Bidrag till belysandet av biskop Hemmings (1338–1366) gärning

Av Jarl L:son Renwall

Man skrev nådens år 1338. Den 23 oktober finna vi Benedictus, biskop i Finland, i sin biskopsstad Åbo underteckna tvenne brev, bevarade åt eftervärlden. Men följande dag var ännu icke tilländalupen, innan vi finna samma stad försänkt i en den djupaste sorg. Vad hade då hänt? Benedictus, den 11 i ordningen av Finlands biskopar, ifall man börjar biskopsräckan med helige Henrik, men den 8 ifall man medräknar endast landets kanoniska biskopar, hade avlidit. Som en löpeld måste underrättelsen om dödsfallet hava spritt sig kring Finlands bygder, ja långt utöver landets gränser. I tanken kunna vi följa borgarna i biskopsstaden, där de lämna sina hem för att samlas i domkyrkan därstädes, fallande på knä, bedjande för den avlidnes själ. Sålunda se vi domen fylld till sista plats av andäktiga troende. I tanken höra vi själamässan läsas, vi kunna förnimma varma böner uppstiga till den Allsmäktiges tron. Allt folket, präst såväl som lekman, bad ej blott för den avlidne, utan även om en värdig efterträdare åt biskop Benedictus. Blevo dessa sista böner hörda, härom förtäljer historien.

Sedan biskop Benedictus med Kyrkans alla ärobetygelser blivit begraven, är det mer än förklarligt, att såväl landets andliga som lekmän, bland de förstnämnda i främsta rummet domkapitlets ärade medlemmar, ivrigt visade sig intresserade av frågan: vem skall bliva landets 12 biskop, vem skall befinnas värdig att efterträda Benedictus?

Den 15 november, eller senast den 18 i denna månad frågades detta icke mera, ty den förstnämnda dagen verkställdes valet och den 18 november avsändes meddelandet om valet till ärkebiskop Petrus i Uppsala. Vem hade då blivit vald till landets nye biskop? Svaret härpå lyder: Till Finlands 12 biskop hade valts kaniken Hemming, han, som skulle komma att bli en av landets största biskopar i raden av alla de framstående män, som under den katolska tiden suttit på biskopstolen i Åbo.

Innan vi gå vidare, måste vi något dröja vid detta val, och detta av tvenne orsaker. För det första därför, att valet, såsom val betraktat, är enastående i Kyrkans i Finland annaler. För det andra därför, att själva valsättet utvisar, att man hade skäl antaga, att Guds synnerliga nåd skulle komma att vila över den valde.

Vi veta, eller vi borde åtminstone veta, att ett biskopsval kunde ske på trenne sätt: 1) via scrutini, som tillgick sålunda, att domkapitlet utsåg några, vanligen tre, s. k. scrutatorer, vilka hemligen skulle emottaga och nedskriva samtliga i valet deltagandes röster och sedan offentligen kungöra dem inför kapitlet, varpå protokollet justerades. Härefter uppdrogs det åt en att å hela kapitlets vägnar utvälja den, som erhållit de flesta röster; 2) via compromissi, som åter tillgick sålunda, att kapitlet utsåg inom sig tre män, som skulle, efter omsorgsfull prövning och överläggning, enhälligt välja biskop; eller slutligen 3) via Spiritus Sancti. Detta valsätt, det mest sällsynta, kan återges ungefär på följande sätt: en kapitelmedlem utväljer »In nomine sancte trinitatis» en till biskop, varom hela domkapitlet sedan, utan överläggning, men »en röst och en ande» förenar sig.

Såsom sagt: domkapitlet i Åbo sammanträdde den 15 november 1338 för att välja ny biskop för Finland. Om detta val hava vi i behåll en rätt noggrann redogörelse i ett brev, av den 18 i samma månad, i vilket domkapitlet meddelar ärkebiskopen i Uppsala Petrus om Hemmings val och samtidigt anhåller om bekräftelse å valet.

