Bidrag till belysandet av biskop Hemmings (1338–1366) gärning

Av Jarl L:son Renwall

(Forts. fr. föreg. nr.)

Men biskopens iver att tillvarataga Kyrkans intressen i dylika frågor gick än längre. Gällde det Kyrkans rätt, då drog han sig inte ens från att t. o. m. handla i strid med konungens förfoganden. Den 6 juni 1349 förnyar biskop Hemming en sin företrädares påbud om matskatts erläggande med 10 marker smör av var bonde i Nyland, oaktat vår nådigste herre och konung, missledd av några illasinnades råd, har behagat inblanda sig i saken, men vilket skett alldeles otillbörligt, emedan det ej kan vara tillåtet någon lekman, huru gudfruktig han än må vara, att inblanda sig i kyrkans inre angelägenheter.»

Detta biskopens påbud utvisar icke allenast ett stort personligt mod, utan även ej mindre, att Kyrkans ställning i landet under de år Hemming stått i spetsen för densamma stärkts, än ock, att det icke fanns några hinder i vägen för biskopen, då det gällde att tillvarataga och bevara Kyrkans rätt gentemot statsmaktens ingripande och inblandning. Att i detta påbud se biskopens »snikenhet», såsom en del protestantiska författare, vanvördigt nog, det göra, är oriktigt. Biskopens påbud utvisar, att frågan för honom var av en principiell innebörd, det gällde att taga ställning till frågan: har konungen rätt att blanda sig in i kyrkliga angelägenheter, låt vara att dessa gälla materiella frågor. På denna fråga ville Biskopen genom detta sitt påbud klart och tydligt svara nekande: Om »snikenhet» såsom motiv för påbudet, kan man alldeles icke tala, vill man blott se objektivt på saken.

Att konungen även i andra angelägenheter visat sig vilja inblanda sig i kyrkliga frågor, varvid biskop Hemming städse måst hava med all sin kända kraft och målmedvetenhet hävdat Kyrkans rättigheter, se vi kanhända bäst ur det faktum, att konung Magnus, den 22 september 1352, stadgar, att tio socknar, nämligen: kanonikatet och prebendet Wirmo, samt socknarna Finnström, Kumo, Ulfsby, Wånå, Borgå med dess kapell Sibbo och Pernå, Bjärnå, Karis, Äyräpää ävensom Wiborg skulle vara regala, varemot de övriga skulle förbli konsistoriella, på det att, heter det, »varje anledning till tvist för framtiden måtte undanrödjas emellan Sveriges regenter och biskoparna i Åbo.»

Innan vi lämna biskop Hemmings verksamhet till fromma för Kyrkans i Finland rättigheter, måste vi ännu beröra tvenne betydelsefulla händelser.

Tvist hade rått emellan ärkebiskopen i Uppsala och biskopen i Åbo, angående stiftenas gränser i norr. Bekant är Uppsala stifts expansionsbegär såväl gentemot Norge som gentemot Finland. Att biskop Hemming, den målmedvetne kyrkofurste han var, icke med alltför blida ögon kunde åse ärkebiskopens i Uppsala strävanden att utvidga stiftets gränser på Åbo stifts bekostnad, är klart. På dagordningen uppkom således gränsfrågan: var slutar det finländska stiftet, var går gränsen emellan Uppsala och Åbo? På ort och ställe måste frågan avgöras, enär ingendera parten ville giva efter för den andres krav. Det är därför rätt förklarligt, att man såväl i Uppsala som i Åbo med iver förberedde sig på att till höga norden avsända en så representativ kommision, som blott möjligt var, för att avgöra – om ett avgörande överhuvud var möjligt – den uppkomna gränsfrågan.

Under seglingsperioden 1346 – närmare kan man icke precisera tidpunkten – anlände dessa kommisioner, i vars spets stodo för den ena ärkebiskopen, för den andra biskopen, båda bärande namnet Hemming, till Kompanasundh, benämnda ort, som är belägen emellan Luleå och Torneå kyrkor. Huru underhandlingarna slutade är icke bekant, men man har allt skäl antaga, att tvisten icke då blev slutgiltigt avgjord. Dock kunna vi genom ett brev av Bo Jonsson Grip; daterat i Åbo den 9 maj 1374 (?) draga den slutsats, att besittningsrätten till kustområdet söder om Kemi skulle tillsvidare tillkomma Åbo biskopsdöme. I detta brev säges: »huilka alle maen sigha att aerkebiskop Haemminger ok biskop Jaemming af Aboo the haftuo sik sua forliket vm them i thera lifdagha met storom skaelom, at the skulde ligia vnder Abo biskopsdöme.»

