Birgitta Trotzig – skildrare av mörker och ljus

När Birgitta Trotzig avled den 14 maj 2011, tystnade en särpräglad röst. Det går inte att placera in hennes författarskap i några fack. Hennes prosa är sensibel, lyrisk, bildrik, ofta med långa slingrande meningar och många parenteser. Det är ingen tillfällighet att hon förutom romaner och noveller också skrivit lyrik och inte minst prosalyrik.

Birgitta Trotzig brukar betraktas som en tung författare, en författare som är svår att läsa, eftersom hennes texter rymmer så mycket mörker och dy och elände. Många har svårt att ur detta mörker urskilja minsta lilla ljusglimt, ännu mindre den kristna tro och förtröstan som man menar att katoliken Birgitta Trotzig borde ge uttryck för.

Biografi

Birgitta Trotzig föddes år 1929 i Göteborg och hette då Kjellén. Fadern, Oscar Kjellén, var lektor vid latingymnasiet i franska och engelska. Modern, Astri Kjellén, som var dotter till medicine doktor Einar Rodhe, var adjunkt i samma ämnen. År 1937 flyttade familjen till Kristianstad, och det är Skåne som lever i Birgitta Trotzigs böcker, Skåne och Öland. Tidigt började hon rita, måla och skriva. Efter studentexamen studerade hon litteraturhistoria och konsthistoria vid dåvarande Göteborgs Högskola, medverkade som litteratur- och konstkritiker i Sydsvenska Dagbladet, i Dagens Nyheter, i Aftonbladet och i Bonniers Litterära Magasin (BLM) och har även skrivit ett stort antal essayer. Tjugo år gammal gifte hon sig 1949 med konstnären Ulf Trotzig. Paret bodde många år i Paris (från 1955 till 1972) men slog sig sedan ner i Lund. Birgitta Trotzig har fått en lång rad litterära priser. Hon var ledamot av Samfundet De Nio mellan åren 1967 och 1993 och efterträdde år 1993 Per-Olof Sundman på stol nr 6 i Svenska Akademien. I mitten av 1950-talet konverterade hon till katolicismen.

Debuten skedde redan år 1951 med boken Ur de älskandes liv, som handlar om ensamma, estetiskt inriktade unga flickor. Bilder, 1954, är prosadikter med medveten anknytning till bildkonsten, vilket ju framgår av titeln. Människans tillvaro ses som en väntans och tomhetens tid, inriktad mot en fullbordan i döden men kanske också mot något därutöver, något efter döden.

Den egentliga romandebuten och genomslaget hos recensenterna skedde med romanen De utsatta, 1957. Sedan följer böckerna slag i slag. Genrerna växlar mellan romaner, ”legender” som hon ibland själv kallar böckerna, ofta då i historisk tid, noveller, sagor, prosalyrik. Hennes sista bok heter Dubbelheten. Tre sagor, 1998, men då avses med sagor förvisso inte något som var avsett att läsas av barn.

Med jämna mellanrum brukar det blossa upp en debatt om litteraturkritikens villkor och om det berättigade i den verksamheten. En sådan debatt deltog Birgitta Trotzig i med liv och lust på 1960-talet och skrev då bland annat som svar på frågan: Vad är en kritiker?: ”Kritikern är exempel på en läsare eller åskådare – varken mer eller mindre. Hans upplevelse säger att en upplevelse är möjlig. Den säger inte att denna upplevelse är den enda möjliga.” Hon hade alltså en ödmjuk attityd till den egna verksamheten som litteratur- och konstkritiker, kallade det också för skapande verksamhet och hävdade med bestämdhet, att kritikerns uppgift inte är att anmärka. ”Kritikern har en enda uppgift, och den är positiv, konstruktiv.” (Inom parentes kan man erinra sig 1700-talsförfattaren Thomas Thorilds berömda ord om kritik: ”Ingenting görs för sina fels skull utan för sitt värdes skull.”)