Om detta märkliga val berättar brevet: »Hiis itaque peractis nulloque alio tractatu interueniente, vno de nobis sic dicente: Jn nomine sancte trinitatis ego eligo dominum Hemminggum in episcopum et pastorem ecclesie Aboensis, statim subito et repente surreximus omnes et vnamiter in dictum dominum Hemminggum consensimus et in continenti eum vna voce et vno spiritu elegimus in nostrum et ecclesie Aboensis episcopum et pastorem, virum utique prouidum, litterarum sciencia, uita et moribus merito commendandum; ad cautelam tamen vnus nostrum vice sua et omnium de capitulo eum elegit sollempniter in hunc modum: Ad honorem Dei omnipotentis, beate Marie semper virginis tociusque curie celestis ego Elauus, canonicus Aboensis, uice mea et omnium de capitulo dominum Hemminggum, concanonicum meum eligo in nostrum et ecclesie Aboenses episcopum et pastorem, jpsumque sic electum cantando ’Te deum laudamus’ ad altare maius perduximus, jpsoque intronizato, ut moris est, electionem sic sollempniter factam publicauimus in communi.»

Vad innebar detta? Kort sagt: valet skedde: »per inspirationem Spiritus Sancti», d. v. s. på grund av en särskild gudomlig skickelse. Så betraktades ett dylikt val åtminstone under medeltiden, men samma betraktelsesätt kunna måhända även vi nutidsmänniskor använda, detta isynnerhet ifall vi betrakta Hemmings liv och gärning.

Det framhölls, att valet var enastående i Kyrkans i Finland annaler. Och detta gjordes med rätta, ty biskop Hemming är den enda biskop i vårt land, som valts på detta sätt. Men även Sveriges historia känner, förutom detta val, endast tvenne andra, som skett på detta sätt. Det första av dylika val skedde år 1382, då Henrik Karlsson korades till biskop i Vexiö. Det andra valet åter ägde rum 1432 då domkapitlet i Uppsala valde Olof Larsson till ärkebiskop.

Dagen för ärkebiskopens godkännande av valet veta vi lika litet som vi känna till, när påvens bekräftelse erhållits. Dock vet historien berätta, att Hemming blev biskopsvigd den 1 december 1338 i Stockholm i »ecclesia Parrochili», S:t Nikolaus.

Från och med denna dag börjar biskop Hemmings historia, nu träder han i sin personlighet fram på historiens scen. Dock är det på sin plats, att lämna de få data vi hava om honom från tiden före hans val till Finlands biskop.

Så gott som främmande var han oss nu, då han såsom biskop träder oss till mötes. Det enda vi hava oss bekant är, att han var svensk till börden, född i Bälinge socken i närheten av Uppsala. Sedan han blivit prästvigd verkade han först en tid i sitt hemland, bland annat såsom kanik i Uppsala. Huruvida han överflyttat till Finland allaredan före sitt val, kan man icke med full säkerhet fastslå, men antagligt är det. Denna slutsats kunna vi draga först och främst därav, att han väl knappast hade blivit vald via Spiritus Sancti, ifall han hade varit helt främmande för väljarna och obekant med landet och förhållandena här. Ett starkt indicium för riktigheten av detta antagande finner man även däri, att kaniken Elauus, som, såsom vi ovan hava sett, var den, som s. a. s. var upphovet till Hemmings val, talar om honom såsom sin medkanik (concanonicum meum). Visserligen behöver man icke med nödvändighet ur detta uttalande draga denna slutsats, ty Elauus kunde väl lika bra kalla Hemming sin medkanik, om ock han varit kanik på annan ort. För vårt antagande talar dock även följande omständighet: i en urkund, av den 12 juni 1329, talas det om en Hemming såsom kanik i Åbo. Likaså omnämnes kaniken Hemming i ett testamente, av den 15 april 1330, samt i en skrivelse av samma dag från domkapitlet i Åbo. Denna Hemming kan icke vara någon annan än biskop Hemming, ty i och med hans val till biskop i Åbo försvinner kaniken Hemming från urkunderna. Vårt antagande styrkes dessutom genom det omdöme biskop Hemming fäller om kaniken Elauus, vilket lydde: honorabili viro ac dilecto in Christo filio».

