behöves en stor lärdom och emedan de flesta kristna icke äga en sådan lärdom är det omöjligt för dem att avgöra, om deras bibel är riktigt översatt eller ej. Men kan jag nu gå och taga en bok som närmaste rättesnöre för min tro, utan att jag ens har visshet om att översättningen är riktig? Ock om i själva verket väsentliga förfalskningar hava insmugit sig, så betraktas dessa av den olärde som Guds ord. Icke nog härmed. Utan ofelbar myndighet kunna vi ej heller erhålla visshet om den hel. skrifts sanna mening och betydelse.

Det är en allvarlig sak, som det här gäller, ty det är icke tillräckligt att vi mena oss äga sanningen, utan vi måste hava visshet, ofelbar visshet. Icke den förmenade, utan den äkta sanningen är här nödvändig. Kristus, den eviga sanningen, måste ovillkorligen fordra att alla människor och var och en enskild känner den hel. skrifts sanna betydelse. Om Kristus säger: ”Detta är min lekamen”, då kan det icke vara honom likgiltigt huru vi förstå dessa ord. Dessa fyra enkla ord tyckas visserligen icke vara svåra att förstå och ändå förvridas de till den grad, att deras betydelse till sist bliver: ”Detta är icke min lekamen.” Ja, om dessa de allra enklaste och tydligaste ord gå de olika förklaringarne upp till icke mindre än två hundra. Om sådant sker med uppenbart tydliga texter vad skall icke då ske med svårare ställen. Och att den hel. skrift icke är så lätt att förstå som det ofta påstås framgår av själva den hel. Petri ord. Om den hel. Pauli brev skriver han, att ”däri åtskilligt är svårt att förstå, som de okunniga och obefästade i likhet med de övriga skrifterna förvrida till sin förtappelse”. (II Petr. 3: 15-16.)

Till sist finns det fakta, som ligga i öppen dag för oss alla. Betrakta de olika bekännelser som alla åberopa sig på samma hel. skrift. Vad som är ja för den ena är nej för den andra, så att det finns nästan lika många olika förklaringar av den hel. skrift som det finnes människor som läsa den. En sådan ändlös splittring kan omöjligt vara enligt Kristi vilja. Kristus som bad för sina lärjungar ”att de må bli ett, o, Fader, såsom Jag och Du äro ett”, måste ovillkorligen fordra att vi äga en och samma tro.

Men huru då åstadkomma enhet i denna förvirring? Det finnes blott ett medel, och det är det som Kristus i sin oändliga vishet och barmhärtighet har givit sin Kyrka, nämligen en myndighet, ett ofelbart läroämbete. Det är den enda lösningen: tillbaka till den myndighet Kristus gav sina apostlar och hos vilka han skulle stanna intill världens slut. Ty det är endast genom det ofelbara läroämbetet vi hava visshet om Kristi lära.

Mycket kunde ännu sägas om detta ämne, men det anförda må vara tillräckligt att övertyga den ärade läsaren om, att den hel. skrift icke kan vara den enda källan till vår tro, utan att vi nödvändigtvis äro i behov av en myndighet, som med gudomlig auktoritet lär oss Kristi evangelium. Denna myndighet har Kristus i själva verket givit oss, såsom vi skola visa i vår följande artikel.