Birgitta – ett katolskt helgon

Arvet från den heliga Birgitta har tagit sig många skilda uttrycksformer alltsedan hon kanoniserades av påven 1391. Från första början blev hon ryktbar i det katolska Västeuropa. Hennes uppenbarelser togs på stort allvar, de nedtecknades, trycktes och begrundades runtom i kyrkan under en tid fylld av kriser och akuta problem. Den Allraheligaste Frälsarens orden, som grundats på hennes initiativ och efter hennes anvisningar, spred sig snabbt över kontinenten och till England. Nya klostergemenskaper formades med henne som förebild. När påvedömet åter etablerades i Rom efter den långa exilen i Avignon såg man det också som en uppfyllelse av hennes profetior om påvens återkomst till den eviga staden. Vadstena kloster placerade Sverige på den europeiska kartan, men Birgittas vision och hennes gärning var inte nationellt formade utan katolskt gränsöverskridande.

Därför kunde Birgittas arv också överleva den svenska reformationen och den slutliga stängningen av Vadstena kloster, framtvingad av reformatorernas arvtagare år 1593. Ute i Europa kunde hennes orden emellertid föras vidare, inte sällan i modifierade former, beroende på de historiska omständigheterna. Genom hennes sentida svenska efterföljare, den saliga Elisabeth Hesselblad (1870–1957), har orden under det gångna århundradet fått nya impulser, som har resulterat i grundandet av kloster också i andra världsdelar. När påven Johannes Paulus II år 1999 förklarade S:ta Birgitta för ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon var det glädjande inte bara för oss svenskar. Det var även en påminnelse om hennes europeiska betydelse, och detta i en tid då hennes orden utvecklas inte minst utanför Europas gränser. När vi i år firar 700-årsminnet av hennes födelse är det i medvetandet om att hennes arv kommer att föras vidare också i framtiden.

Men det handlar här inte bara om ett historiskt arv. Den heliga Birgitta var en levande människa, som genom åren stod i en intensiv gudsgemenskap. Jesus Kristus och hans heliga Moder Maria fanns ständigt i hennes tankar och böner, och hon såg det som sitt uppdrag att föra ut Kristi budskap till människorna i en tid av splittring och förfall. Den katolska kyrkan är övertygad om att hon nu lever inför Guds ansikte, där hon ber för hans kyrka, för sin orden och för människorna här på jorden. Därför kan vi också vända oss till henne i förtröstan och be om hennes förbön. Birgitta var som vi alla ett barn av sin tid, och hon var starkt präglad av senmedeltidens fromhet, men det behövs inga revolutionerande omtolkningar av hennes uppenbarelser för att vi skall kunna tillgodogöra oss det äkta katolska i hennes spiritualitet.

Birgitta är alltså en i raden av de många helgon som genom sin tro och sina heroiska dygder har kunnat förnya och berika ordenslivet inom den katolska kyrkan, och hon är faktiskt den enda kvinna under medeltiden som grundade en ny klosterorden. Bland de 470 helgon som kanoniserats av den nuvarande påven har många på samma vis som hon varit ordensgrundare. Birgitta, liksom de, påminner oss om den centrala roll som klosterlivet intar inom kyrkan, och visar att det ingalunda har förlorat i aktualitet.

Under detta jubileumsår har man ibland kunnat få intrycket av att den heliga Birgitta i första hand är en nationell svensk symbol. Visst har vi svenskar all anledning att vara stolta över henne. Hon är utan tvivel en av de mest framstående svenska kvinnorna genom tiderna, och har mer än de flesta gjort vårt land känt ute i världen. Efter att under lång tid ha mötts av skepsis och missförstånd i sitt eget hemland har hon i våra dagar fått ett erkännande också långt utanför katolikernas egna led. Detta är något att enbart vara tacksam för.

Men den heliga Birgittas arv kan på inget vis uppfattas som endast nationellt. Det är europeiskt och globalt men framför allt katolskt, och hennes livsinriktning, hennes tankar och målsättning kan förstås fullt ut enbart i en katolsk kontext. Hennes kloster har liksom hon själv ett starkt kontemplativt drag, där tillbedjan utgör den väsentliga uppgiften. För den heliga Birgitta koncentrerades detta till mässan och Kristi sanna närvaro i eukaristin, som hon själv ständigt upplevde på nytt, och som så ofta återkommer i uppenbarelserna. Tillbedjan inför Sak-ramentet utgör därför en väsentlig del av den birgittinska spiritualiteten. Likaså intar Jungfru Maria en central plats, både i liturgin och i den enskilda andakten. Birgittasystrarnas tidegärd, ”Vår Frus tider”, är helt genomsyrad av en mariansk fromhet. Det frälsningshistoriska skeendet betraktas här ständigt i Marias perspektiv, och hon framstår själv som alla kristnas nådefulla Moder.

För sina ordenssystrar – och för brödragemenskapen i USA – är Birgitta en levande och inspirerande gestalt, som inte bara tillhör det förflutna utan bär omsorg om de sina också i nutiden. Tillsammans med alla de andra i helgonens oräkneliga skara är hon ett påtagligt bevis för att Gud ”inte är en gud för döda utan för levande” (Matt 22:32). Det hör till helgonens särskilda nådegåvor att de inte bara spränger rummets utan också tidens gränser.

Per Beskow

Publicerad 2003 i nummer 5