Bibel eller läroämbete

Av G. M. Kuipers

VI.
Då vi vilja bevisa att Kristus i sin Kyrka har instiftat ett ofelbart läroämbete, erinra vi först om följande obestridliga grundsats: Kristus, den eviga sanningen, måste nödvändigtvis fordra, att den h. Skrift riktigt uppfattas. Det kan icke vara honom likgiltigt, vilken mening vi finna i bibeln. Han måste fordra att människorna förstå den h. Skrift enligt den mening, som den hel. Ande har lagt däri, så mycket mer som det här gäller eviga oföränderliga sanningar, vilka enligt Kristi vilja skola predikas och tros såsom Kristus och apostlarna hava förkunnat dem.

Vi påpekade i våra föregående artiklar, att protestanterna genom sin godtyckliga princip: ”den fria bibeltolkningen” hava kommit till den största möjliga oenighet och splittring, till de mest motstridiga meningar, så att det nästan finnes lika många subjektiva övertygelser, som det finnes människor som läsa bibeln. För den skull säga vi, att denna princip kan icke vara sann, kan omöjligt vara Kristi vilja, eftersom hans lära genom denna princip förfalskas, förvrides, sönderrives och splittras i hundratals olika bekännelser som bekämpa varandra.

Om då hittills något har blivit tydligt, så är det detta: för att få visshet och enighet måste det finnas en myndighet, som lär oss vilka böcker tillhöra den h. Skrift, vilka böcker äro inspirerade, vilka icke, en myndighet, som förklarar för oss den h. Skrifts sanna mening. Men dessutom vill Kristus att vi skola antaga och bekänna hela hans lära, såsom vi även visade. Eftersom nu Kristi hela lära icke står upptecknad i bibeln, behöva vi en myndighet som icke blott förklarar för oss den h. Skrift, utan även lär oss de sanningar, som Kristus och apostlarna väl predikat, men icke upptecknat i bibeln. Vi äro således icke i behov av böcker utan av en levande myndighet som giver oss Kristi hela lära ren och oförfalskad.

Aldrig har någon förening varit grundad på en skriven lag utan att en levande maktägande myndighet funnits för att förklara lagen och göra den respekterad. Det skrivna ordet förklarar icke sig själv. Överlämnas det åt sig själv så tolkas det enligt de enskildas olika uppfattningar och nycker. Men det ändrade ordet upphör att vara Guds ord, som är oföränderligt.

Att katolska Kyrkan är en och oföränderlig, därför har hon att tacka sin läromyndighet som giver enighet och fasthet i både tron och livet, och att protestantismen söndertrasas liksom en gammal klädnad kommer sig därav att den förnekar all läromyndighet samt hyllar den fria tolkningens princip. Så har protestantismen blivit det rike, som är söndrat mot sig själv! Innebär detta icke för varje tänkande förnuft, att den myndighet, med vilken katolska Kyrkan uppträder, icke är en mänsklig utan en gudomlig myndighet? Draga vi icke den slutsatsen, att hon allena troget kan bevara och övervaka den kristna uppenbarelsen vilken är en och odelad såsom Kristus själv?

Med ovisshet beträder protestanten livets väg, utan stöd, ensam med sin vacklande mening, utan ljus, ensam med sitt svaga förstånd. Han går religionens väg utan någon visshet och fast övertygelse om att även Kristus har gått den vägen. Han trevar som i mörkret och, må hans förtroende vara än så stort, någon visshet finnes ej för honom. Han varsebliver att hans egen mörka väg delar sig i många andra vägar på vilka hans vänner och anförvanter gå, vilka också säga sig söka Kristus. Från alla sidor ljuder genom den mörka natten ropet: här är Kristus!

Måhända avviker han från den en gång valda vägen, och följer de ropande rösterna, men anländ dit angripes han på nytt av ångest ty även där råder den mörka natt som döljer avgrunden. Överallt höras andra röster, som med orden: här är Kristus, bjuda honom att gå i andra riktningar. Och överallt saknas vissheten. Alla irra omkring som får utan herde i den långa mörka natten. Är det att undra på, att många nedstörtat i förtvivlans avgrund, och att andra modstulna satt sig vid vägen, icke vetande vart de skola gå?

Huru helt annorlunda gestaltar det sig icke för en katolik? Han har visshet. Han känner ingen fruktan, så snart han beträder livets tröskel uppgår för honom visshetens sol, som sprider ljus och glädje på livets väg. I detta klara ljus utvecklas hans förstånd, hans ande, enligt fasta säkra linjer. Sanningen efter vilken människans själ av naturen längtar bjudes honom i en form som motsvarar hans ålder och utveckling: enkel för de små och enfaldiga, djupsinnig och storslagen för de lärda, men alltid med visshet. Visshet giver lugn och glädje. Lugn och glad går katoliken sin väg, lyst av himmelskt ljus. Himmelska blommor (dygder) blomstra i överflöd vid hans väg – skada blott, om han underlåter att plocka dem! – Han kan icke taga fel, ty i det klara ljuset skiljer han tydligt mellan blommor och ogräs. Stort är hans ansvar, lika stort som det ljus, som upplyser hans väg. Olyckliga de som blunda för det klara ljuset och avvika på sidovägar, där ljuset försvinner och nattens mörker lägrar sig. Men lyckliga de som vandra i ljuset såsom ljusets barn; som med förtroende och ihärdighet följa Kristus, världens ljus; som frimodiga och oförsagda strida den goda kampen mot Kristi fiender. För den fromme katoliken är livet härligt och glädjerikt för den visshets skull i vilken han lever och arbetar. Motgångar och lidanden kunna icke beröva honom hans glädje, de äro tvärtom för honom liksom vingar, som lyfta honom upp till himmelen.