Om det egna författarskapet

I en intervju i Svenska Dagbladet den 18 maj 1992 talar Birgitta Trotzig om sitt författarskap. Hon erinrar om en kabbalistisk berättelse om hur det gudomliga ljuset stängdes inne i ett antal lerkärl. Lerkärlen krossades, men i varje skärva bevarades en ljusgnista. ”Så finns glädjen inneboende i allt, överallt i tillvaron.” Däremot hade hon nog aldrig skrivit om glädjen som tema, men hon hade inte heller särskilt skildrat sorgen, utsattheten och plågan i livet, detta enligt vad hon själv ansåg. ”Jag skildrar ju ingenting. Jag arbetar med hela livsmassan, i den ingår glädjen och sorgen, det hela. Jag skriver för att se, jag ser en bild och skriver och skriver för att komma fram till vad det är.” Hon menade att det tidigt uppstod en åsikt om att hon bara skrev om det svarta och svåra och att det i samma veva på 1950-talet framgick att hon var religiös. Enligt den väckelsekristna uppfattningen borde man som kristen vara jublande glad. Annars är man inte from. ”Religionen ger ett perspektiv på tillvaron och Gud, men det är för stort för att vara en glädjekälla. Människan kan i mötet med det gudomliga reagera med bland annat glädje och sorg. Korsfästelsen väcker sorg, uppståndelsen är glädjefylld. Men den glädjen kan inte användas till att sudda över hur världen ser ut. Vi har en plikt att följa världens gång, vi kan inte lättsinnigt säga: Ta inte lidandet så hårt. Allt ordnar sig i himlen. – Jag ser världen blandad, och därmed är Gud också blandad. Det är ett mysterium, det är enormt. Och då kan jag ju inte vara glättig.” Det är därför som hon, enligt intervjun, har dragits till de gamla traditionerna, den katolska och den ortodoxa kyrkan och de högtidliga riterna. ”De kan också vara jublande. Men mer som Bach.”

I intervjun talade hon också om hur barn föds glada, skapande, lekande. Den positiva synen på barnet kan man följa i hennes böcker. I Dykungens dotter (1985, den sista roman som hon gav ut) står det om ett mycket litet barn: ”Kropp, själ, ögon, mun, händer, fötter, allt bara lyser och bubblar och glittrar och bladdrar – hela den lilla kroppen var en enda stark muskel av glädje. Tog man i henne vred hon sig och kiknade. Hon var kittlig som en katt, och när modern tog av henne kläderna för att byta på henne, sträckte hon händer och fötter rakt ut och magen i en båge av jubel.” Men Birgitta Trotzig tillade i intervjun att ”i barnet finns också de svarta beståndsdelarna, de kommer ur henne själv, inte bara från omgivningen.”

Birgitta Trotzig vittnade också i intervjun om att skrivandet, skapandet alltid varit en glädje för henne. ”Allt uttryck, allt tilltal görs ur en glädje. Skrivandet har sin rot i en utomordentligt barnslig glädje, en lek. Jag sitter inte och känner det jag skriver, det är ju ett skådespel, en lek med dockor! Samtidigt är det en väsentlig lek. Livet kan inte existera utan språk.” Hon sade vidare i intervjun att hon inte alltid själv riktigt begripit vad hon skrivit. ”Bilderna finner form av sig själva, i en taktil glädje, jag liksom målar med orden. Jag vill ingenting med det jag skriver, men på vägen kan jag möta problemkomplex som visar sig bli en berättelse.” Skapandet, arbetet ”är en lekglädje, och mycket möda. Det finns en sorts överenskomna uttryckssätt som hindrar mig från att komma fram till vad jag ser. Rätt som det är går det, då dansar det. Många som leker på det här sättet, i skapande får betala leken med svåra mellanperioder, depressioner. Det är svårt att ta sig in till glädjen, den sitter långt inne, under lager av förtryck.”
I Sverige, sade hon i intervjun, finns sedan gammalt en fientlighet mot konstnärliga uttryck. Romaner ansågs länge vara synd, sedan uppfattades de som onyttighet, sedan skulle de ha ett ”budskap”, vilket gjort många konstnärer ytterst frustrerade. ”Det finns faktiskt en tradition av livshat i Sverige. […] Det Sverige jag växte upp i var ett mycket otrevligt land, starkt puritanskt.”

