Bön och dans

HEIDING, FREDRIK

Att dansa är deras sätt att be till Gud. Genom rörelserna i dansen förstärks deras naturliga känsla av att vara en del av skapelsen. De tror att de skulle bli okänsliga och förlora respekten för allt levande om dansen uteblev. Tarahumaraindianerna är dessutom övertygade om att Gud uppskattar att de dansar, enligt deras myter har han t.o.m. befallt dem att göra det. För denna mexikanska folkgrupp är dansen böneformen framför andra. Tarahumaraindianerna förundras därför över att chabochi (de vita) så sällan dansar. ”Chabochi ber inte till Gud, de dansar ju inte”, får de lokala prästerna ibland höra.

Det är kanske ingen tillfällighet att den förste som systematiskt forskade om tarahumaraindianernas seder och bruk faktiskt var en skandinav, norrmannen Carl Lumholtz som år 1903 kom ut med boken Unknown Mexico.

Som en aning reserverad nordeuropé kan man inte låta bli att fascineras av tarahumaraindianernas dynamiska syn på bönelivet. Människans relation till Gud uttrycks här med hela kroppen och genom illustrativa symboler. Detta inspirerar den som kommer från en tradition där bönens kungsväg kantas av ord, tankar och stillhet, medan kroppen som helhet i regel hamnar i skymundan. Man har intrycket av att budet från Femte Moseboken uppfylls på ett mycket konkret vis hos denna ursprungsbefolkning: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft” (5 Mos 6:5). Hela människan, med kropp och själ, ber till Gud.

Blandning av ursprungliga drag och kristna influenser

La Sierra Tarahumara är en mäktig bergskedja i delstaten Chihuahua i norra Mexiko. I det torra och karga landskapet växer kaktus och låga barrträd. På sina ställen dyker raviner och väldiga kanjoner upp, liksom imponerande vattenfall. Här lever fyra indianska folkgrupper, varav tarahumares eller rarámuri som de själva kallar sig, är den mest framträdande. Under cirka tusen år har denna ursprungsbefolkning bott i dessa bergstrakter under materiellt sett primitiva förhållanden. Det är fortfarande ytterst få av dagens omkring 60 000 tarahumaraindianer som har tillgång till elektricitet. Tarahumaraindianerna har, på ett enligt etnologer och antropologer unikt sätt, lyckats bevara sina seder och bruk genom århundradena trots återkommande hot och influenser utifrån (kolonisationen; exploatering av jord, mineraler och skog; omfattande turism). Deras språk, sociala organisation, klädsel, konsthantverk, musik, metoder för helande etc. har i princip hållits intakt.

Detta gäller till viss del även för det religiösa livet, även om trons innehåll och dess uttrycksformer anpassats till kristna ramar, alltsedan den förste jesuitmissionären kom hit på 1620-talet. Majoriteten av tarahumaraindianerna är döpta och tillhör den katolska kyrkan. Den katolska kyrkans lära och liv har emellertid inte helt och hållet ersatt de föreställningar, fester och ritualer som folkgruppen hade före evangelisationen, utan kristendomen har snarare inlemmats i deras religiösa värld på ett sätt som gör det relevant att tala om inkulturation. Inkulturationens spår kan kanske allra tydligast avläsas i de otaliga festerna, som utgör det religiösa livets kärna. I dessa återfinns moment som visar att tarahumaraindianerna såväl bevarat ursprungliga ritualer som tagit intryck av evangeliet och missionärernas vittnesbörd.

Dansen är själva navet i festhjulet. Man skiljer mellan två olika dansstilar: yúmari som är en inhemsk dans och matachín som har spanskt ursprung och som introducerades av missionärerna. Även om det ligger nära till hands att dela in festerna i ”inhemska” och ”kristna”, så kritiserar Pedro de Velasco – professor i filosofisk antropologi – de forskare som alltför dualistiskt och kontrasterande inordnar festerna i separata sfärer. Det är inte fråga om en splittrad religion, utan i festerna stöter man i själva verket på en blandning av inhemska element och kristna symboler. Det är dessutom mer som förenar än som skiljer de olika festtyperna åt, argumenterar Velasco. För enkelhetens skull kan man ändå säga att tarahumaraindianerna firar både inhemska fester (relativt oberoende av kyrkoårets almanacka) och typiskt kristna högtider (vår Jungfru av Guadalupes fest, jul, trettondag jul, kyndelsmässodagen, påsk, Kristi kropps och blods högtid, helgondagar). I de förra dansas oftast yúmari, medan matachín utövas i de senare.

