Bioetik i afrikanskt perspektiv

WOLBERT, WERNER

Chikeezie Onuoha: Bioethics across Borders. An African Perspective, Uppsala Studies in Social Ethics 34, Uppsala 2007.

I denna tid av biotekniska framsteg kan ingen etiker undvika det bioetiska området. Å andra sidan är publiceringen så talrik att ingen kan skaffa sig en överblick över detta område, även om man begränsar sig till unge-färliga kunskaper. På så sätt kan man i-bland få intrycket att nya undersökningar endast kan bära ugglor till Aten [att ge bagar’n bröd], eftersom det är svårt att säga något nytt. Dock är bioetiken som disciplin mycket starkt präglad av sitt ursprung i västländerna och de författare som kommer därifrån glömmer därför lätt, att deras antagande inte alltid delas inom andra kulturer. Det gäller till exempel värdet av autonomi eller respekten för autonomin, när det formuleras som den högsta principen i en känd amerikansk lärobok i biomedicinsk etik. I Afrika är inte den primära enheten individen utan familjen. På motsvarande sätt skiljer sig uppfattningarna om hälsa och sjukdom åt. Det är utgångspunkten för Chikeezie Onuohas avhandling; hans bakgrund är igbokulturen i Nigeria. Trots denna lokala förankring går många drag i denna kultur att generalisera för Afrika söder om Sahara. I länderna i norr, däremot, har islam och det arabiska inflytandet starkare påverkat moraluppfattningarna och värderingarna.

För Onuoha finns det ytterligare en anledning att bedriva bioetik utifrån ett afrikanskt perspektiv. Det finns nämligen ingen formell etikutbildning inom de flesta afrikanska medicinutbildningar. Ett motsvarande medvetandegörande är också högst önskvärt. Dessutom är ett sådant arbete inte bara relevant för Afrika, om man betänker att många afrikaner har utvandrat till Europa och Amerika (enbart i USA rör det sig om 3,5 miljoner). På så sätt är ett afrikanskt bidrag också högst relevant för västerländska samhällen.

Då det endast finns rudimentär forskning inom bioetik i Afrika, blir de första samtalsparterna västliga filosofer: Tom Beaucamp, James Childress, Tristram Engelhardt och John Kekes. Dessa författares uppfattningar försöker Onuoha sätta i relation till den afrikanska världsuppfattningen och kulturen. Han väljer då ut tre etiska problemområden: livets början, placering och fördelning av medicinska resurser och vården i livets slutskede. Onuoha understryker här att pluralismen är ett faktum, som vi måste ta på allvar och acceptera på gott och ont.

Därmed inte sagt att de problem som bioetikerna behandlar inte existerar i Afrika. Där finns absolut en efterfrågan på konstgjord befruktning. Kvinnlig ofruktsamhet uppstår framför allt på grund av infektioner, men ofta också efter förlossningar och aborter, det vill säga den så kallade sekundära ofruktsamheten. Denna innebär särskilt för kvinnorna ett stort lidande och leder ofta till att mannen tar sig en andra hustru. Därigenom ser den första hustrun den andra hust-runs barn som sina egna (vilket vi känner till redan från Första Moseboken). Därför är insemination genom en donator eller surrogatmödrar inte alls en så främmande tanke i Afrika. Metoderna för konstgjord befruktning finns dock endast att tillgå i privata kliniker och följaktligen inte för den breda allmänheten.

Efter att ha beskrivit olika bioetiska ansatser ägnar sig Onuoha åt den första författarduon (Beachamp/Childress), som med sin presentation av fyra bioetiska principer (respect for autonomynon-maleficencebeneficence och justice) representerar den för närvarande mest inflytelserika ansatsen. Onuoha refererar här också skillnaderna mellan den första upplagan av den här boken och senare upplagor. Medan de första förlitade sig på en konvergens av olika normteoretiska ansatser (regeldeontolgiska och regelutilitaristiska) baseras de senare upplagorna på en common morality som yttersta grund. Autonomiprincipen har för Onuoha en positiv betydelse som ett försvar mot paternalistiska excesser, dess negativa betydelse består, framför allt i en afrikansk kontext, däri att den marginaliserar familjens medbestämmande. Om man som de nämnda författarna uppställer fyra principer (som prima facie-principer) uppstår ett grundläggande problem: avvägningen mellan de olika principerna sker för det mesta på ett rent intuitivt sätt, inte metodologiskt genomtänkt.

Tristram/Engelhardts grundtes lyder: en sekulär bioetik är en etik för främlingar. Dess enda gemensamma grund motsvarar Beauchamps och Childress första princip autonomi respektive informerat samtycke (informed consent). Om det inte finns något gemensamt blir individens beslut avgörande. Endast en förhandlingsmoral kan förena människor som sinsemellan är moraliskt främmande. Denna skepsis hos Engelhardt, att det är omöjligt att finna förnuft, gemensamma måttstockar och värden, delas inte av Onuoha. En förhandlingsmoral är också omöjlig utan ett minimum av gemensamma värderingar och principer. Framför allt kan den inte besvara frågan varför deltagarna [i en process] måste respektera ingångna avtal.

En pluralism utifrån John Kekes uppställning utgår ifrån att det finns moraliska sanningar, vilket utesluter en total subjektivism. Dessa sanningar låter sig dock inte infogas i något sammanhängande system som i naturvetenskapen. Enligt Kekes är fördragsparterna inte främlingar inför varandra utan de blir vänner, eftersom de delar bestämda, grundläggande karakteristika på grund av sin gemensamma mänskliga natur. Kekes är ingen relativist så till vida att han erkänner att det finns en gemensam mänsklig natur. Han skiljer mellan primära och sekundära värden. De första omfattar framför allt psykologiska behov som föda, tak över huvudet och säkerhet.

I den egna kulturen lyfter Onuoha särskilt fram en konsensus (i stället för kravet på autonomi). Då medicin uppstår ur religionen förekommer såväl naturliga som övernaturliga förklaringar av sjukdomen. Som sjukdom betraktas allt som hindrar människan från full utveckling. Tillfrisknande är mer som ett återställande från ett försämrat psykiskt tillstånd. Dessutom betonas särskilt förebyggande och smärtlindrande medicin.

I denna kultur förekommer det inget reducerat personbegrepp som ofta är fallet i väst, när till exempel personlighet förknippas med intellektuella prestationer och handlingskraft. Föräldrar och barn liksom förståndshandikappade blir inte betraktade som icke-personer. Människan i alla sina utvecklingsfaser godtas som person. För Onuoha finns det tre grundvärden eller principer: människovärde, gemenskap (ingen är en ö) och moralitet (under vilken han uppenbart sorterar solidaritet). Dessa är som universalier förenliga med kulturella särdrag.

Onuohas arbete är ett aktningsvärt bidrag till en bioetik utifrån ett afrikanskt perspektiv.

Översättning: Per Lindqvist

Publicerad 2008 i nummer 1