Biskop Anders Arborelius om familjesynoden

av ULF JONSSON

Den av påven Franciskus inkallade extra biskopssynoden om familje- och äktenskapsfrågor ägde rum i Rom den 5–19 oktober. Synoden hade redan i förväg gett upphov till mycket debatt bland katoliker världen över kring olika aspekter av den katolska synen på äktenskap och familj. Synoden väckte stort medialt intresse internationellt, och även svenska massmedier rapporterade om saken. Inte minst har det mycket öppna samtalsklimat som präglade synoden lyfts fram. Bland de nästan 200 delegaterna vid synoden fanns, för­utom ekumeniska representanter och tretton katolska äkta par, ordförandena för de katols­ka biskopskonferenserna världen över. De katolska biskoparna i Norden representerades av biskop Anders Arborelius, som i denna intervju förmedlar sina intryck från synoden.

Till att börja med skulle jag vilja fråga om atmosfären vid synoden. Det har ju rapporterats mycket i medierna om att den ska ha varit påfallande öppen.

Jag har aldrig varit med på någon synod tidigare, så för mig var det en ny erfarenhet. Men jag måste säga att jag tyckte att det var en väldigt öppen och hjärtlig atmosfär. Man lyssnade på varandra på ett mycket respektfullt sätt. Påven Franciskus hade ju uppmanat oss att öppet säga vår mening, även när vi förmodade att han själv inte skulle hålla med oss. Att inläggen inte gavs vidare till offentligheten bidrog nog också till att göra debatten öppnare. Och det märktes att det var en grupp troende människor som alla var medvetna om betydelsen av både veritas och misericordia som många formulerade saken: det gäller att få sanningen i kyrkans lära och Guds barmhärtighet att gå ihop med varandra.

Det fanns naturligtvis olika accenter och olika förslag om hur detta ska kunna ske. Några gånger hettade det till lite i diskussionerna, men man kan inte säga att det fanns två olika partier som kämpade om makten. Deltagarna såg allvaret i frågorna, samtidigt som ingen trodde sig sitta inne med en mirakellösning. Och en polarisering av debatten mellan de mer konservativa och de mer liberala ville man undvika. Vi måste ju hitta gemensamma lösningar.

Men även om delegaternas inlägg i synodaulan inte publicerades så kom det ju ändå ut en hel del material från synoden till offentligheten.

Ja, det blev så. Och somliga var inte alls glada över det. Men man beslöt alltså att offentliggöra inte bara slutdokumentet, som alla delegater fick rösta om, utan även diskussionsrapporten från den första veckans överläggningar, plus rapporterna från de tio smågrupperna under den andra synodvec­kan. I synnerhet offentliggörandet av den första veckans diskussionsrapport väckte en hel del irritation och det dokumentet gav ju också upphov till många spekulationer i massmedierna.

Vill du berätta lite om deltagarna i synoden?

Den stora gruppen bestod ju av katolska bis­kopar från världens alla hörn. Men kardinalsprefekterna från Vatikanens dikasterier var också med, tillsammans med en del andra personer som fått en personlig inbjudan från påven. Sedan fanns det också en mycket blandad grupp av ekumeniska delegater. Där fanns en lutheran, en anglikan och en kvinnlig baptistpastor från Frankrike som undervisar vid jesuiternas teologiska högskola i Paris. Och så fanns det en hel del representanter från olika ortodoxa kyrkor; en koptisk biskop, en syrisk-ortodox bis­kop, en rysk-ortodox församlingspräst från Paris, en metropolit från Belgien som representant för Konstantinopels patriark och så vidare.

Metropolit Hilarion Alfejev från Moskva väckte ju särskild uppmärksamhet. Han krävde att få privata audienser med både påven Franciskus och emertituspåve Benedictus samt med kardinalstatssekreterare Pietro Parolin. Och när Hilarion gjorde sitt inlägg i synodaulan passade han på att ge de grekiska katolikerna i Ukraina en känga, så det blev ju ett politiskt utspel. De andra ekumeniska delegaterna deltog i hela den två veckor långa synoden, medan Hilarion bara var med en kort stund.