Blev tvisten sålunda vid detta tillfälle icke ändgiltigt avgjord, så hava vi dock berättigande att fastslå, att denna provisoriska lösning i framtiden kom att hava en avgörande betydelse för Finland. Denna överenskommelse kom att utgöra ett starkt indicium för Finlands nuvarande gränser mot Sverige. Därför säger väl ock den tidigare, åberopade finske författaren Jaakkola i sitt nämnda arbete (sid. 400) att biskop Hemming förstod fullt, såsom varande överhuvud för Finlands nationella kyrka, landets intresse, och att han utan tvekan, om ock svensk till börden, under denna tvist ställde sig på den ståndpunkt som hans ställning krävde. Biskopens verksamhet i denna fråga är så mycket mera betecknande för hela hans personlighet, som han genom densamma kom att stå i en djup kontrovers med sina bästa vänner i Sverige, ärkebiskop Hemming och hl. Birgitta.

Hava vi hitintills endast berört händelser och åtgöranden, som länt Kyrkan i Finland och hela landet till fromma, måste vi i det följande närmare skärskåda en tilldragelse, som så gott som genast efter det den inträffat födde tråkigheter och tvister, vilka först under biskop Magnus Tavasts tid och tack vare hans personliga arbete och framför allt till följd av hans storvulna personlighet till sina verkningar upphävdes.

Våren 1351, under det, att krig pågick med Ryssland, vistades konung Magnus i Estland och Livland, där han, till följd av de svenska vapnens otur försökte för sig vinna befolkningens och de andliga samt världsliga ledarnes ynnest. Härunder har han gjort sig känd genom allehanda donationer, t. o. m. sådana, som strängt taget kunna betecknas såsom otillständiga, enär de rörde rikets och Kyrkans rätt och egendom. En dylik donation kom även att beröra vårt land.

Den 2 april, under sin vistelse i Hapsal förlänade han åt det år 1281 stiftade cistercienserklostret i Padis för evärdeliga tider patronatsrätten över Borgå socken »per quod Dei et matri sue sancte honor et maior reuerencia in salutatem et remedium animarum nostre, dilecte consortis nostre Blance, progenitorum nostrorum, bone memorie, ac liberorum carissimorum, impendj valeat et augeri, – – –»

Denna överlåtelse av konungens »ius patronatus» innebär, att klostret i Padis erhöll rätt att även uppbära samtliga tionden och andra möjliga skatter. Gåvan, även under den förutsättning, att konungen verkligen hade ägt patronatsrätten över Borgå socken, vilket åtminstone bestreds av biskop Hemming, utgjorde i allt fall ett rätt betänkligt ingrepp i såväl Kyrkans som statens rätt till skatter. Ävenså måste vi betrakta det såsom vrångt, att inrymma åt främmande lands innevånare och stiftelser den rätt patronatsrätten innebar. Under dessa förhållande inser man lätt, att detta konungens steg skulle komma att leda till en rätt svårartad meningsskiljaktighet emellan konungen och den om Kyrkans rätt ömtålige biskopen.

Att farhågorna besannade sig kunna vi sluta därav, att då konung Magnus på väg till Stockholm besökte Åbo, han, den 13 därpåföljande maj, ytterligare i Åbo domkyrkas sakristia bekräftade sin ovannämnda gåva samtidigt som han nu uttryckligen inrymde i gåvan Borgå socken underlydande tvenne kapell, nämligen Sibbo och Pernå, samt tillerkände Padis kloster »omne aliud, quod nobis et corone Swecia» därstädes tillkommer. I brev, av samma dag, meddelar konungen innebyggarne i denna socken och dessa kapell, att patronatsrätten i ovannämnd befattning bortgivits, tilläggande dock, att vid gåvan var fäst det villkoret, att innevånarne icke skulle komma att betungas med större pålagor än därintills.