Livshatstraditionen hindrar människor från att glädjas över det vanliga, det vardagliga. Vardagsglädjen finns på något sätt överallt, enligt Birgitta Trotzig. ”Om man levde idealiskt, skulle man ju leva sakralt, se till att allt är fint och vackert.” Det är något helt annat än den tvångsidyllisering som hon tyckte sig se överallt. ”Folk skall vara lyckliga. Annars skall man gå till terapeuten! Men också depressionen kan avge en egendomlig glädje. Även i det svarta finns det aktivitet, en väg, en strid eller något sådant. Ett tillstånd. När man inte vet vad som är svart eller vitt. Många människor har just upplevelsen att tillvaron är sammansatt och mångtydig. De kan inte se vad som är gott, vad ont, vad sorg, vad glädje. Det förvirrar dem, de känner sig skyldiga, har dåligt samvete. Ett kollektivt dåligt samvete; man skall kunna urskilja gott och ont. Jag skriver för mig själv, för att klara upp det här.” Så långt intervjun i Svenska Dagbladet.

Agneta Pleijel erinrar i Svenska Dagbladets understreckare den 18 maj 2011 om ett långt samtal hon förde med Birgitta Trotzig (publicerat i Ord & Bild 1982). Birgitta Trotzig hade då bland annat talat om klyvnaden mellan författarjag och privatjag. ”Hennes författarjag var pessimistiskt, depressivt med en dragning mot katastrof. Men, som fyrabarnsmamman sa: man kan inte sitta och råma om världens undergång inför sina barn. Så fanns alltså två sidor, en praktisk och jordnära, en måttlös och vild.” Även andra vänner och bekanta har vittnat om Birgitta Trotzigs humor privat, ibland av det svarta slaget. Som läsare kan man tycka att det är litet synd att den humorn aldrig visar sig i hennes texter.

Birgitta Trotzig läste oerhört mycket av och om andra författare och konstnärer; franska författare som Paul Celan och Paul Claudel förstås, men med åren kom ryska influenser att bli allt viktigare, Dostojevskij givetvis men också senare ryska författarskap som Osip Mandelstam, Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva. Agneta Pleijel skriver i understreckaren att ”identifikationen med Nelly Sachs diktning var djup”.

Paret Trotzig bodde i Paris under Algerietkriget, och det blev enligt Agneta Pleijel en avgörande och uppskakande erfarenhet. Veterligen var Birgitta Trotzig aldrig enrollerad i något politiskt parti, men hennes sympatier låg till vänster. I sin diktning skildrar hon tillvaron underifrån, från de mest utsattas, de mest hjälplösas perspektiv.

De utsatta

Genombrottsromanen heter alltså De utsatta (1957). På försättsbladet finns underrubriken En Legend. Handlingen utspelar sig i Skåne i slutet av 1600-talet, när danskar och svenskar stred om herraväldet. Landet skövlas ideligen, fattigdomen är grå, tiggarna många, mörkret kompakt. Kyrkoherde Isak Graa i Tosteberga kyrkby i Tosteberga och Ljungby socknar är huvudpersonen. Eftersom han satsar på fel makthavare, blir han avsatt, sviks och förråds av sin egen son, kyrkoherden i staden, som inte törs riskera sin egen ställning. Isak Graa sjunker allt djupare i ensamhet och fattigdom för att sluta som en trasig, smutsig, svältande, hånad dåre. Dårhuset beskrivs som rena helvetet på jorden. Guds vrede och Guds lag råder över människan. I mörkret vandrar hon och Gud är den frånvarande guden. Han tiger och människan famlar i själens mörka natt, blir till sten. Genom hela boken isas människan i sin övergivenhet, men där, på förnedringens botten, avskalad allt, naken till kropp och själ, där kan något nytt växa fram. Som ofta hos Birgitta Trotzig finns strimman av hopp i ett barns gestalt. Isak Graa får till sist besök av sin dotter och hennes barn, en bild av madonnan och barnet i dårhusets cell.

