Bibel eller läroämbete

Av G. M. Kuipers

XII.
Den läromyndighet som Kristus instiftat i sin Kyrka är ofelbar, d. v. s. den kan icke avvika från Kristi lära i tro och seder. Detta vilja vi nu bevisa.

Ingen kan förneka, att Kristus har stiftat en oförgänglig Kyrka. Kristus sade ju om Kyrkan: ”helvetets portar skola icke överväldiga henne” Matt. 16: 12. Ock det är självklart, att Kyrkan, om hon, om också blott i en punkt avveke från sanningen, så skulle hon vara övervunnen, överväldigad av villfarelsen, hon skulle icke längre vara Kristi Kyrka. Men Kristi ord, Kristi löfte skall icke förgås. ”Himmelen och jorden skola förgås men mina ord skola icke förgås”. Matt. 24: 35. Kristi Kyrka är sålunda icke överväldigad; Kristi Kyrka äger fortfarande Kristi rena lära, Kristi Kyrka kan omöjligt gå vilse, och skall icke gå vilse intill världens slut.

Och vidare: att apostlarne och deras efterträdare med ofelbar visshet predika Kristi lära och så skola predika den intill världens slut; att Kyrkan således icke kan komma i villfarelse, utan just därför äger oförgängligt bestånd, allt detta har sin orsak däruti, att hon alla dagar åtnjuter det gudomliga biståndet. Då Kristus utsände sina apostlar att lära allt vad han hade befallt dem, sade han: ”Se, jag är med eder alla dagar intill världens sIut. Detta löfte är ovillkorligt och absolut. Med de lärande apostlarne förbliver Kristus intill världens slut. Detta ”intill världens slut” innebär, att han även förbliver med deras efterträdare. Vem vågar påstå att hans Kyrka ändå har gått vilse? Var då Kristi löfte icke uppriktigt menat? Eller var hans gudomliga bistånd icke tillräckligt att bevara Kyrkan för villfarelsen? Eller förbliver Kristus även med den vilsegångna Kyrkan? Svaret är självklart.

Om Kristi lära trots det gudomliga biståndet och den h. Andes upplysning icke rent predikades, om villfarelse icke var utesluten, då hade Kristus omöjligt kunnat pålägga människorna den stränga förpliktelsen att under ansvar av evig fördömelse antaga och tro hans lära: ”den som tror skall varda salig, den som icke tror skall varda fördömd.”

Vi säga ytterligare: Kristi Kyrka äger icke blott Kristi gudomliga bistånd, utan även den h. Andes upplysning och ledning. Detta finna vi åter med allratydligaste ord i den h. Skrift.

Efter den sista aftonmåltiden sade Kristus till sina apostlar: ”Och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan hugsvalare, som skall förbliva hos eder i evighet, sanningens Ande … ty han skall förbliva hos eder och vara i eder. Men hugsvalaren, den h. Ande, vilken Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt, vad jag har sagt eder. Joh. 14, 16–17. – 26. Men när denna sanningens Ande kommer, skall han Iära eder all sanning – Joh. 16, 13. Och efter sin uppståndelse sade Kristus åter: ”I skoIen döpas med den h. Ande icke många dagar härefter. I skolen få den h. Andes kraft, vilken skall komma över eder och I skolen vara mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens gränser. (Apostlag. 1, 5, 8.) Tydligare kunde Kristus icke uttrycka sig: Kristus beder för sina apostlar om den h. Andes upplysning och ledning. Den h. Ande kommer över apostlarna såsom all sannings lärare. Han förbliver hos dem i evighet, således även hos deras företrädare, således även hos samtliga biskoparna med påven i spetsen. Men då fråga vi: Om den h. Ande i evighet förbliver hos apostlarnes efterträdare på det att de skulle vara Kristi vittnen ”ända intill jordens gränser”, vem vågar då säga att de ändå råkat i villfarelse vid predikandet av Kristi lära? Skulle de vara Kristi vittnen om de, om ock blott i en punkt, förfalskade Kristi evangelium? Eller är Kristi icke bönhörd? Eller – vi fråga än en gång – har Kristus icke uppfyllt sitt löfte? Eller är den h. Andes bistånd icke tillräckligt att bevara apostlarne och deras efterträdare från all villfarelse? Eller förbliver Kristus och den h. Ande hos apostlarne och deras efterträdare även om de icke vittna om den kristna sanningen? Svaret är åter självklart. Genom Kristi bistånd, som är själva Sanningen och den h. Andes ledning, som är sanningens Ande, skola apostlarne och deras efterföljare aldrig avvika från sanningen. Kristi oförgängliga Kyrka fortsätter att predika Kristi lära ren och oförfalskad, intill världens slut. Vilka människor än kunna gå vilse, hon aldrig; vilka stora andar än kunna avvika från sanningens väg, hon aldrig; hon allena har Kristi löfte: ”helvetets portar skola icke överväldiga henne.” – Den h. Paulus kallar Kyrkan därför: ”Sanningens pelare och grundval.” 1 Tim. 3: 15. Detta skulle hon icke vara om hon kunde avvika från sanningen.