Konungens givmildhet sträckte sig emellertid än längre. Nämnda dag skänker han åt klostret ytterligare laxfisket i Helsinge socken samt det Borgå prästbol underlydande fisket.

Godkände biskop Hemming detta konungens handlingssätt? Helt säkert icke. Härom vittnar icke blott den omständighet att underhandlingar i patronatsrättsfrågan bedrevos emellan konungen och biskopen ända till den 22 september 1352, då parterna överenskommo, att de tidigare uppräknade tio socknarna i Finland skulle vara regala, de övriga däremot s. k. konsistoriella.

Åtminstone då, om ock icke tidigare, eller såsom vi hålla för troligt, allaredan den 15 maj 1351, erhöll biskop Hemming en viss kompensation, i det att konungen överlät Tessjö lägenhet i dåvarande Pernå socken (numera i Strömfors socken) jämte en annan lägenhet, såsom prebende under domkyrkan.

Att biskop Hemming icke i maj 1351 erkände konungens patronatsrätt över Borgå socken, inhämta vi ur ett tillägg, visserligen skrivet med annan handstil, till konung Erik XII bekräftelse, daterad den 22 juni 1399, på gåvan till Padis kloster.

Anmärkningsvis bör kanhända framhållas, att Borgå församling, obehindrad av gåvan, allt fortfarande kom att underlyda domkapitlet i Åbo och att stå under därvarande biskops överinseende. Detta inhämta vi ur det allaredan åberopade brevet, av den 8 januari 1362, ut färdat i Borgå.

Tvisten om denna patronatsrätt upphörde emellertid icke under biskop Hemmings livstid. Då förläningen av Tessjö år 1364 indrogs under kronan, återkallade biskopen sitt samtycke till att överföra Borgå socken till de regala pastoraten och företog därjämte vissa inskränkningar i klostrets rättigheter. Såsom en följd härav kunna vi t. ex. anteckna, att biskop Hemming något av åren 1363-1366 utnämnde en Olaus Jacobi de Wlfsby till kyrkoherde i Borgå samt en Andreas till en liknande befattning i Pernå, trots att Pernå ännu under denna tid var ett kapell under Borgå.

Under sina senare år torde biskop Heinming likväl hava gjort vissa medgivanden åt Padis kloster.

Lägga vi till allt det ovan framhållna ytterligare, att biskop Hemming genom sina talrika visitationsresor till skilda trakter av landet, genom att grundlägga flere nya församlingar samt genom att utverka indulgensbrev för ett antal kyrkor, förutom för domkyrkan, träget arbetade för de kyrkliga förhållandenas utveckling och stabilisering i landet, måste vi medgiva, att han utfört ett drygt och välsignelsebringande storarbete på det kyrkliga området.

Att biskop Hemming måst hava med all kraft hävdat Kyrkans rätt t. o. m. i sådana fall, där konungslig makt stod honom emot, bekräftas därav, att konung Magnus enligt en emellan åren 13651371 författad uppsats (tryckt i Script. Rer. Svec. III, 1 sid. 15) och i Erici Olai krönika (tryckt därstädes del II, 1 sid. 107) skulle hava låtit kasta biskopen i fängelse högsommarn 1361. Huruvida denna uppgift är riktig, är svårt att med bestämdhet fastslå, och betvivla vi detta, enär tillståndet i Sverige under denna tid ingalunda var sådant, att man kunde tänka sig, att konungen hade vågat genom en dylik åtgärd skaffa sig ytterligare fiender, ty att häkta en så betydande personlighet, som biskop Hemming var, skulle dock ha kunnat bli ödesdigert för konung Magnus.

Vi skola nu gå att något beröra biskop Hemmings direkta verksamhet, domkyrkan i Åbo och själva staden till fromma.

Klart är, att biskopen även i detta hänseende skulle komma att utföra ett storstilat arbete.