Varje synoddelegat hade fyra minuter till förfogande för sitt inlägg, så man måste fatta sig kort. Och det höll man strängt på, även om det rörde sig om kardinaler som talade. Men det tog ju ändå lång tid när nästan 200 personer skulle tala. Och det blev förstås en del upprepningar också. Men vad som gjorde särskilt intryck på mig var inläggen från lekmännen, från de tretton äkta par som fanns med i synoden. Man märkte att de var väl förberedda och att de visste vad de talade om.

Det är viktigt att komma ihåg att här möttes människor från hela världen, och det innebar att somliga frågor som anses viktiga här i Europa inte betraktades som lika avgörande av alla. Det är ju lätt att man stirrar sig blind på sina egna frågor. Men det är ju det som gör det så berikande med sådana här möten, att man får det världsvida perspektivet på frågorna. Jag satt i aulan bredvid en biskop från Papau Nya Guinea och en från Mali, och det är ju inte precis vad man annars har att göra med. Och sedan hade jag jesuitgeneralen och kappucingeneralen i ryggen, och Kapstadens ärkebiskop framför mig. Den senare är biskop för det stift där fader Martin Pender numera är verksam, som tidigare arbetade här i vårt stift.

Jag kan tänka mig att ett möte av detta slag också drar till sig lobbyister. Uppvaktades ni av folk som försökte påverka er?

Jo, det fanns ju en del lobbyister, både bland synoddeltagarna själva och också sådana som kom utifrån. Kardinal Dolan från New York till exempel hade i förväg skickat ut en bok om preventivmedelsfrågan till alla synoddeltagare. Och så fick man inbjudningar från olika grupper, som exempelvis olika kvinnoorganisationer och kyrkliga rörelser som Communione e Liberazione och Focolare. Och alla synoddelegater hade en egen brevlåda där det dök upp böcker, broschyrer och små presenter från olika organisationer.

Låt oss gå in på själva frågorna som diskuterades vid synoden. Är det något tema som du särskilt vill lyfta fram?

Man bör ju inte glömma bort att temat för den synodala processen är frågan om familjernas roll för evangelisationen. Hur kan tron ges vidare till nästa generation, hur kan familjen bli den huskyrka, kyrkans minsta cell, som den är tänkt att vara? En väl fun­gerande familj som präglas av en levande tro är ett starkt och vackert vittnesbörd för världen, framhöll många av synoddelegaterna. Och även om det finns många frågor och problem att lösa så bör man också se att vår tid har sina egna positiva bidrag till familjelivets utveckling. Synoden lyfte fram flera sådana aspekter, exempelvis den ökade jämställdheten mellan man och kvinna i äktenskapet, liksom den ökande insikten om betydelsen av pappornas närvaro i familjen.

En fråga som uppmärksammades mycket innan synoden började är möjligheten för frånskilda och omgifta katoliker att ta del av sakramenten. Hur behandlades den frågan under synoden?

Många trodde förstås att det skulle bli myc­ket debatt om kardinal Walter Kaspers förslag att, efter en tid av bot och ett pastoralt prövningsförfarande, ge tillgång till sakramenten för frånskilda omgifta katoliker. Men det var faktiskt inte så många delegater som hakade på det förslaget. De som tog upp det påpekade också att förslaget behöver studeras väldigt noga. Det kan ju inte handla om att ändra kyrkans lära om äktenskapet utan om att söka nya vägar att möta de pastorala behov som uppkommer ur förhållandena i vår tids samhälle. Så lät kommentarerna till Kaspers förslag, både från dem som kom från det mer traditionella hållet och från dem som kom från det mer progressiva hållet. Det fanns förstås olika uppfattningar om förslaget, men man kan inte säga att det ledde till någon uppdelning i olika läger i synodaulan. Förslaget ledde till att man i slutdokumentet föreslår att man närmare bör studera möjligheterna att finna lösningar som ligger närmare dem som praktiseras i de ortodoxa kyrkorna. Men på det hela taget framstod Kaspers förslag som ganska isolerat under synoden.

