Bishop Barron och Jordan Peterson om dom och barmhärtighet

av JOHN SJÖGREN
Så hände det tillslut! Det som många längtat efter och sett fram emot, en del kanske också fasat för: ett möte mellan biskop Robert Barron och Jordan Peterson. Två personer som man väl, utan att förminska vikten av deras arbete, får kalla för internetfenomen. Barron med sitt Word on Fire, som via olika sociala medier nått långt utanför strikt kyrkliga kretsar, och vars fantastiskt fina serie Catholicism är en sällsynt lyckad blandning av folkbildning och evangelisation. Peterson, vid det här laget knappast i behov av någon introduktion, som med sina tolv livsregler och som det verkar oändliga föreläsningsturnéer väckt lika mycket entusiasm som förfärad indignation.

Jordan Peterson. Foto: Wikimedia commons.

Deras möte, ett cirka nittio minuter långt samtal, publicerades på Jordan Petersons podcastkanal på söndagen. Till skillnad från den upphaussade duellen mellan den politiskt högerorienterade Peterson och den vänsterinriktade hipsterfilosofen Slavoj Žižek, som trots de båda kombattanternas karismatiska personligheter blev en förvånansvärt sömnig tillställning, är mötet mellan Barron och Peterson ett intressant, respektfullt och kanske till och med lite väl artigt samtal mellan två personer som verkar ha djup sympati för varandras projekt.

Biskop Barron. Foto: Wikipedia.

Samtalet berör en rad olika ämnen. Här tänker jag bara ta upp ett spår, som visar på såväl styrkan som svagheterna i Petersons tänkande och där Barrons katolskt kristna perspektiv kompletterar honom på ett viktigt sätt. Jag har tidigare skrivit flera texter (bland annat i Signum nr 5 2018) där jag läser Peterson med kristna glasögon. Jag har i dessa texter argumenterat för att det finns mycket som är gott och värt att lyssna till i Petersons budskap, men att det i hans livsregler finns ett slags självfrälsande tendens, med drag av nietzscheanskt övermänniskoideal, och att en grundläggande för att inte säga livsavgörande sak saknas i hans världsbild: nåden.

Biskop Robert Barron. Foto: Wikimedia commons.

Vid ett tillfälle i samtalet riktar Peterson, ödmjukt men jag tror med rätta, kritik mot att kyrkan fallit in i modernitetens självbekräftande bekännelse: du duger som du är. Att kyrkan alltför ensidigt betonat Guds barmhärtighet och inte hans dömande rättvisa. En av anledningarna till Petersons stora popularitet, inte minst bland unga människor, är att han slår an något i en curlad generation som upptäckt att mottot ”du duger som du är” inte håller när man konfronteras med verklighetens milt uttryckt svårhanterliga utmaningar. För att klara av livet krävs det att du reser på dig, börjar odla dygder och siktar mot högre livsmål. Du är inte ämnad att leva inuti en vadderad och bekräftande liten bubbla. Snarare är livet ett äventyr. Och i ett sådant är det ett oundvikligt faktum att man kommer att stöta på ondska, illvilja, monster längs vägen. Den som inte givits redskap att hantera dessa utmaningar kommer gå under. Den som inte tar demonerna inuti och utanför sig själv på allvar kommer att skapa ett helvete inom och runtomkring sig.

Om detta är Barron och Peterson rörande överens. Barron för dock flera gånger in nåden i ekvationen. Utan Guds nåd, som alltid kommer först, kan vi ingenting göra. Han återkommer också ofta till grundprincipen kärlek. Men att kärlek inte är detsamma som känslosam sentimentalitet, utan att vilja och verka för den andres bästa. I en fallen värld kan kärlek, som Dostojevskij säger, närmast framstå som något fruktansvärt. Kärlek är inte att alltid säga ”du duger som du är”. Det kan ofta snarare vara att säga ”du kan bättre”. Bibeln lär som bekant att Gud är kärlek. Den lär oss också att Gud är både rättvis och barmhärtig, att han är såväl världens frälsare som dess domare.

Både Barron och Peterson betonar att både rättvisan och barmhärtigheten behövs. Men där jag uppfattar det som att Peterson ser det hela lite som ett nollsummespel, där den ena principen hålls fram på den andras bekostnad, skulle jag hellre vilja uppfatta rättvisan och barmhärtigheten i nådens och paradoxens termer, att barmhärtigheten och rättvisan gäller lika mycket, båda till hundra procent, att de i själva verket är två sidor av samma sak.  Ty vad vi kristna hoppas på är inte att Gud, när vi står inför hans ansikte, ska vara femtio procent rättvis och femtio procent barmhärtig. Snarare hoppas vi på den gudomliga nådens paradox: att Guds rättvisa dom ska visa sig vara identisk med hans barmhärtighet.

John Sjögren 2019-06-23

Lyssna på samtalet mellan biskop Robert Barron och Jordan Peterson via länken här