Domkyrkan, som så sent som år 1300 invigdes och som allaredan år 1318 illa plundrades av ryssarne, kom att bli biskopens speciella skötebarn. Sålunda stiftade biskop Hemming i domkyrkan de tre första altarena, nämligen: Vårfru altaret, S:t Görans altare och S:t Sigfrids altare. Huruvida det vid domkyrkan även funnits ett altare vigt till S:t Nikolaus ära, och om det i så fall stiftats av biskop Hemming, är ovisst, dock tyder förefintligheten av ett S:t Nikolaus gille (varom mera nedan) härpå. Man kan komma till detta antagande därigenom, att samtliga i Åbo under medeltiden stiftade gillen, med undantag av S:t Gertruds gille ägde altare i domkyrkan. Varför skulle då S:t Nikolaus, som dock, såsom varande de sjöfarandes skyddshelgon, var synnerligen uppburen i sjöfartsstaden Åbo, hava saknat ett eget altare i domkyrkan? Har ett dylikt altare funnits, kan man på goda grunder antaga, att detsamma stiftades ungefär samtidigt med gillet med samma namn, vilket skedde under biskop Hemmings tid såsom det första gillet i landet.

Tydande på den stora vikt biskopen lade därvid, att landets biskopar skulle närvara vid gudstjänsterna i domkyrkan, kunna vi framhålla, att biskop Hemming, dels såsom en personlig gåva, dels genom köp, underlade domkyrkan Kairis gård i S:t Karins, vilken gård skulle tjäna biskoparne till bostad under deras vistelse i Åbo.

I avsikt att förhöja högmässogudstjänsten i domkyrkan skänkte biskopen till kyrkan mitra och baculum jämte en del andra dyrbara föremål. Man antager även, att biskop Hemming till kyrkan förärat det skrin, i vilket S:t Henriks jordiska kvarlevor blivit nedlagda. Även andra biskopliga donationer kunde vi anteckna, liksom även av andra personer genom biskopens inflytande gjorda gåvor, men finna vi att det ovansagda redan tillräckligt utvisar biskopens verksamhet i detta avseende. Vi skola nu beröra en annan sida i biskop Hemmings livsgärning, nämligen hans stora iver för bildningens höjande och spridande i vårt land. Den högsta bildningsanstalten i vårt land vid den tid vi nu skildra liksom även i en lång framtid var katedralskolan i Åbo. En annan, men dock lägre skola fanns det visserligen även, detta antager man åtminstone. Denna lägre skola stod i samband med dominikanerklostret i samma stad. Till sistnämnda antagande äro vi så mycket mera berättigade som vi veta, att dominikanerorden städse med synnerligen flit bemödat sig om bildningens höjande och dess spridande.

Det var dock icke nog, att de bildningshungriga finländska ynglingarna, som önskade ytterligare fördjupa sina kunskaper, skulle måst vara hänvisade endast till de möjligheter, som fanns i det egna landet. Detta insåg biskop Hemming mer än väl. Som bevis härför kunna vi anteckna, att det var först under hans tid, som de första finländare sändes till utländska bildningshärdar, för att idka vidare studier, under det att Sverige allaredan på 12-hundratalet hade sänt sina söner till utländska universitet. Den första var Brynolf Algotsson, sedermera biskop i Skara (12771317). Han bedrev sina studier vid universitetet i Paris. Däremot nämnes först år 1347 den första finländare såsom studerande vid ett utländskt universitet, nämligen universitetet i Paris. Denne var magister Conradus Conradi »canonicus Aboensis», som den 25 november nämnda år valdes till prokurator för engelska nationen och som t. o. m. en gång representerade detta universitet i Avignon.

En annan son av vårt land, som även under biskop Hemmings tid studerade på utländsk botten, var en Rother, som omnämnes år 1343. Denne var antagligen präst i Åbo.

År 1363 valdes en »Magister Johannes de Suecia dyocesis Aboensis» till prokurator för den engelska nationen vid nämnda universitet. Möjligen är han och kaniken Johannes Petri Aboensis, som den 23 juni 1363 för tre månader valdes till rektor för detta universitet, samma person.

Mest namnkunnig såsom den högre bildningens befrämjare har han gjort sig genom grundläggandet av det första biblioteket i Finland. Han är således de finländska bibliotekens fader, fastän han numera i vårt land knappast ens bland biblioteksmännen minnes. Omkring år 1354 skänker han till Åbo domkyrka emellan 30 och 40 särskilda arbeten från sitt eget bibliotek. Dessa arbeten, som omfattade såväl teologi som canonisk rätt, voro av ett alldeles enastående värde, ty vi skola minnas, att böcker under denna tid voro mycket sällsynta och betaldes de med hela egendomar.