Denna Kyrkans ofelbara läromyndighet kunde ytterligare belysas och styrkas genom de äldsta fädernas enhälliga vittnesbörd, men för det begränsade utrymmets skull måste vi inskränka oss. För övrigt tyckes av den h. Skrifts anförda ord tillräckligt tydligt framgå att Kristus i sin Kyrka har instiftat en ofelbar läromyndighet. En läromyndighet vilken alla människor måste lyssna till, som vilja efterfölja Kristus och förvärva sina själars salighet. En läromyndighet, som är given åt apostlarna och som utsträckts till deras efterträdare, samtliga biskopar, med påven i spetsen såsom den h. Petri efterträdare, på vilken Kristus har byggt sin oförgängliga Kyrka.

Genom denna ofelbara Kyrka hava vi visshet om den h. Skrifts böcker, visshet om deras sanna mening: visshet om Kristi hela lära, som innehålles i den h. Skrift och traditionen. Genom Kyrkans ofelbara predikande åstadkommes enighet i läran, enighet i bekännelsen. Därigenom äro vi en kropp, och det är en Ande, som besjälar oss alla, såsom vi äro kallade i ett vår kallelses hopp. Så hava vi en Herre, ett dop, en Gud och allas Fader. (Efes. 4: 5, 13–14). Därigenom föra vi alla samma tal och finnas bland oss – angående trossanningarna – inga söndringar utan äro vi fullkomligt av samma sinne och samma mening.” (Kor. 1: 10.)

*

Hittills bevisade vi, att Kristus har skänkt ofelbarhetens gåva åt Kyrkans samtliga biskopar med påven i spetsen emedan dessa i denna sin egenskap äro samtliga apostlarnes efterträdare åt vilka Kristus lovat sitt gudomliga bistånd intill världens slut. Men dessutom har Kristus även åt Petrus och hans efterträdare påvarne, såsom Kyrkans överste herdar, anförtrott det högsta och ofelbara läroämbetet. Petrus och hans efterträdare äro av Kristus tillsatta som Kyrkans huvud. De hava fått Kristi särskilda löfte och sändning. Därför är påven ofelbar i tros- och sedeläran, icke av egen kraft eller genom mänsklig vetenskap utan genom Guds bistånd. Genom Guds bistånd är han följaktligen endast då ofelbar, när han uppträder som Kyrkans överste herde. Påven är således ofelbar, ”när han som Kyrkans överste herde och lärare, i avseende på tros- och sedeläran lämnar ett utslag, som är bestämt för hela Kyrkan”. (Kat. katekes, s. 46.)

Påvens ofelbarhet bevisas av samma ord, med vilka Kristus tillsatte den h. Petrus som Kyrkans överste herde. Dessa ord hava endast då någon betydelse om Petrus i sanning i tros- och sedeläran är ofelbar, d. v. s. icke kan avvika från sanningen.

Kristus sade till Petrus: Du är Petrus (klippa) och på denna petra (klippa) skall jag bygga min kyrka och helvetets portar skola icke överväldiga henne. (Matt. 16: 18.)