Solen och månen, symboler för Gud

För att kunna göra en rimlig tolkning av tarahumaraindianernas dans är en åtminstone kort teologisk bakgrund oumbärlig. Deras gudsbild är en sammanflätad väv av inhemska och kristna trådar. Himlakropparna tecknar ett dominerande penseldrag i denna gudsbild. Onorúame (Gud) har skapat solen och månen och dessa himlakroppar tjänar som symbol för Gud, eftersom dessa på ett med Gud jämförbart sätt upplyser allt. Tarahumaraindianerna tillber dock varken solen eller månen, vilket man skulle kunna förledas att tro. Onorúame innefattar bägge könen, solen representerar Guds faderliga aspekt medan månen står för det moderliga (det handlar dock inte om två väsensskilda gudar). Trots att Onorúame är alltings skapare så betraktas han eller hon inte som särskilt rik utan tvärtom som fattig, eller åtminstone i behov av hjälp. Det är en mänsklig och nästan sällskapssjuk gud som bjuds på mat vid festerna och som är beroende av människornas hjälpande hand i kampen mot det onda. För att beskriva Gud som det goda eller den gode talar de dessutom om repá betéame (”han som bor däruppe”) i motsats till det onda eller den onde reré betéame (”han som bor därnere”).

Velasco hävdar att det saknas förutsättningar för att fastställa i vilken utsträckning tarahumaraindianerna faktiskt tror på den treenige kristne guden. Att Jesus Kristus är väsentlig vittnar firandet av söndagsmässan och de omfattande skådespelen under Stilla veckan om, men Velasco påpekar att det i brist på en nedskriven lära och avsaknad av teologisk reflektion överhuvud bland tarahumaraindianerna, förblir oklart vilken betydelse Jesus Kristus egentligen har i deras teologi.

Jesuitpater Verplancken bekräftar att tarahumaraindianerna aldrig redogör systematiskt för sin tro i form av teologiska diskurser. Tarahumaraindianerna tänker varken i koncept eller reflekterar i sammanhängande teorier. Man får i sammanhanget inte glömma bort att vi har att göra med en muntlig kultur där de flesta är analfabeter, vilket bl.a. medför att bibliska texter endast har begränsat genomslag. Verplancken insisterar därför på nödvändigheten av att tolka de symboler som förekommer.

Ett exempel är att tarahumaraindianerna tidigare bara använde två kors i sina ceremonier (ett för solen och ett för månen). Efter evangeli-sationen används däremot tre kors, vilket förmodligen är ett tecken på en anpassning till den kristna tron (ett kors för var och en av de gudomliga personerna i treenigheten).

Yúmari – dans hela natten lång

Tarahumaraindianerna bor (av skäl som vi inte går in på här) utspridda i små byar, i vissa fall nästan som eremiter i grottor. Utanför de flesta hem finns en upptrampad gård. Yúmari, som i snäv mening avser själva dansen men i vidare bemärkelse betecknar festen som helhet, äger vanligtvis rum på gården utanför huset. Ibland firas yúmari även i anslutning till kyrkobyggnaden, men mera sällan.

Festen har sitt inarbetade schema. Det börjar med att byledaren (siríame) eller medicinmannen (owirúame) bjuder in till yúmari genom att kungöra behovet av och orsaken till att det är dags att festa. Det huvudsakliga motivet är ”att bjuda Gud på mat”. Enligt deras övertygelse behagar det Gud – som har försett människan med djur, jordens råvaror, mat och dryck etc. – att människan delar dessa gåvor med honom/henne. Vid sidan av huvudmotivet ”att bjuda Gud på mat”, sammankallas till dans av något av följande skäl: för att tacka för skörden; be om regn; be om sjuka personers helande; be Gud om förlåtelse; uttrycka sin glädje över livet och skapelsen; helt enkelt för att hylla Gud och visa sin kärlek till och tro på honom eller henne. Verplancken förtydligar att förlåtelse-motivet och den därmed förknippade botgöringen blir påtagligt därigenom att det faktiskt är fysiskt ansträngande att dansa under i stort sett hela natten.