Utan fruktan och rädsla är även hans död. Ty han vet att Kristus väntar honom vid slutet av livets väg; han vet att vid slutet skola himmelens gyllene portar öppnas och Guds eviga härlighet för honom bliva uppenbarad.

*

Fastän redan det sunda förnuftet vittnar om nödvändigheten av en läromyndighet som giver oss visshet angående tro och seder så återstår dock att svara på denna fråga: Har Kristus i själva verket i sin Kyrka instiftat en läromyndighet? Är det närmaste rättesnöret för vårt religiösa liv i själva verket Kyrkans ofelbara predikande?

Kristus kunde inrätta sin Kyrka som det behagade honom, utan att giva akt på det som var lag och bruk hos judarna. Likväl lägga vi märke till dessa Kristi ord: ”Jag har icke kommit för att upphäva lagen utan för att fullkomna den.” Så har ock Kristus fullkomnat den lärande judiska kyrkan och gjort den till den ofelbart lärande katolska Kyrkan.

Judarna hade sina heliga böcker men likväl var synagogan alltifrån Moses ända till den första pingsthögtiden efter Kristi död utrustad med läromyndighet. Fastän denna kyrkas ämbetsförvaltare alltsomoftast föregingo med ett dåligt exempel har dock aldrig någon av profeterna, som omedelbart voro sända av Gud, dragit i tvivel den judiska kyrkans läromyndighet. Aldrig har någon av profeterna skilt sig från den judiska kyrkan. Om denna kyrkas ämbetsförvaltare säger Kristus: ”De sitta på Moses stol, hållen och gören därför vad de säga eder, men gören icke efter deras gärningar.” Vad mer är, Gud själv intygade ännu på Kristi tid på underbart sätt denna kyrkas myndighet. I spetsen för denna kyrka stod då Kaiphas, och åt honom, fastän en missdådare, skänkte Gud profetians gåva. Ty om Kaiphas står skrivet att han profeterade emedan ”han var överstepräst för det året”. Joh. 11. 51.

Den judiska kyrkans bestämmelse var att bebåda och förbereda Kristi Kyrka. Skulle då Kristi Kyrka sakna den myndighet som den judiska kyrkan ägde. Gå vi för långt när vi påstå att den judiska kyrkan ger oss största sannolikhet för att även Kristus har givit sin Kyrka en läromyndighet? Visserligen icke. Men vi nöja oss icke med sannolikheter, vi komma till fakta.

Två fakta, som av ingen kan förnekas, må sålunda framhävas.

1.) Katolska Kyrkan har under de 19 århundradena av sin tillvaro framställt sin levande predikan som trons närmaste rättesnöre, alltid och överallt uppträdde hon med gudomlig myndighet.

2.) Kristi Kyrka är grundlagd genom apostlarnes predikan, såsom vi visade i en av artiklarna.

Frågan bliver således: hava apostlarna häruti handlat, icke tvingade av nödvändigheten, utan enligt Kristi vilja och fortsätter katolska Kyrkan apostlarnes predikande i kraft av Kristi uttryckliga vilja? Har Kristus velat att hans lära skulle predikas alltid och överallt intill världens slut? Har Kristus i sin Kyrka instiftat en levande läromyndighet, som med ofelbar visshet skulle predika hans lära alltid och överallt? Svaret på dessa frågor är avgörande för annorlunda troende. Ty har Kristus i sin Kyrka instiftat ett ofelbart läroämbete för att alltid och överallt predika hans lära och har Kristus icke med tydliga ord åter avskaffat detsamma, så existerar det ännu fortfarande och då kommer det att fortbestå intill världens slut och då hava de, som under århundradenas lopp skiljt sig från Kyrkan och förnekat detta läroämbete, avvikit från sanningens väg.

Nåväl, vårt svar, det svar, som Kyrkan under 19 århundraden har förkunnat för hela världen är absolut ovillkorligt: det medel som Jesus Kristus, Guds Son, har utvalt för att överlämna sin lära ren och oförfalskad åt alla människor, är Kyrkans levande ofelbara predikande.

Fastän det finnes många argument som styrka detta svar, skola vi inskränka oss till de förnämsta, n. b. till dem som vi låna av den h. Skrift.