På aramäiska vilket språk Kristus talade användes samma ord två gånger n. b. ordet Kepha = klippa. Du är Kepha och på denna Kepha, skall jag bygga min kyrka. Petrus och hans efterträdare bliva den grundval, på vilken Kristus bygger sin oförgängliga Kyrka. En förståndig man, säger Kristus, bygger icke sitt hus på sanden. (Matt. 7: 24.) På Petrus och hans efterträdare står Kyrkan fast och orubbligt, så orubbligt att icke ens ”helvetets portar”, d. v. s. alla infernaliska makter, lögn, irrläror o. s. v. skola överväldiga henne. Till Kyrkans orubblighet hör framförallt lärans renhet. Skall Kyrkan vara byggd orubblig och oförgänglig på sin grundval, då måste hon vara fri från all villfarelse i tros- och sedeläran. Det är således Kyrkans grundval, Petrus, som gör henne oförgänglig i tron. Om Petrus och hans efterträdare, vore det så blott i en enda punkt, kunde gå vilse, så skulle de därmed upphöra att vara Kyrkans grundval och då vore Kyrkan övervunnen, överväldigad av villfarelsen.

Ytterligare sade Kristus till Petrus: ”Åt dig skall jag giva himmelrikets nycklar.” Och allt, vad du binder på jorden, det skall ock vara bundet i himmelen; och allt, vad du löser på jorden, det skall ock vara löst i himmelen. (Matt. 16: 19.)

Nycklarnas överlämnande har i alla tider varit en sinnebild, varigenom någon undfår myndighet, auktoritet. Här givas Petrus himmelrikets nycklar, d. v. s. Kyrkans på jorden (”allt vad du binder på jorden”). Petrus får därigenom den högsta myndigheten; han ensam får nycklarna. Detsamma framgår av orden: ”allt vad du binder på jorden o. s. v.”. Vad Petrus binder och löser på jorden har ock laga kraft i himmelen. Men Kristus har stiftat sin Kyrka framför allt på det att genom henne Hans lära måtte bevaras, predikas och efterlevas. (”Gån, lären alla folk … lären dem hålla allt vad jag har befallt eder”.) Den högste myndigheten i Kyrkan betyder då i första rummet den högste läromyndigheten. Det är då klart och tydligt att Petrus och hans efterträdare aldrig kunna framställa en villfarelse såsom trossanning: ty då skulle villfarelsen stadfästas i himmelen vilket är omöjligt, (”allt vad du binder och löser på jorden, det skall vara bundet och löst i himmelen”).

Slutligen har Kristus med tydliga ord tillsatt Petrus som Kyrkans huvud. Den uppståndne Kristus, den gode Herden sade tre gånger till Petrus: ”Vakta mina lamm, vakta mina får.” (Joh. 21: 15–17.)

Petrus tillsättes som huvud för Kristi hjord, för Kyrkans alla medlemmar både andliga och lekmän, biskopar och präster. För hela hjorden således även för de troende som skola leva intill världens slut. Orden riktas således även till Petri efterträdare. Men huru skall Petrus vakta hjorden utan läromyndighet? Huru skall han vakta hela hjorden utan den högste läromyndighet? Huru skall han utan att gå vilse vakta hjorden utan ofelbar läromyndighet? Om han kunde gå vilse i trosläran, skulle han icke vara en god herde utan en som är lejd, vilkens hjord avviker på irrlärornas villovägar.

Vidare sade Kristus till Petrus: ”Simon, Simon, se satan har begärt att få sålla eder (apostlarne och lärjungarne) såsom vete, men jag har bett för dig, att din tro icke skall varda om intet, och du, när du en gång har blivit omvänd styrk dina bröder. (Luk. 22: 31–32.)

Kristus har endast bett för Petrus på det att han skulle stå orubbligen fast i sin tro. Och då befaller Kristus honom att med sin orubbliga tro styrka sina bröder. Men detta förmår Petrus endast om han har myndighet över sina bröder. Vad skall han kunna uträtta med sin orubbliga tro om de övriga icke hava skyldighet att lyssna till honom? Men huru skall Petrus kunna styrka de övriga, och huru skola dessa i sanning styrkas av Petrus, om han kunde gå vilse i trosläran? Då skulle han just åstadkomma motsatsen.

Detsamma säges även till Petri efterträdare. Ämbetet att styrka bröderna var efter Petrus vida nödvändigare än å Petri tid. Såsom Petrus för alltid var tillsatt som Kyrkans grundval och herde så måste han även i alla tider fortsätta att styrka hela Kyrkan genom sin orubbliga tro. Och om detta att Petri och hans efterträdares tro aldrig skulle varda om intet, därom har Kristus bett och hans bön är, säkert hörd.