Hemming hade förty rätt stora förutsättningar för det höga ämbete, till vilket han nu blivit kallad. Hans nitälskan för Kyrkans bästa, hans gedigna kunskaper, hans storvulna karaktär och hans övriga personliga egenskaper måst hava utgjort grunden för hans val till den lediga biskopsstolen i Finland. Det var även för Kyrkans utveckling i landet nödvändigt, att man just nu erhöll en i allt framstående personlighet till Kyrkans högste ledare. De kyrkliga förhållandena i landet voro ingalunda ännu vid denna tidpunkt helt ordnade, kraft och dådlust fordrades förty av den nye biskopen, och allt detta ägde biskop Hemming i en mycket stor utsträckning.

Vilja vi göra denna stora man full rättvisa vid skildrandet av hans verksamhet, böra vi måhända först beröra hans arbete på utvecklandet av de prästerliga förhållandena i landet och hans ansträngningar att höja deras enskilda liv och deras livsvillkor, såväl andliga som materiella.

Hans första steg på denna väg var stiftandet av domprosteämbetet vid Åbo domkapitel. Detta skedde den 3 september 1340, eller, för att hålla oss till stiftelseurkundens datering, »Abo anno mcccxl:o, dominica proxima ante natiuitatem beate et gloriose virginis Marie».

Till den första innehavaren av detta synnerligen viktiga ämbete utsågs kaniken och kyrkoherden i Reso Elauus, samma man, som vi mötte vid biskopsvalet.

År 1340 omnämnes för första gången sysslomannen. När denna befattning stiftades veta vi icke, men vi kunna antaga, att detta inträffade ungefär samtidigt med domprosteämbetet, om ock även tidigare någon måst hava funnits, som omhänderhaft domkyrkans inkomster och utgifter, men denna har mycket väl kunnat vara någon av kanikerna.

Ett nytt ämbete stiftades åter år 1350 av biskop Hemming. Detta ämbete var skolastikerns. Såsom dess första innehavare nämnes Henricus Tempil, då kyrkoherde i Tenala samt senare i Åbo.

För att rätt förstå betydelsen av stiftandet av dessa ämbeten, vare det oss tillåtet att gå litet utöver gränserna för vårt ämne och närmare beröra de uppgifter, som ålåg ämbetenas ifråga innehavare.

Domprosten, praepositus var biskopens närmaste man och hjälp. Honom ålåg domkapitlets inre ledning, men dessutom hade han en mängd judiciella och ekonomiska uppgifter sig anförtrodda. Ofta åtföljde han biskopen på dennes visitationsresor eller ock erhöll han i uppdrag att självständigt i biskopens ställe företaga dylika resor.

Men även kunde domprosten erhålla uppdrag direkt av påven. Han kunde nämligen erhålla i uppdrag att i mål, som från de inhemska kyrkliga domstolarna i besvärsväg dragits till kurian, å påvens vägnar fälla dom i högsta insats. Detta skedde i sådana mål, som voro av den beskaffenhet, att de icke kunde omedelbart av påven avgöras.

I domprostens händer låg även den egentliga vården av kyrkans egendom, och åtminstone i Åbo tillkom det honom att uppbära kyrkoskatterna. De påvliga skattemedlen förvarades även av honom, dock under gemensamt ansvar med domkapitlet.

Var biskopen frånvarande eller sjuk eller var biskopstolen ledig, kunde domkapitlet överlämna stiftstyrelsen i domprostens händer.

Lägga vi härtill ytterligare, att domprosten även var kyrkoherde i stiftstaden, inser man lätt, vilken viktig och framför allt arbetsdryg befattning domprosteämbetet var.

Vilka kunde hava varit de närmaste motiven därtill, att biskop Hemming ansåg sig tvungen att instifta detta nya ämbete, till vars underhåll han bestämde Nousis, Reso, Santamala (nuvarande S:t Marie) och Lundo församlingar med underlydande kapell?

Dessa motiv finna vi uttalade i själva stiftelseurkunden på ett lika ingående som ödmjukt sätt. Han motiverar detta sitt steg med ungefär följande ord: Det uppdrag vi av Gud erhållit, fullgöra vi bättre, ifall vi dela vår börda med våra bröder. När Gud kallat oss att handhava herdeskapet i Åbo kyrka, hava vi lagt märke till, att våra föregångare i görligaste motto hava sörjt för kanikernas antal. Vi hava stiftat detta ämbete »ampliare divinum cultum» och möjligen för att underlätta vårt och våra efterföljares arbete.