‘En tråd man kan följa och ha som hjälp genom Birgitta Trotzigs labyrintiska författarskap är Martin Buber. Jag-det-relationen hos Buber innebär att människor vaktar på sin prestige och värdighet, blir stela, blir som sten, är döda. De betraktar andra människor som föremål, som man kan utnyttja men de vågar aldrig verkligen se en annan människa eller möta henne. Motsatsen är de människor som vågar satsa på en Jag-du-relation, till andra människor men ytterst till Gud. Att våga släppa alla garantier, våga ge sig hän, våga språnget ut på de 70 000 famnarnas djup, som Kierkegaard talar om. De människorna vågar leva öppna, i tillit, är levande, men de blir också sårbara, utsatta, kanske utnyttjade och skändade. En av Birgitta Trotzigs novellsamlingar heter mycket riktigt Levande och döda (1964). Påfallande ofta skrivs det i De utsatta om hjärtan som sten, om ansikten som sten. ”Och han ser sitt liv: det är bakom honom och avätet och dött och färdigt!” Ropet pressar sig ut ur Isak Graas mun: ”Herre, var är du?” men Gud svarar inte och ”I mörkret stod han!” Det positiva Isak Graa försöker göra: rädda ett svältande barn undan vargarna misslyckas också. Han har klättrat upp i ett träd för att undkomma, men han orkar inte hålla fast barnet utan tappar ner det till vilddjuren. ”Sedan var det alldeles tyst. Timmarna vandrade genom tystnaden. Solen fann honom stel i trädet, med nedåtvänt ansikte.” Det är först när Isak Graa nått allra djupast ner, utan all egen värdighet, det är först då som han verkligen kan möta en annan människa, sin dotter och hennes barn, och mitt i eländet blir det en sorts pånyttfödelse.  ”Nåden fullkomnas i svaghet.”

Noveller och prosalyrik

Den typiska Jag-det-relationen skildrar Birgitta Trotzig i flera av sina böcker i form av en gammal man och änkling, med hög samhällsposition, som gifter om sig med en mycket ung och vek kvinna. Så är det i novellen ”Barbara” i novellsamlingen Levande och döda (1964). Handlingen utspelar sig på Öland. Barbara har blivit förmäld med Herr Abraham, präst och en samhällets stöttepelare. Hon försöker slå hål på Herr Abrahams skal av prestige och stolthet. Hon lyckas, han känner livet pulsera i sig, men han vågar inte ge efter, vågar inte ge sig hän, vill till varje pris bevara kontrollen. Så förkväver han hennes liv, tills hon inte står ut längre i kölden och övergivenheten. Det slutar med att hon begår självmord – och först då smälter kölden inom honom. Han gråter vid graven, han gråter vid vaggan. Det nyfödda barnet ger honom ett levande hjärta i stället för hjärtat av sten.

”Om hur ansiktena smälter.
Om ett liv med Ångesten.
Om nollpunkten.”