Ytterligare nämnes det (Porthan) att biskop Hemming även skulle grundlagt en skola samt ett hospital i Åbo. Det sistnämnda omtalas åtminstone för första gången år 1355 i Henrik Tempils testamente. Även veta vi, att detta hospital var ämnat huvudsakligast för personer, som ledo av spetälska.

Såsom ett drag av hans strävanden att höja bildningen kunna vi måhända även nämna stiftandet av det tidigare omtalade S:t Nikolausgillet i Åbo. Detta gille uppdyker i våra urkunder för första gången år 1355.

Såsom vi veta voro de medeltida gillena till hälften religiösa, till den andra hälften borgerliga föreningar med egna stadgar. Visserligen hava vi icke i behåll stadgarna för detta gille, icke heller för de övriga i Finland verksamma gillena, men vi kunna dock genom jämförelser med stadgarna för de svenska gillena någorlunda tillförlitligt uppdraga konturerna för S:t Nkolaus-gillets liv och dess ändamål. En av gillenas huvuduppgifter var att enligt förmåga befrämja medlemmarnas religiösa strävanden. Om till detta ock kom, att medlemmarna under årets lopp sammankommo till gillesstämmor och -möten, vid vilka glädjen stod högt i tak och vid vilka dryckjom förekom, måste man dock, för att vara ärlig, beteckna gillenas tillvaro såsom nyttiga och medlemmarna bildade. De voro en av medeltidens bildningshärdar. Lägga vi till detta det, som utgjorde dessa institutioners egentliga kärna: utövandet av ömsesidig hjälpsamhet i alla livets skiften, måste vi t. o. m. karaktärisera gillena såsom välsignelsebringande. En gillesbroder, som råkat ut för en olycka, av vad slag den än må ha varit, kunde vara säker på, att hjälp skulle bringas honom från gillets sida, ty hjälpsamhet var en av gillesmedlemmarnas förnämsta plikt. Blev han instämd till domstol, skulle gillet utse åt honom ett rättegångsbiträde. Blev han av ålderdom eller sjuklighet urståndsatt att själv livnära sig, eller var han annars i armod, även då ägde gilleskamraterna giva honom all nödig hjälp, husrum, mat och dryck. Dog han, följdes han till graven av sina kamrater från gillet, och gillet skulle se till att själamässa hölls för den avlidne.

Men icke bott inbördes hjälpsamhet stod på gillets program. Även övriga fattiga och hjälpbehövande skulle erhålla bistånd av gillesmedlemmarna.

Taga vi allt detta i betraktande samt ytterligare, att detta skedde på frivillighetens väg, måste vi fastslå, att biskop Hemming, då han införde gillesinstitutionen till vårt land, även i detta avseende kom att göra sig förtjänt av allt folkets tacksamhet.

Innan jag slutar denna skildring av Biskop Hemmings stora gärning i Finland, hans arbete Kyrka och land till fromma, bör kanhända nämnas, att han i slutet av år 1346 på uppmaning av den hl. Birgitta företog en resa till påven Clemens VI för att meddela honom en uppenbarelse som Birgitta haft, enligt vilken uppenbarelse påven anbefalldes att uppträda såsom medlare emellan Frankrike och England, att åter bosätta sig i Rom, att reformera Kyrkan och föranstalta ett kyrkligt jubelår. Att resan måste hava skett allaredan år 1346 och icke 1348, såsom man även uppgivit, kunna vi sluta oss därav, att vi icke hava i bevar urkunder, som skulle utvisa att biskop Hemming under tiden sommaren 1346-sommaren 1347 skulle varit i landet, men väl hava vi ett flertal Finland berörande urkunder från denna tid dagtecknade i Avignon och innehållande upplysningar angående fördragningar hos påven. Denna omständighet utgör förvisso ett starkt indicium för ovan uttalade antagande.