Skolastikerns främsta uppgifter var, såsom namnet redan vidhandengiver, att omhänderhava undervisningens högsta ledning. Även genom stiftandet av detta ämbete ådagalade biskop Hemming sin nitälskan för undervisningens rationella utveckling.

Sysslomannens uppgift hava vi allaredan tidigare framhållit.

För höjandet av gudstjänsternas högtidlighet anställdes vid domkyrkan korkleriker, vars uppgift var att utföra kyrkosången vid mässor och andra kyrkliga förrättningar. Dylika präster nämnas för första gången år 1355.

Gå vi nu att kasta en blick på biskopens strävanden att införa en stark yttre ordning i det. kyrkliga livet, finna vi honom även på detta område i rastlös verksamhet. Vari bestod då denna verksamhet?

År 1352 utfärdade biskop Hemming, detta var hans första steg på denna väg, de första synodalstatuterna i Finland. Dessa, som innehöllo tjugo särskilda punkter, avsågo att inom kyrkan stabilisera en inre ordning, men alldeles icke att närmare reglera prästerskapets förhållande till sina församlingar. Vi skola – på det vi icke må hemfalla åt den protestantiska kritiken av statuternas »brist» i detta avseende – minnas, att innan man kan gå att giva närmare föreskrifter beträffande prästerskapets förhållande till församlingsmedlemmarna, måste man skapa ett tillstånd av trygghet och ordning inom prästerskapet självt, måste man uppdraga linjerna för ordningen vid gudstjänsterna o. s. v.

Vad innehöllo då statuterna? Låtom oss se.

De innehöllo bestämmelser angående gudstjänsternas firande och den därvid iakttagande ordningen samt huru övriga kyrkliga förrättningar skola verkställas. Vidare innehöllo statuterna bestämmelser angående de hl. sakramenternas utdelande samt huru vinet och hostian skola förvaras. Ytterligare stadgades i dessa, om den omsorg prästerna skola ägna de kyrkliga dräkterna samt kyrkans egendom överhuvud, men härtill kommo ännu en massa andra bestämmelser. Bland de sistantydda bör kanhända särskilt nämnas förbud för prästerna att av fattiga taga arvode för vissa kyrkliga förrättningar, såsom för begravningar, m. m. Till slut kunna vi framhålla, att statuterna även innehöllo bestämmelsen därom, att präst i nödfall äger med egen häst besöka sjuka.

Redan efter denna blick på statuternas innehåll kunna vi tryggt säga, att dessa utvisade ett sant intresse för skapandet av en sund ordning på det område, som var föremålet för statuternas bestämmelser.

Vi veta, att vid Skenningemötet, den 1 mars 1248, som kardinal Wilhelm av Sabina i närvaro av ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar jämte andra bevistade utfärdades en stadga, som bl. annat innehöll bestämmelsen därom, att ingen präst mera skulle få ingå äktenskap eller leva i konkubinat samt att, där präst allaredan befinner sig i äktenskap, han efter ett år icke mera finge sammanleva med sin hustru, allt vid äventyr av bannlysning. Emellertid visade det sig vara svårt att genomföra mötets beslut i denna del. Fingo ock prästerna efter denna dag icke mera ingå äktenskap, kunde det väl dock hände att de, oaktat förbudet, levde i konkubinat. För att stävja detta brottsliga ofog, såg sig biskop Hemming tvungen att till Kyrkans väl och prästerskapets anseende till fromma utfärda förbud, daterat den 2 april 1350, för prästerna att hemma hos sig hålla sina barn eller låta dem vistas å Kyrkans gods. Detta förbud, som avsåg att ånyo inskärpa skenningestatuternas celibatpåbud, kompletterades sedermera, den 18 april 1350 eller 1352, med ett nytt förbud, nämligen med förbudet för prästerna att utan vederbörligt tillstånd resa bort från sitt stift och bosätta sig å annan ort eller i annat stift.

Innan vi gå vidare, är det skäl att söka besvara frågan: vilket år utfärdades det senare förbudet?