Platsen utanför hemmet görs i ordning. Gården sopas, ett altare och tre kors tas fram. På eftermiddagen samlas man efterhand. Framemot kvällskvisten offras ett djur, oftast ett får, och köttet kokas. När solen gått ned och alla har samlats överlämnar värden en skallra till sångaren (wikaráame) som har till uppgift att leda dansen. Man dansar sedan under hela natten (med pauser) vända mot öster, eftersom solen stiger upp där.

Det handlar inte om pardans utan var och en för sig i en koreografi som involverar hela gruppen. Man tar små steg till trummornas och flöjternas rytm. Dansarna formar led och rör sig först fram och tillbaka vid sidan av altaret. På en given signal dansar man sedan i cirkelrörelser kring altaret, kvinnorna i en riktning och männen i den motsatta. Under natten serveras mat och en alkoholhaltig dryck (tesgüino). Denna samvaro bidrar till att stärka solidariteten mellan medborgarna och avdramatiserar de spänningar och konflikter som helt naturligt uppstår, men denna samvaro har å andra sidan kritiserats av missionärerna, eftersom det hela ibland urartar i fylleri. Dansen avslutas i och med att solen går upp. Här når festen sitt klimax, eftersom solen som sagt är ett tecken på Guds närvaro.

Vid sidan av de motiv som ovan nämnts kan en yúmari-fest dessutom fungera som gentjänst eller betalning för utfört arbete. De tarahumaraindianer som bedriver jordbruk har sällan anställda. Vid särskilt betungande perioder under året ber jordägaren därför några grannar och familjemedlemmar att hjälpa till på åkern. Dessa kompenseras inte med sedlar och mynt utan bjuds istället in till en yúmari efter utförd insats (det kan förutom arbete på åkern även gälla konstruktion av ett hus eller liknande).

Dans i syfte att hjälpa de avlidna

Yúmari anordnas även i samband med begravningar. Syftet med dessa fester är att underlätta för och bistå den döde på dennes resa mot himlen. Man arrangerar tre på varandra följande fester i de fall en man avlidit och fyra om det var en kvinna. Fyra för kvinnorna, eftersom de tar längre tid på sig. Vid dessa fester är maten och drycken samt det bröd som bakats – förutom för de närvarande personerna – avsedda för Gud och för de avlidna, som ju har en resa till himlen framför sig. Ett gripande moment under dansen är ”himmelsfärden”, som innebär att några utvalda dansare springer i riktning mot skogen med diverse föremål som den avlidne kan behöva under himmelsfärden, däribland tre kors. Föremålen kastas upp i luften och dansarna ropar: ”stig upp till himlen”, ”må Gud välsigna dig” eller något liknande.

Verplancken berättar om en minnesvärd händelse som utspelade sig vid en begravningsgudstjänst han deltog i. Man placerade två rätt så stora stenar (ej gravstenar) intill gravplatsen. Verplancken som inte insåg meningen med denna gest hörde sig för vad den kunde ha för betydelse. Han fick till svar (med en blick som sade: ”fattar du inte, skall det vara så konstigt?”) att mannen ifråga (den avlidne) hade varit mycket snål och ogästvänlig under sitt jordeliv, stenarna illustrerade att hans resa till himlen skulle bli extra tung, eftersom han hade många synder att bära på. Detta exempel visar hur väsentliga värden som generositet, gästvänlighet och ömsesidig hjälp (kórima) är i tarahumarernas sociala struktur. Att inte dela med sig rankas som en av de värsta synderna.

Matachín iscensätter evangeliet

Matachín är ursprungligen en spansk dansstil som missionärerna introducerade och med vars hjälp sekvenser från evangeliet åskådliggörs sceniskt. Matachín blev omedelbart omtyckt och anammades av åtskilliga indianska folkgrupper runt om i Mexiko, så även av tarahumaraindianerna.