Om detta är lyrik, aforismer eller prosalyrik kan vara likgiltigt. Orden står i boken Ordgränser (1968). Verkligheten kan inte inregistreras på ett enkelt sätt. Ordgränser handlar bland annat om just detta, språkets otillräcklighet. Birgitta Trotzig skiljer mellan det ”uttalbara” och det ”outtalbara”. Det uttalbara är ”sönderfallande språk, höga och låga murrester, rashögar, murgrus av det sammanstörtade, av formler, paroller, definitioner”, medan det outtalbara är något som ”fräter livet vid rötterna”, något som stiger ur resterna av det uttalbara. Metaforiskt ringar hon in ett område, som hon i sina texter strävar efter men aldrig kan nå. Det området kan inte erövras, bara tilltalas, och de två orden är ”Du” och ”Gud”. Att skriva är för Birgitta Trotzig på ett plan att förlora sig själv men samtidigt att se den andra människans verklighet. Det finns korta ögonblick av sådan närhet i hennes texter, när de älskande rör vid varandra, när fadern betraktar sitt barn, när den havande kvinnan känner de första fosterrörelserna. Men, och det är viktigt, det är först i utblottelsen, på botten av den mänskliga existensen, när människan möter världen lika hjälplös som ett nyfött barn, det är först då som ljuset kan komma. Det som sker på botten blir ofta som en ny sorts skapelseberättelse. Man kan jämföra med prosalyriken i Anima (1982), där ”den öppna människan” efter regnet upptäcker att naturen är ett språk. Texterna är skapelseberättelser i den meningen, att världen blir till där, men den är apokalyptiskt färgad, ett uppror mot den rådande ordningen, mot historien, mot samhällsmaskineriet. Skapelsen anas ofta bara, som i romanen Dykungens dotter (1985): ”men mörkret är en hinna bakom vilken ett nytt livs avlägsna fågelröster kan anas svagt som blodomloppets sorl på de okända vägarna inne i kroppens natt.” Det är inom parentes sagt väldigt mycket kroppslighet i hennes texter, mycket dy och smuts och slem och födslovåndor.

Dykungens dotter

Den sista roman som Birgitta Trotzig gav ut är Dykungens dotter (1985). I en tv-intervju förklarade hon, att hennes ursprungliga intention varit att skildra temat från land till stad. Berättelsen utspelar sig alltså inte i historisk tid utan i nutid.

Titeln anspelar på en saga av H.C. Andersen om vikingafrun vars dotter visade sig nattetid vara en ful, slemmig padda. Hos Andersen är paddmotivet inte det väsentliga utan motivet prinsessan som kommer i svanhamn men luras av sina elaka systrar att bli kvar och då blir Dykungens brud. Barnet, Helga, är den flicka som räddas ur dyn och som vikingafrun får.

Vad Birgitta Trotzig hämtar ur denna saga är bland annat kluvenheten. Helga i Andersens saga har så att säga två mödrar, den ena en nattvarelse (prinsessan som blev Dykungens brud) och den andra en dagvarelse (vikingafrun). Mojan, en av huvudpersonerna i Birgitta Trotzigs berättelse, pendlar mellan minne och glömska, mellan liv och död, mellan ”skyldig” och ”icke-skyldig”. Hon anpassar sig efter omgivningens sätt att se på henne å ena sidan, men å andra sidan har hon kontroll över tillvaron och bevarar fasaden utåt. Man kan, om man så vill, associera till Freud, det undermedvetna kontra överjaget.

Mojans dotter, barnet Lajla, sitter vid ett tillfälle i skogen och känner sig iakttagen av paddkungen. Han betraktar henne med sorgmodiga ögon. Flickan tänker på sagan (man måste kyssa paddan för att den skall kunna förvandlas) och vet vad hon måste göra: djuret måste vidröras för att kunna leva. För Lajla blir paddan en symbol för faderns ”dykungens” ömhets- och närhetsbehov. Men hon kan inte förmå sig till att röra vid det äckliga djuret, ännu mindre kyssa det, och följden av sveket blir att paddan börjar dö och hela naturen deltar i sorgen. Även flickan gråter i ånger över sitt svek. Hon hade kunnat rädda paddan, ”dykungen”, alltså fadern. Berättelsen är inte realistisk utan har en tydlig symbolfunktion. Lajla har visat att hon dömer efter det yttre och tar avstånd från den som är utsatt, sårbar och i behov av hjälp. Kanske är det så, att allt vad hon därefter företar sig är försök att sona det hon brutit. Hon försöker få pappan att framstå i gynnsam dager inför klasskamraterna, hon fogar sig i äckliga saker, hon ger sig så småningom ut på gatorna på kvällarna för att leta efter fadern på krogarna. Där möter hon allehanda män, som för henne smälter samman till en enda, någon som hon hjälper fram, en ny ”dykung”. Det är för hans skull som hon fortsätter sin samvaro med männen, och det är för att försöka rädda honom som hon till sist går ner sig i kärret. Hon offrar sig själv till det yttersta för att utplåna den skuld hon ådrog sig som barn genom att inte kunna förmå sig till att kyssa paddan.