Granska vi urkundssamlingarna finna vi i Hausens Finlands medeltida urkunder del I sid. 226 f. en urkund i ämnet, daterad »Abo anno Domino mcccl:mo xiiij kal. maij, nostris sub sigillis.» I Åbo domkyrkas svarta bok, utgiven av Hausen, sid. 97 finnes åter intagen en ungefär ordagrannt likalydande urkund, daterad »Actum Abo anno Dominij millesimo ccc quinqagesimo 2:o, quarto decimo kalendas Maij, nostris sub sigillis.» Då vi icke kunna antaga, att biskop Hemming två år senare, men samma månad och dag, skulle utfärdat ett nytt nästan ordagrannt likalydande förbud för prästerna att lämna sitt stift, måste någondera dateringen vara oriktig. Man torde dock böra anse, att förbudet utfärdats först år 1352. Denna åsikt har mest skäl för sig ifall vi beakta motivet till detta förbud. Sedan biskop Hemming överhuvud visat sig vara ytterst sträng gentemot de präster, som på ett eller annat sätt bröto mot den kyrkliga ordningen, begynte dessa visa sig vara hågade att lämna det stift, där dylik stränghet rådde. När biskopen sedan till råga på allt med kraft började kräva skenningestadgans efterlevnad, började antagligen flykten från Åbo stift tilltaga. För att stävja denna flykt, utfärdades förbudet. Men innan biskopen såg sig tvungen att utfärda ett speciellt förbud mot dylik flykt från det egna stiftet, måste någon tid hava förflutit sedan det förstnämnda förbudet emanerat, ty det onda, mot vilket det senare förbudet riktade sig, kan icke hava uppstått omedelbart efter den 2 april 1350, enär de brottsliga prästerna naturligtvis först måst hava vunnit erfarenhet därom, att detta förbud även i praktiken skulle upprätthållas.

För att nu återkomma till förbudet av den 2 april 1350, måste vi med allvar tillbakavisa en vantolkning, som protestantiska författare gjort till sin. Dessa utläsa ur förbudet icke en vilja hos biskop Hemming att en gång för alla upprätthålla Kyrkans celibatspåbud, utan endast dennes vilja att, tillvaratagande Kyrkans ekonomiska intressen, förhindra barnen av dylika mot Kyrkans orubbliga lag stridande förbindelser att tära på Kyrkans egendom.

Att en dylik tolkning är en illvillig vantolkning måste vara klart för envar. Biskop Hemming skulle icke hava varit den han var, om han icke med alla till buds stående medel skulle försöka genomdriva Kyrkans celibatspåbud. Då annat inte hjälpte måste han tillgripa ifrågavarande förbud, därmed hindrande brottsliga präster att få njuta frukterna av deras omoraliska leverne. Härtill kommer ytterligare, att Kyrkan städse på det bestämdaste ogillat brott mot celibatsstadgandet.

Ville biskop Hemming således med alla till buds stående medel skapa ett i alla avseenden mönstergillt prästerskap, måste han även se till, att såväl prästernas som Kyrkans materiella ställning skulle bli stark och solid. I denna avsikt lade han särskild vikt därvid, att Kyrkan och dess präster dem tillkommande skatter erlades. Härom bär ett flertal urkunder sitt tydliga vittnesbörd.

I antytt avseende bör man särskilt nämna konung Magnus Smeks och biskop Hemmings gemensamma stadga därom, huru tionden från Karelen och Salo samt Kemi skulle erläggas. Osäkerhet råder därom, när dessa stadgar utfärdats. Somliga anse, att dessa stadgar utfärdades den 8 september 1345, andra åter, att detta skedde allaredan 1335, således utan Hemmings medverkan, ty då var han ju ännu icke biskop. Det riktigaste torde dock vara att hänföra stadgarna till 1340. Detta isynnerhet med beaktande därav, att konung Magnus den 23 augusti 1329 utfärdat ett påbud för samma trakter i nämnt avseende att gälla till dess han såsom myndig själv övertagit statsrodret. Enär han emellertid under största delen av år 1340 själv handhade regeringsmakten, kan man med skäl icke antaga, att denna viktiga fråga skulle ha fått ligga oavgjord ända till år 1345. (Se närmare motivering hos Jaakkola: Kuningas Maunu Eerikinpojan unioonipoIitikasta. H:fors 1928 sid. 451 ff.)

(Forts.)