Matachín äger vanligtvis rum på gården intill kyrkobyggnaden och fortsätter sedan inne i densamma. Familjerna samlas framemot eftermiddagen, men man går inte direkt till kyrkan, utan stannar först på en bergsslänt en bit utanför byn. Här sätter man sig och mediterar, betraktar landskapet och väntar på att festen skall börja, vilket sker vid solnedgången. När solen gått ned kokas köttet från det offrade djuret och man tänder eldar. Detta för att dansarna och publiken inte skall frysa – ty matachín dansas främst under vinterhalvåret när det är relativt kallt. Arrangören (chapeyoko) kallar samman dansarna, i vissa fall upp till hela 200 personer.

Man dansar inledningsvis i två led i riktning mot korset. Man lyfter en fot i taget och markerar rytmen med fotstegen. Dansen ackompanjeras av gitarr, trummor, fiol och flöjt. Musiken rättar sig efter dansen och inte tvärtom. Vid en given signal roterar dansarna runt sig själva. Sedan följer diverse cirkelrörelser. Efter ca tre timmars dans förflyttar sig sällskapet in till kyrkan. Väl inne i kyrkan bes böner, oftast rosenkransen, varpå följer dans med likadan koreografi som på gården. Framemot klockan fyra, fem på morgonen är det dags för avskedsceremonin, som kan ta upp till en hel timme att genomföra. Man tar farväl genom att lägga höger hand på den andres vänstra skuldra och säger några väl valda ord. Festen avslutas sedan med mat och dryck.

Stilla veckan

Stilla veckan är kyrkoårets absoluta höjdpunkt, såväl yúmari- som matachín-dansarna mobiliserar sig av den anledningen extra inför denna tid.

Skådespelets repertoar och innehåll har förändrats genom århundradena, vilket skapar viss förvirring för utomstående betraktare. Vissa rollfigurer känns igen från bibeln andra inte. Handlingen går sammanfattningsvis ut på att ”fariséerna” och ”soldaterna” strider mot varandra. Fariséerna besegras till sist och Judas – som har rollen som fariséernas ledare – begår inte självmord utan mördas. Därefter avrättas även fariséerna. Soldaterna och Jesus – de goda krafterna – står som segrare. Handlingens brutala karaktär förklaras dels av dansens ursprungliga kontext, dels av tarahumaraindianernas erfarenheter av den vite mannen. Dansen iscensatte från början motsättningarna mellan kristna och muslimer i dåtidens Spanien. Genom dansen ville man visa hur muslimerna till slut konverterade och de kristna ”segrade”. I tarahumaraindianernas version förekommer en rad aktörer, varav de mest framträdande är ”fariséerna” och ”soldaterna”. Soldaterna är de goda och står på Jesu sida, medan fariséerna representerar de onda. Tarahumaraindianerna låter fariséerna representera de vita, som exploaterat och förödmjukat dem under århundradena. Fariséerna sminkar sig därför vita över hela kroppen. Man skall dock inte misstolka detta som att tarahumaraindianerna är rasistiska och militanta till sin natur. Det handlar snarare om att uttrycka många seklers lidanden och orättvisor som mötet med de vita givit upphov till.

Efter detta fräna skådespel tar uppståndelsedansen (pascol) vid, som utförs av de allra skickligaste dansarna. Dessa är iförda fjäderskrud och ankelbjällror. De sminkar sig omsorgsfullt med kors på bröst, rygg, skuldror, armbågar och på knän. Fötterna är helt rödmålade. Pascol är den i särklass gladaste och mest sprudlande av danserna. Dansarna rör sig i cirklar (åttor) med små rappa steg, stampandes barfota häftigt mot jorden. Efter en lång stunds dans på gården utanför kyrkan går sällskapet in i kyrkan. Kristi uppståndelse symboliseras genom att en av dansarna släpper lös en liten fågel, under det att klockorna ringer gloria. Sedan återstår det att välja en festarrangör för nästa år, varefter samvaro följer med mat och dryck.