Vad som däremot väckte mycket mer gensvar var tanken att man behöver förenkla processen för annullering av äktenskap. Det var väldigt tydligt att många delade den åsikten. Och det är förresten något som vi från den nordiska biskopskonferensen har fört fram varje gång vi har varit på ad limina-besök i Rom att utifrån vår erfarenhet är det så att de flesta människor i våra länder varken har en katolsk eller ens en naturrättslig syn på äktenskapet, men att det kan vara väldigt svårt att bevisa det, eftersom det ligger mer i det undermedvetna än att det är uttalat. Likadant var det från andra delar av världen; många anser att systemet för annulleringar är alltför tungrott. Och påven hade ju faktiskt redan innan synoden började tillsatt en kommission som ska titta just på den frågan, så det är väl något som redan blivit tydligt sedan tidigare.

I massmedierna har det cirkulerat uppgifter om att begreppet gradualitet skulle ha blivit viktigt under synoden. Kan du berätta mer om det?

Det stämmer att begreppet gradualitet kom upp i olika inlägg under synoden. Men det togs inte med i slutdokumentet eftersom det inte ansågs tillräckligt genomlyst ännu. Idén är hämtad från Lumen gentium, Andra Vatikankonciliets dokument om kyrkan, fast man där använder begreppet subsistit. Tanken där är att kyrkans fulla mysterium finns i den katolska kyrkan, men i olika mindre grader också i andra samfund. Man kan alltså vara delaktig i den katolska kyrkans fulla trosliv i högre eller lägre grad. Någon av synoddelegaterna, jag minns inte vem det var, lanserade tanken på att någonting liknande skulle kunna gälla även på familjebildningens område. Så kan ett borgerligt äktenskap sägas likna ett sakramentalt äktenskap i olika avseenden, även om det inte är ett äktenskap i fullödig bemärkelse. Och kanske kan man säga någonting analogt om samboförhållanden. Tanken med förslaget var att man inte bara ville ge folk på pälsen för det som ur kyrkans synsätt är bristfälligt utan att man ville säga någonting positivt om det goda som ändå finns där. Förslaget ledde till långa diskussioner, men till slut kom man fram till att begreppet gradualitet ännu inte är moget att användas i officiella sammanhang. Men samtidigt kommer man inte ifrån att det ligger någonting i det hela. Också i det andliga livet kan man tala om gradualitet, ett stegvis växande emot ett mål som man inte uppnår redan från början. Fast man får ju ändå lov att visa på kyrkans hela tro, så att folk inte slår sig till ro med att bara låta några få korn av trons sanning slå rot och växa upp i deras liv.

En fråga som intresserar många är hur temat homosexualitet behandlades på synoden. Där verkar man inte ha kommit fram med något verkligt nytt.

Det kan man säga. Vid omröstningen om slutdokumentet var det ett par punkter som inte fick de tvåtredjedels majoritet som krävdes för att bli antagna av synoden, och dit hörde avsnittet om homosexualitet. Det som man kunde enas om var det som redan finns i Katolska kyrkans katekes, alltså att personer med homosexuell läggning ska bemötas med respekt och att de inte får diskrimineras på grund av sin läggning. Det blev tydligt på synoden att den här frågan är väldigt känslig för de afrikanska biskoparna och diskussionernas vågor gick höga. De fick med sig synoden på att ta avstånd från internationella organisationers försök att utöva nykolonial utpressning i samband med dessa frågor, exempelvis vissa rika länders krav på att mottagarländerna ska acceptera samkönade äktenskap för att få fortsatt bistånd och utvecklingshjälp. De nordamerikanska biskoparna lanserade ett förslag om hur man kan understödja en kristen uppfostran av barn som växer upp i samkönade relationer, men temat var för laddat för att de afrikanska biskoparna skulle kunna ställa sig bakom sådana formuleringar. Här märkte man tydligt att det finns olika infallsvinklar på frågorna på olika kontinenter.

Hur blev det med Paulus VI:s encyklika Humanae vitae, diskuterades den vid synoden?

