Bilden av Gustav Vasa nyanserad

ROOTH, LARS

Lars-Olof Larsson: Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Prisma 2002, 398 s.

För den som liksom anmälaren är uppvuxen under en tid när Fältskärns berättelser var en av de första böcker som sattes i våra händer känns det skönt att äntligen få tillgång till en avmytologiserad version av Gustav Vasa. I sin bok Gud och fosterlandet (1969) beskrev Herbert Tingsten hur göticismen kom att prägla vår bild av Sverige, inte minst genom skolböckerna. Först fram mot 1960﷓talet och charterresandet fick svenskar möjligheten till personliga kontakter med den katolska världen. Före religionsfrihetslagen 1952 och den begynnande invandringen hade de flesta svenskar aldrig träffat en enda livslevande katolik.

Idag är historikernas syn på reformationens tidevarv mer nyanserad, men hittills har det fattats en mer objektiv bild av Gustav Vasa och hans tid. Vi skall vara Lars-Olof Larsson tacksamma för hans brett upplagda bok som är ett viktigt bidrag till en mer balanserad syn både på kungen själv och på hans inflytande på vårt lands historia.

Att Gustav Vasa fått dimensioner av ett nationalmonument beror inte minst på det faktum att han inte bara själv gjorde god propaganda för sin sak och sin person utan även anlitade devota krönikeskrivare, inte minst Peder Swart.

En styrka hos författaren är hans rika kunskap om släktförhållanden som han ofta använder sig av, först i kapitlet ”Släkten” (s. 21 ff.), sedan i ”Riket som familjeföretag”. Ätten Vasa tillhörde adelns mellanskikt och hörde hemma i södra Uppland men uppnådde högre status genom ingifte i en rad viktiga familjer – Gustavs farmor var Sten Sture den äldres hustru. Som arvtagare efter henne försökte Gustavs far Erik få donationen till Mariefreds kloster ogiltigförklarad – förgäves (s. 120). Men den skadan skulle sonen reparera redan 1525, 1,5 år före Västerås riksdag, då han resolut förklarade för munkarna att de bodde på hans mark och genast måste försvinna.

Den ende i ätten som valde att söka sin lycka i kyrkans hägn var Kettil Karlsson, utnämnd till biskop i Linköping redan i 25-årsåldern. Men han utmärkte sig inte för fromhet – han var intresserad av makt, använde svärdet mer än kräklan, blev en kort tid t.o.m. riksföreståndare men dog ung i böldpest år 1465 (s. 29).

Larsson presenterar Gustavs far men har knappast hittat något enda positivt att säga om honom. Att han blev halshuggen i samband med Stockholms blodbad tycks snarare ha varit ett misstag – han tvingade sig in till bjudningen på slottet trots att portarna redan var stängda. Det är nästan så man tycker synd om pappa Erik.

Gustav själv hade kort efter slaget vid Brännkyrka 1518 blivit förd som gisslan till Danmark, ett öde som två år senare även drabbade modern och två halvsyskon vilka alla tre dog där. Egendomligt nog har jag i mina egna studier inte hittat ett enda exempel på att Gustav i sina utfall mot Kristian klagar över hur denne mer eller mindre låtit utplåna hans närmaste släkt. Sammanhållningen inom familjen tycks inte ha varit den bästa.

(Men man hittar för övrigt inte heller ett elakt ord i Gustav Vasas register (gir) om bisittarna i domen inför Stockholms blodbad. De kom nästan alla att få viktiga ställningar när Gustav Vasa byggde upp det självständiga Sverige.)

Vad Gustav tycks ha lärt sig av fadern var intresset av att skaffa sig gods och se till att de sköttes ordentligt. ”Sättet att styra och ställa med riket i sin helhet blir mer begripligt med insikt om denna jordnära uppväxtmiljö. Till storgodsägare var han född och fostrad. Alla underlydande förväntades dansa efter hans pipa. Som konung kom han i stora stycken att agera som en patriarkalisk patron över storföretaget Sverige” (s. 35), ett tema som senare utvecklas i detalj (s. 286 ff.).

Larsson ställer sig skeptisk mot påståenden att den unge Gustav fått någon högre utbildning vid Uppsala universitet. Men man håller gärna med omdömet att Gustavs ”förmåga att behandla det svenska språket i både tal och skrift blev efterhand helt enastående. Men det var nog mindre av någon retorisk utbildning, utan mera en ren och skär naturbegåvning.” Detsamma gäller den minnesgodhet som frapperade omgivningen och som ger en viktig förklaring till hans förmåga att nästan bokstavligen hålla hela riksstyrelsen samlad i sin hand, med färre administratörer än vad en medelstor svensk kommun uppvisar idag (s. 38).