Bön utan ord

Ord och tankar kan tyckas vara nödvändiga, helt oumbärliga inslag i en kristen människas böneliv. I alla fall i en skriftbaserad, intellektuell eu- ropeisk kontext, där kroppsspråket oftast har en ganska undanskymd roll. Vi vänder oss till Gud och försöker få kontakt med Honom företrädesvis verbalt. Vi tänker med huvudet, talar från hjärtat med munnen, men i övrigt är kroppen vanligtvis rätt så ovidkommande för bönen. Om det nu är i de av traditionen redan formulerade bönerna som Fader vår, de böner som förekommer i Tidegärden eller i friare, mer spontana bords- och kvällsböner, så gäller samma sak: hela kroppen kommer sällan till uttryck. Fullständigt oväsentlig är den naturligtvis inte, det skulle t.ex. väcka uppseende om någon stod på händer vid läsningen av något av mysterierna i Rosenkransen. Visst har kroppen sin betydelse. Under den Heliga mässan ändrar vi kroppställning, från att stå, sitta, till att knäfalla beroende på vad som därmed illustreras. I vissa former av meditation är det dessutom oerhört väsentligt att ryggen är rak, så att andningen underlättas. I karismatiska grupper och i vissa frikyrkliga kretsar kan man även notera en viss förkärlek för applåderande sång och bön. Men som sagt i den europeiska kristna traditionen är hela kroppsligheten normalt sett satt på undantag.

Jag vill på intet sätt bestrida den verbala kommunikationens funktion och värde. I dialogen med den treenige Guden ger orden och tankarna oss enorma möjligheter. Språket överskrider gränser, med det kan vi närma oss den transcendentala dimensionen. Det låter oss uttrycka våra innersta och djupaste erfarenheter. Med ord kan vi formulera känslor som annars skulle vara otydliga eller rentav otillgängliga. Ofta vet vi hur vi känner och tänker först när vi sätter ord på våra dessförinnan diffusa intryck av verkligheten.

När vi lyssnar till och talar med den treenige Guden kan det som var förborgat komma upp i dagen. Vår relation till Gud kan uppenbaras och fördjupas genom samtal med Honom. Ändå tror jag att vi behöver komplement till den verbala bönen. Taizés popularitet beror nog till viss del just på det sparsamma bruket av ord. Det relativt stora intresset för kontemplativ meditation i Europa, det må vara i kristen eller buddistisk tappning, går åt samma håll. Andningen tycks vara minst lika viktig, om inte viktigare än orden och tankarna. Men hela kroppen kan komma till uttryck även på andra sätt i bönen, varför inte genom att dansa?

Källor

Pedro de Velasco Rivero: Danzar o morir – Religión y resistencia a la dominación en la cultura tarahumar, Centro de Reflexión Teológico, México 1987.

Intervju med jesuitpater Luis Guillermo Verplancken, som varit verksam i la Sierra Tarahumara sedan 1952. Där har han bland annat grundat ett sjukhus och en lågstadieskola samt organiserat konstruktion av vattenbrunnar.

Luis G. Verplancken: ”Los rarámuri o tarahumaras”, ur: Barranca del Cobre, Richard D. Fisher, Sunracer Publications, Tucson 2000.

Francisco J. Núñez de la Peña, m.fl.: Tarahumara – El mundo de Pepe Llaguno, Fundación Tarahumara 1994.

Publicerad 2001 i nummer 4

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

HEIDING, FREDRIK

Att dansa är deras sätt att be till Gud. Genom rörelserna i dansen förstärks deras naturliga känsla av att vara en del av skapelsen. De tror att de skulle bli okänsliga och förlora respekten för allt levande om dansen uteblev. Tarahumaraindianerna är dessutom övertygade om att Gud uppskattar att de dansar, enligt deras myter har han t.o.m. befallt dem att göra det. För denna mexikanska folkgrupp är dansen böneformen framför andra. Tarahumaraindianerna förundras därför över att chabochi (de vita) så sällan dansar. ”Chabochi ber inte till Gud, de dansar ju inte”, får de lokala prästerna ibland höra.

Det är kanske ingen tillfällighet att den förste som systematiskt forskade om tarahumaraindianernas seder och bruk faktiskt var en skandinav, norrmannen Carl Lumholtz som år 1903 kom ut med boken Unknown Mexico.

Som en aning reserverad nordeuropé kan man inte låta bli att fascineras av tarahumaraindianernas dynamiska syn på bönelivet. Människans relation till Gud uttrycks här med hela kroppen och genom illustrativa symboler. Detta inspirerar den som kommer från en tradition där bönens kungsväg kantas av ord, tankar och stillhet, medan kroppen som helhet i regel hamnar i skymundan. Man har intrycket av att budet från Femte Moseboken uppfylls på ett mycket konkret vis hos denna ursprungsbefolkning: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft” (5 Mos 6:5). Hela människan, med kropp och själ, ber till Gud.