Att kyssa paddan, att vidröra det oberörbara, att våga ”språnget” för någon annan. Flera recensenter pekade på golem-motivet. Golem är ju i judiska sägner en konstgjord människogestalt, en sorts homunculus, som från att ha varit formlös massa görs levande genom magiskt bruk av Guds namn. Redan i början av berättelsen står det så här: ”Livet liknade också en padda: Både ett oformat barn och ett slags svart mor. […] Sådant var livet, lättskadat, hjälplöst som hade det inte riktigt blivit till än.” Det faller sig naturligt att koppla ihop denna ofärdiga varelse med barnet som Mojan väntar, fostret, men också när flickan Lajla är född beskrivs hon som ”en besynnerlig utanförvarelse lik en människopadda” och hennes ansikte beskrivs som ”en klump våt lera, blanksmetgrå, utan form”. Det är inte bara Lajla som är skyddslös, en golem-varelse, utan också hennes far ”dykungen”, som har hamnat i fängelse. Han beskrivs i instängdheten liknande ”ett djur utan skal och också utan särskild hud” i kontrast mot de sträva, hårda fängelseväggarna.

Ytterligare en liten ofärdig gestalt skall dras fram i detta sammanhang, nämligen den lilla halvsystern Vera. För tidigt född lever hon kvar i fosterlivets kaos och kommer aldrig riktigt ”upp över kanten till människovarandet”. I hennes kringflytande blick kan den som är nog sensibel läsa svaret på tillvarons gåta, ty detta lilla barn står så nära Kristusgestalten som någon kan komma. Man kan lägga märke till att Kristus hos Birgitta Trotzig också är en golem, i varje fall i Lajlas ögon. I en syn ser hon hur han med sin blodiga kropp ”överdragen med en blank våt slemhinna flyter-simmar nyfödd i den grå rymden”. Hon ser ”Guds svävande grå ljusdrypande kropp i en krans av blodsdroppar, armarna är som vingar, simfenor”.

Slutligen har vi pojken, Lajlas son, född på julaftonen. Till sist blir också han en golem. På rättspsykiatriska kliniken beskrivs han så här: ”härinne i det vita var han det enda som var orent, det lermörka gråsmutsiga kräket”, ”lerbarnet”. Som vuxen vill han precis som ”mannen från Galiléen” tända en eld, som skulle störta hela den trygga ordningen och sprida frihetens evangelium. Men det går förstås galet. Elden skapar bara död och förintelse, och lidandet vänds mot pojken själv. ”Han bodde i de brända och flådda kropparna. De vred sig och skrek.” När han har dött, ser mormodern, Mojan, ”mannen i den knutiga manteln, hans händer och fötter var uppslitna och öppnade.” Kristus som de nederstas Gud, inkarnerad i allt mänskligt lidande. I varje människa som lider finns Kristus inkarnerad och genom honom kan alla lidande människor få upprättelse i ett liv bortom döden.

Birgitta Trotzigs röst har tystnat, men hennes texter lever vidare. Hon ser tillvaron underifrån, ger röst åt de utsatta och de sårbara. Men hon ser också den öppna människan som ett ideal. Några rader ur Anima vittnar om detta:

”Den öppna människan:
efter regn. Hinnan borta – allt svider, svidande grönt, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt blottlagt, allt utan förmedling.

Den öppna människan:
fåglar flyger ut och in. När man upptäcker att ett träd andas.

 När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.”

Elisabeth Stenborg

Publicerad i Signum nr 4 / 2011