Vid slutet av biskopens levnad synes det som skulle han hava umgåtts med planer att uppdela Åbo stift i tvenne genom stiftandet av ett nytt stift med säte i Wiborg. Härav blev dock intet.

Den 21 maj 1366 stod Åbo, ja hela landet i sorg. Vad hade hänt? Det visste man snart. Biskop Hemming hade avlidit, denne stora man hade blivit bortkallad av den allsmäktige. Ett liv, fullt av arbete, men rikt på fruktbringande resultat, ett liv, vars ledtråd var kärlek, en brinnande kärlek till allt livets upphov, en djup kärlek till Kristi Kyrka och en stor kärlek till Finlands folk, hade slocknat, men hans minne skulle fortleva genom tider, genom sekler.

Under Kyrkans alla hedersbetygelser begrovs biskop Hemming i sin kära domkyrka, under dess högaltare.

»Heming Swecus diosesi Wpsalensis et de parochia Bälingh, diuinitus eligitur, in Stockholm consecratur, preposituram Abo fundauit, scrinum sancti Henrici procurauit, reuelaciones sancte Birgitte ad papam detulit et coram eo sermonem fecit pro laude eius, cui familiarissimus fuit; obiit anno MCCCLXVII (skall vara MCCCLXVI), in summo choro sepilitur.» Så lyder en gammal anteckning om honom.

Har ock biskop Hemmings protestantiska eftervärld i Finland glömt hans sällsynt storartade livsgärning, fortlevde hans minne under landets hela katolska tid, och hans minne skall fortleva så länge det gives katolska finländare. Hans personlighet framstod under landets katolska tid liksom än i dag, som är, för oss katoliker omstrålad av helighetens gloria. Det säges och har väl även blivit ådagalagt, att under skett av honom. Säkert är, att man torde vara berättigad antaga, att hans förböner blivit hörda. Annars hade väl icke Messenius i sin rimkrönika nedskrivit följande ord:

”Hwilken, som jag hafwer förstått
Giorde i sit Sticht ofta godt;
Han war gudfruchtig och fast vis,
För sin helighet skall bära pris;
Hon båtade honom så stort,
At han många Under har gjordt;
I Helgons tahl inskrevs den man,
Sancte Hemming så kallas han:”

Men detta är icke det enda vittnesbörd därom, att han betraktades såsom helig.

I Palmsköldska fragmenten, tryckt i Script. Rec. Svec. III a sid. 134
finnes följande anteckning:
»Johannes, suecus Parisius. diu rexit sepulchrum, sancti Henrici Nousis derocauit; obiit anno mccclxx:o; ad dexteram sancti Hemingi sepeletur. »

Omkring år 1475 (?) utgavs stadgar för klockarn vid Åbo domkyrka. I dessa stadgar omnämnes biskop Hemming på tre ställen såsom »helge» och »helga» Hemming.

Allaredan år 1495 hade emellertid hemställan om hans kanonicering måst blivit gjord, ty i brev, daterat Åbo den 18 juli 1495, anhåller biskop Magnus Stjernkors, att kyrkoherden i Stockholm Martin skulle uppteckna biskop Hemmings underverk för att sålunda bidraga till hans påtänkta kanonisation.

År 1499 hade ärendet, till stor del, så kan man antaga, tack vare Hemming Gadds, domprost i Linköping och påvlig kammarherre, som då vistades i Rom såsom Sten Sture d. ä. sändebud, bemödanden, fortskridit så långt, att påven Alexander VI gav tillstånd till Hemmings skrinläggning »intill dess vi kunna komma till själva kanonisationens högtidlighet, som vi hava i sinnet».

Åberopande påvliga brev skänker beatificationens ära även åt biskop Nikolaus i Linköping, åt biskop Brynolf i Skara och åt nunnan Ingrid i Skenninge, vilket i förbigående vare antecknat.

Dock, unionsstridigheterna i Sverige-Finland kom att medföra, att den högtidliga skrinläggningen kunde ske först år 1514. Religionsrevolutionen åter hindrade kanonisationen och så har Finland och världen blivit ett erkänt helgon fattigare. Vi kunna säga tyvärr, ty vi kunna icke annat tro, än att biskop Hemming är omstrålad av helgonglorian.

Helsingfors, S:t Hedvigs dag 1929.