Vad lär oss den hel. Skrift? Den h. Skrift lär oss, att Kristus strax efter sitt första offentliga uppträdande väljer åt sig tolv män. Men se detta utväljande var något särskilt, såsom framgår av den högtidliga förberedelse av vilket det föregicks: Den hel. Lukas berättar det sålunda: ”Och det hände i de dagarna, att Jesus gick upp på berget för att bedja, och han tillbragte natten i bön till Gud. Men när det hade blivit dag, tillkallade han sina lärjungar och utvalde tolv av dem, vilka han kallade apostlar.” Luk. 6: 12–13. Sedan nämner Lukas deras namn. De voro fiskare. Och i vilket syfte Kristus utvalde dem säger han själv: ”Följen mig, jag skall göra eder till människofiskare.” Matt. 4: 19. Under Kristi offentliga liv stannade de hos honom, hörde hans predikningar och voro vittnen till hans underverk. Ty de voro utvalda att fortsätta Kristi återlösningsverk på jorden.

Åt dessa män gav Kristus omedelbart en gudomlig sändning. Han sände dem ut i världen såsom sina sändebud: ”såsom Fadern har sänt mig så sänder jag ock eder”. Med allra tydligaste ord gav han dem den uttryckliga befallningen och pålade dem som ämbetsplikt att predika. Han sade till dem:

Mig är given all makt i himmeIen och på jorden: gån därför, lären alla folk och döpen dem i Faderns och Sonens och den hel. Andes namn, och lären dem hålla allt vad jag har befallt eder, och se, jag är med eder alla dagar intill världens slut. (Matt 28: 18, 20.)

Gån ut i hela världen och prediken evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och låter döpa sig, han skall varda salig, men den som icke tror han skall varda fördömd. (Mark. 16: 15–16.)

Dessa ord lämna icke rum för det ringaste tvivel. Apostlarne måste predika, de måste predika för alla folk, de måste predika intill världens slut. Redan förut ha vi visat huru apostlarne fyllde detta uppdrag. Därför säger aposteln Paulus: ”Vi äro sändebud i Kristi ställe och Gud förmanar genom oss.” (2 Kor. 5: 20.) ”Han, (Jesus) har befallt oss att predika för folket och bära vittnesbörd om honom.” (Apostlagärn. 10: 42.) Deras ord är icke ett mänskligt ord utan i själva verket Guds ord, såsom åter intygas av aposteln Paulus: ”Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud, att I, då I mottogen Guds ord, som I hörden av oss, anammaden det icke såsom människors ord, utan, vilket det i sanning är, såsom ord av Gud.” (1 Thess. 2: 13.)

Men Guds ord måste icke blott predikas på apostlarnas tid och i deras omgivning utan det är Kristi uttryckliga befallning, att apostlarne skulle predika för alla folk i hela världen intill världens slut. Men eftersom de som vanliga dödliga människor, icke kunde göra det personligen, är det en avgjord sak att de i sitt predikoämbete måste hava efterträdare. Och apostlarne, som mycket väl kände Kristi vilja, hava då också före sin död tillsatt sina efterträdare. Detta framgår tydligt av den h. Pauli ord till Timotheus, som han med hänsyn till sin förestående död förmanar att tillbörligt fullgöra sitt ämbete. Hören huru högtidligt Paulus förmanar honom. ”Jag besvär dig inför Gud och Jesus Kristus, som skall döma levande och döda, och vid hans tillkommelse och hans rike, predika ordet, håll på i tid och otid, överbevisa, förmana och bestraffa, i det du undervisar med allt tålamod. Ty en tid skall komma, då de icke fördraga den sunda läran, utan efter sina egna lustar samla åt sig lärare, emedan det kittlar dem i öronen, och de skola vända bort sina öron från sanningen och vända sig till fabler. Men du, vaka och plåga dig i allt, gör en evangelists verk, fullgör ditt ämbete. Ty jag offras redan och tiden för min skilsmässa är nära.” (II Tim. 4: 1–6. Jämf. II Tim. 1: 14–22.; Tit. 1: 5, 9.)

Vidare – och detta är av största vikt – apostlarne och deras efterträdare måste predika och därigenom skola människorna ofelbart få kunskap om Kristi lära, emedan apostlarne och deras efterträdare i sitt predikande angående tros- och sedeläror icke kunna gå vilse. Den läromyndighet, som Kristus gav dem är ofelbar. Denna ofelbara läromyndighet skall fortbestå i Kyrkan intill världens slut. Denna ofelbara läromyndighet undfingo samtliga apostlarne med Petrus i spetsen; denna ofelbara läromyndighet undfingo samtliga biskoparne – såsom samtliga apostlars efterträdare – med Påven i spetsen. Denna ofelbara läromyndighet innehade Petrus ensam, densamma innehar Påven ensam såsom Petri efterträdare. Att Kristus sålunda i sin egen Kyrka har instiftat en ofelbar läromyndighet, att den lärande Kyrkan och följaktligen även de troende, som bekänna Kyrkans lära, orubbligt säkert äga Kristi sanna lära, skall ytterligare belysas i den nästa och sista artikeln.