Påfallande är hur kort tid det tog för Gustav att via en flykt till Lübeck och Kalmar både bli känd som möjlig ledare och komma till makten i ett självständigt Sverige. Larsson sorterar skickligt i Peder Swarts krönika, en huvudkälla för historieskrivare, inte minst för dalaäventyren. Genom sin förankring i Småland ger han läsaren en annorlunda och nog betydligt rättvisare version.

Som helhet finner jag att Larsson lyckats med att skapa en övertygande bild av Gustav Vasa. Även de som är vana vid en mer vördnadsfull attityd mot kungen skall nog kunna låta sig övertygas om att det här är en bedömning som bör hålla även inför framtida forskning. Kungen framstår visserligen inte i någon vacker dager som person, men bilden är betydligt mer sammanhållen, och säkert betydligt mer objektiv, än den traditionella bild vi fått.

Låt mig dock påpeka ett par detaljer. Avsnittet ”Tyskarnas tid” om slutet av 1530-talet (s. 216 ff.) skulle lätt ha kunnat utvidgats. Gustav engagerade ju redan tidigt en rad tyskar som medarbetare – von Mehlen, Wyler m.fl. Författaren framhåller dessutom misstänksamhet som ett framträdande drag hos kungen. Denna misstänksamhet ledde till en förödande omsättning, även av svenskar, på högre poster, så till den grad att när slutpunkten på reformationen kom vid Västerås riksdag 1544 så var det två tyskar som var särskilt framträdande. Den ena var Georg Norman, kyrkoministern, den andre Conrad Pyhy, som visserligen kort innan fallit i onåd och satt i fängelse, men i sin roll som kansler haft ett stort inflytande på utvecklingen.

Drottning Margaretas mor Ebba betecknas som beskäftigt befallande (s. 208). Det må vara hänt, men intressant är det faktum att hon som aktiv katolik 1536 fick det näst sista nunneklostret i landet som förläning. När den sista abbedissan dött övertog Ebba ledningen och utverkade ett löfte av kungen att åtminstone detta kloster skulle få bestå. Ebba dog 1549 men så sent som 1562 lät Erik XIV utbetala ett understöd till Vreta kloster (Herman Brilioth: Vreta klosterminnen, Västervik 1892).

Tillåt mig till slut att komma med några kommentarer till de delar av Larssons bok som berör frågor om religion. När jag som ung katolsk präst återvände till Sverige började jag snart undra hur det kom sig att den katolska kyrkan bara försvann på kort tid, trots att den inte tyngdes av de missförhållanden som existerade i många länder på kontinenten.

Larsson har ett utmärkt kapitel om ”Vägen till Västerås 1527” som visar hur detta möte blev ett dråpslag för den katolska kyrkan. Biskoparna blev tvingade att skriva på en uppgörelse där de fick göra avkall på de flesta av sina privilegier. De förlorade sin ställning i rikets råd och blev även finansiellt helt beroende av kungens välvilja, eller rättare sagt godtycke. De fick inte möjlighet att föra vidare talan i Västerås och det hela markerades med deras blygsamma placering vid festmåltiden, om vi nu för en gång skull skall lita på Peder Swarts krönika. Larsson tar med rätta avstånd från krönikan, men den har även för kritikerna en tendens att slinka in bakvägen eftersom det saknas andra källor.

Nu finns det faktiskt ett samtida vittnesbörd av en viktig person som var med, nämligen rådsherren Lasse Siggesson Sparre. Han hade varit gisslan i Danmark samtidigt som Gustav Vasa och utnämndes redan 1523 till rikets marsk och rådsherre. I hans bevarade anteckningar finner vi följande notis:

Anno Domini 1527 då stod en herredag i Västerås heliga Trefaldighetssöndagen. Då vart biskoparna sagt ifrån deras välde, att de icke skulle hålla så stor stat oc alla de gods som kommit under kyrkor och kloster sedan kung Karls räfst stod ifrån frälser, skulle de kännas vid dem som hade bördsrätt därtill.

Nota bene: herredag – inte ett ord om riksdag, och inte heller ett enda ord om den predikan som skulle övertygat folket att rösta för recessens förslag. I sitt skriftliga svar på propositionerna hade allmogen sagt att de själva inte kunde avgöra teologiska spetsfundigheter men yrkade på att få behålla gamla goda kristliga sedvänjor.

Det fanns inte heller tid att diskutera. ”Riksdagen” höll bara på i fyra, säger fyra dagar! Att det inte skulle bli några längre överläggningar blev klart när kungen hotade att avgå om han inte fick igenom sina förslag.

Inte heller fanns det tid för den disputation med Galle (som Larsson godtar som ett faktum) eller för någon predikan av Olaus Petri, som allmänt sägs ha varit av avgörande betydelse.