Jag hade trott att man skulle tala mer om Humanae vitae och om familjeplanering. Men man talade faktiskt väldigt lite om de frågorna. Det var nästan bara de äkta paren som alls tog upp det temat. Preventivmedelsfrågan spelade en väldigt liten roll under synoden och den diskuterades inte alls i aulan. Jag fick intrycket att de flesta betraktade encyklikans utsagor som ett lovvärt ideal som de flesta inte har kraft eller möjlighet att efterleva. Men det påpekades att man bör lyfta fram den naturliga familjeplaneringen i samband med äktenskapsförberedelsen. Och ett äkta par från Australien som var delegater vid synoden kom faktiskt fram till mig och nämnde en professor vid Umeå universitet som förespråkar naturlig familjeplanering av ekologiska skäl.

Om preventivmedelfrågan alltså spelade en liten roll i sammanhanget, kan du nämna några exempel på frågor som var viktiga?

Det var faktiskt väldigt många olika frågor som kom upp. Exempelvis frågor om hur man kan motverka våld mot barn och kvinnor i nära relationer och hur man kan förhindra trafficking. Frågor om polygami kom också upp. Listan på frågor var lång. En annan fråga som diskuterades en hel del var frågan om ensamstående föräldrar. Inte minst i Latinamerika och i franskspråkiga Kanada verkar det vara väldigt vanligt att kvinnorna ensamma får ta hand om barnen eftersom männen överger familjerna. Ofta får far- och morföräldrarna då en ännu större betydelse för barnens uppfostran, något som påven Franciskus lyfte fram.

Apropå påven Franciskus, vilken roll spelade han under synoden?

Påven var med i aulan i stort sett under hela tiden och det betydde mycket för mötet. Han satt med i generalförsamlingarna och lyssnade verkligen på inläggen i debatten. Själv tog han till orda först vid slutet av synoden, då han riktade ett tacktal till alla delegaterna. En förmiddag kunde han inte vara med i synodaulan, när han hade audiens, och det märktes ju en skillnad. Hans närvaro saknades, vi kände oss lite som barn utan sina föräldrar.

Hur går den synodala processen nu vidare?

Dokumentet, som vi röstade om vid slutet av synoden, ska nu utgöra underlag för de fortsatta överläggningarna i bis­kopskonferenser och stift världen över. Inför synoden i Rom i oktober nästa år ska man utarbeta ett nytt arbetsdokument (ett Instrumentum laboris) som ska bygga vidare på de svar som kommer in från biskopskonferenserna världen över.

En synod är en kollegial process. Den sker i gemenskap med Petrus och under hans ledning (som man sade: cum Petro et sub Petro). Påven uppmanade oss att prata mycket öppet och det gjorde vi. Men sedan måste ju saker och ting sorteras ut under Andens ledning och i den kyrkliga gemenskapen tillsammans med påven. Synoden är ett äkta kyrkligt skeende som nu håller på att äga rum, man kan inte diskvalificera det som något slags irrspår. Men vad synodprocessen leder till är ännu öppet. Det räcker inte med att bara upprepa vad vi alltid har sagt, man måste se utmaningarna som kyrkan står inför i vår tid, utan att för den skull undergräva kyrkans lära, som står fast.

Har du till slut några minnen av mer personligt slag från synoden att berätta om?

Det blev ju en hel del möten med folk som känner människor i Sverige. En boliviansk biskop kom fram till mig och berättade att han har en bror som bor i Eskilstuna. Och Antonio Spadaro, chefredaktören för de italienska jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica, var med i samma smågrupp som jag. Han berättade att han besökt Sverige och att han tyckte Stockholm var en så vacker stad. Och så såg man så många unga pappor med barnvagnar där, tillade han.

De båda kardinalerna Scola och Koch berättade för mig om sina positiva minnen från sina besök i Sverige. Jag mötte också karmelitgeneralen, det var faktiskt första gången jag gjorde det. Och så fick jag tillfälle att möta påven Franciskus vid två tillfällen under synoden. Vid det ena tillfället frågade han mig om jag hade med mig hans landsman Carlos Luna till synoden, fast det hade jag ju inte. Men uppenbarligen har mötena med Carlos Luna satt sina spår i påvens minne.

Svensk-argentinaren Carlos Luna har uppmärksammats i medierna för sina besök hos påven och för att han fått påvens kalott som gåva att auktionera ut för välgörande ändamål. Red. anm.

 

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.