Med denna högste myndighet uppträdde den h. Petrus på apostlarnas möte i Jerusalem; samma högsta myndighet utövade hans efterträdare i alla tider. Denna högste myndighet har i Kyrkan alltid blivit erkänd, erkänd av alla stora teologer och alla helgon, till dess det Vatikanska kyrkomötet högtidligt förkunnade denna mångsekelgamla och äkta katolska lära om påvens ofelbarhet.

Denna påvens ofelbarhet bevarar för villfarelse i tros- och sedeläran men icke för synd. Det är icke för personliga dygders skull som påven är ofelbar utan därför att han är den h. Petri rättmätige efterträdare. Ofelbarhetens gåva gives icke som belöning för personliga förtjänster utan till Kyrkans välfärd och Kristi sanna läras bibehållande.

Det är icke för deras privata livs skull som vi säga att reformatorerna på 15-hundratalet saknade all myndighet att predika, utan därför att de icke voro efterträdare till den av Kristus tillsatta myndigheten och sålunda saknade all sändning. Hade påvarna före och under reformationstiden varit än så dåliga så hade de därigenom icke förlorat sin myndighet. Då gällde om dem, med en liten variation, de ord som Kristus sade om fariséerna och de skriftlärde: ”Påvarna sitta på Petri stol: hållen och gören allt vad de säga eder; men gören icke efter deras gärningar, ty de tala men göra icke.” (Mat. 23: 2.) Påvarne bibehålla sin myndighet så länge Kristus icke tydligt och uttryckligen fråntager dem den, liksom han fråntog Gamla förbundets ämbetsförvaltare deras myndighet genom att skänka den åt apostlarne. Att Kristus icke har gjort detta är ett faktum som icke fordrar något bevis och att han aldrig skall göra det framgår av hans tydliga ord, som ovan anförts. Så länge Kyrkan består förbliver Petrus hennes grundval, innehar Petrus nycklarne. Och med denna på Petrus byggda Kyrka förbliver Kristus intill världens slut: ”Se, jag är med eder alla dagar intill världens slut.”

Kyrkans sändning är bevisad genom hennes lagliga succession från dem, som omedelbart sändes av Kristus.

Kyrkans sändning bevisas dessutom genom Guds omedelbara vittnesbörd, genom under i alla århundraden.

”Men märk väl, Kyrkan är strängt taget icke i behov av under, enär i henne fortlever apostlarnes lagliga sändning. Men hon har dessutom Guds omedelbara vittnesbörd.” (M. v. Dircks. ”Var finnes Kristi lära.”)

Endast katolska Kyrkan har den lagliga sändning, som aldrig fråntagits henne. Endast katolska Kyrkan har dessutom Guds omedelbara vittnesbörd, genom under. Endast den katolska Kyrkan är således Kristi sanna Kyrka.

Med sin ofelbara läromyndighet lär hon alla folk intill världens slut. Denna hennes ofelbara myndighet kräver hos alla människor plikten och skyldigheten att lyssna till hennes lära. Hennes ofelbara predikande är således för alla människor det närmaste rättesnöret för tro och seder. Så har Kristus anordnat det.

Denna trosregel motsvarar alla människors anlag och utveckling. Genom Kyrkans ofelbara predikan kunna alla människor, lärda och olärda, på ett enkelt och ofelbart sätt få kunskap om Kristi lära.

Vill nu någon lära känna Kristi lära så frågar han helt enkelt: ”Vad lär Kyrkan”; ty Kyrkans predikande är Kristi levande röst, som återljuder genom århundradena.

Sålunda förstår man den hel. Cypriani ord: ”den som icke har Kyrkan till moder, kan icke hava Gud till Fader”. Samt dessa Kristi ord: ”Den som hör eder hör mig, den som föraktar eder, föraktar mig.”

Den ofelbara och levande läromyndigheten, se där hela hemligheten av Kyrkans enhet och oförgänglighet.

Och därmed hava vi svarat på den fråga vi ställde i vår första artikel (juni 1921) ”Huru kan var och en på ett enkelt och ofelbart sätt lära känna Kristi hela, rena och oförfalskade lära?”

Vi sluta vår lilla uppsats med en berömd teologs ord: ”Den gamla moderkyrkan! O huru stor är icke deras lycka, som tillhöra henne; huru stort är icke vårt företräde, som utan besvärligt sökande och forskande såsom barn upptogos i hennes sköte.” (v. Noord: Kristus.)