Olaus Petri publicerade helt kort före riksdagen två polemiska skrifter mot Galle och Helie. Men hans roll som predikant har mäkta överdrivits. När Brilioth skrev sin bok Predikans historia fastställde han att det bara finns två predikningar av honom bevarade. Och de många som hävdar att Olaus samtidigt med utnämningen till sekreterare i Stockholms råd skulle ha fått en framträdande roll i Storkyrkan har inte märkt att benämningen predikant uppträder i svenskan först några årtionden senare.

Det verkar vara uppenbart att recessens text var skriven i förväg och bara skulle få ett erkännande i efterhand. Och det sades inte ett ord om ordinantian, som i efterhand utvidgade recessens bestämmelser på ett radikalt sätt.

Det är egendomligt att ingen lyft fram Lasse Siggesson som åsyna vittne, trots att K.B. Westman citerat hans anteckningar (Kyrkohistorisk Årsbok 1917, s. 366). Westman kommenterade att ”det egentliga reformationsbeslutet – om Guds ords förkunnelse, knappast av många uppfattades till sin verkliga innebörd.”

Men slutsatsen borde ju vara att Västerås 1527 inte var en äkta riksdag med tillfälle till diskussion och fria beslut. Allt var redan klappat och klart.

Vad detta skulle betyda i verkligheten har jag framlagt i min studie När kom reformationen till Sverige och varför? (Uppsala 1997 som årsskrift för Katolska historiska föreningen under titeln När enheten gick förlorad, författare: Anders Piltz/Lars Rooth). Den är tyvärr svåråtkomlig eftersom den kom ut nästan samtidigt med Magnus Nymans uppmärksammade bok Förlorarnas historia, nu tillgänglig i en ny upplaga, på Veritas förlag 2002 och med ett nytt förord med hänvisning till nyare litteratur. Personregistret till min studie finns dock tillgängligt via Signums expedition.

På inrådan av Sten Lindroth gjorde jag Sven Jacobi till guide, en man som efter att ha varit kansler hos biskopen i Skara tidigt blev anställd på Gustav Vasas sekretariat där han avancerade till kansler. Han befordrades till domprost och biskop i Skara och anlitades ofta av kungen vid viktiga förhandlingar. Han förblev både kungen och den katolska kyrkan trogen, något som i längden visade sig vara en omöjlig kombination. I början av 1540-talet fick han först en övervakare men avsattes snart som biskop. Det finns mycket skriftligt material som gör det möjligt att följa hur livet kunde se ut för en katolik under reformationsperioden. Larsson omnämner Jacobi (Sven Jakobsson) i förbifarten men hans namn saknas i personregistret.

Man önskar att historikerna funnit mer förståelse för den aspekten av reformationen. I sitt avsnitt om Dackefejden menar Larsson att Alf Åberg överbetonat folkets reaktioner mot konfiskeringen av kyrkogods – den hade ju huvudsakligen skett ett par år tidigare utan större protester (s. 255).

Men det var en sak att man förlorade församlingens dyrbarheter, något helt annat att de ”gamla goda sedvänjorna” brutalt åsidosattes. Sedan århundraden hade man vant sig vid den katolska liturgin. Man sjöng inte bara ”Den signade dag” utan även en annan psalm på samma melodi. Där heter det bl.a.:

Gud Fader han tog sin signade Son att honom till jordrike sända … Den Herre vi skåda i prästernas hand vår suckan i fröjd månde vända.
… Så vilja till kyrkan med glädje vi gå …
till mässan vi komma att frälsningen få
av honom, som Frälsarn vill vara.
… Guds dyra lekamen för himlen oss när, ty Kristus vår Herre det synnerligen är, som här vi få taga och skåda. Gud tage oss ut ur all synd och all nöd. Krist give oss himmelens gåva.

Det var folkets levande tro, och det är självklart att man reagerade när plötsligen detta togs ifrån dem. Olaus Petri skrev att en mässa utan predikan är en dålig gudstjänst, men en predikan utan mässa en god gudstjänst.

Det höll det katolska folket inte med om. Och det var allt annat än rimligt att tvinga på dem nya herdar som följde det som föreskrevs av Georg Norman, den tyske superattendenten som den 10 april 1540 i Lödöse förklarade att hans uppgift var att alle nidere aber abgöttische papisterische missbreuche abthun och beylegen helfen – dvs. att avskaffa och utrota alla papistiska missbruk.

Inför Västerås riksdag hade Gustav Vasa försäkrat folket att han inte tänkte anamma någon ny tro. Men den 8 november 1539 varnade han allmogen att alla undersåtar måste vara hans konungsliga bud höriga och lydiga, ”både uti de världsliga saken, så ock uti religionen” (gir 12.256).

Artikelförfattaren är jesuitpräst och författare

Publicerad 2004 i nummer 1