Blandning av ursprungliga drag och kristna influenser

La Sierra Tarahumara är en mäktig bergskedja i delstaten Chihuahua i norra Mexiko. I det torra och karga landskapet växer kaktus och låga barrträd. På sina ställen dyker raviner och väldiga kanjoner upp, liksom imponerande vattenfall. Här lever fyra indianska folkgrupper, varav tarahumares eller rarámuri som de själva kallar sig, är den mest framträdande. Under cirka tusen år har denna ursprungsbefolkning bott i dessa bergstrakter under materiellt sett primitiva förhållanden. Det är fortfarande ytterst få av dagens omkring 60 000 tarahumaraindianer som har tillgång till elektricitet. Tarahumaraindianerna har, på ett enligt etnologer och antropologer unikt sätt, lyckats bevara sina seder och bruk genom århundradena trots återkommande hot och influenser utifrån (kolonisationen; exploatering av jord, mineraler och skog; omfattande turism). Deras språk, sociala organisation, klädsel, konsthantverk, musik, metoder för helande etc. har i princip hållits intakt.

Detta gäller till viss del även för det religiösa livet, även om trons innehåll och dess uttrycksformer anpassats till kristna ramar, alltsedan den förste jesuitmissionären kom hit på 1620-talet. Majoriteten av tarahumaraindianerna är döpta och tillhör den katolska kyrkan. Den katolska kyrkans lära och liv har emellertid inte helt och hållet ersatt de föreställningar, fester och ritualer som folkgruppen hade före evangelisationen, utan kristendomen har snarare inlemmats i deras religiösa värld på ett sätt som gör det relevant att tala om inkulturation. Inkulturationens spår kan kanske allra tydligast avläsas i de otaliga festerna, som utgör det religiösa livets kärna. I dessa återfinns moment som visar att tarahumaraindianerna såväl bevarat ursprungliga ritualer som tagit intryck av evangeliet och missionärernas vittnesbörd.

Dansen är själva navet i festhjulet. Man skiljer mellan två olika dansstilar: yúmari som är en inhemsk dans och matachín som har spanskt ursprung och som introducerades av missionärerna. Även om det ligger nära till hands att dela in festerna i ”inhemska” och ”kristna”, så kritiserar Pedro de Velasco – professor i filosofisk antropologi – de forskare som alltför dualistiskt och kontrasterande inordnar festerna i separata sfärer. Det är inte fråga om en splittrad religion, utan i festerna stöter man i själva verket på en blandning av inhemska element och kristna symboler. Det är dessutom mer som förenar än som skiljer de olika festtyperna åt, argumenterar Velasco. För enkelhetens skull kan man ändå säga att tarahumaraindianerna firar både inhemska fester (relativt oberoende av kyrkoårets almanacka) och typiskt kristna högtider (vår Jungfru av Guadalupes fest, jul, trettondag jul, kyndelsmässodagen, påsk, Kristi kropps och blods högtid, helgondagar). I de förra dansas oftast yúmari, medan matachín utövas i de senare.

Solen och månen, symboler för Gud

För att kunna göra en rimlig tolkning av tarahumaraindianernas dans är en åtminstone kort teologisk bakgrund oumbärlig. Deras gudsbild är en sammanflätad väv av inhemska och kristna trådar. Himlakropparna tecknar ett dominerande penseldrag i denna gudsbild. Onorúame (Gud) har skapat solen och månen och dessa himlakroppar tjänar som symbol för Gud, eftersom dessa på ett med Gud jämförbart sätt upplyser allt. Tarahumaraindianerna tillber dock varken solen eller månen, vilket man skulle kunna förledas att tro. Onorúame innefattar bägge könen, solen representerar Guds faderliga aspekt medan månen står för det moderliga (det handlar dock inte om två väsensskilda gudar). Trots att Onorúame är alltings skapare så betraktas han eller hon inte som särskilt rik utan tvärtom som fattig, eller åtminstone i behov av hjälp. Det är en mänsklig och nästan sällskapssjuk gud som bjuds på mat vid festerna och som är beroende av människornas hjälpande hand i kampen mot det onda. För att beskriva Gud som det goda eller den gode talar de dessutom om repá betéame (”han som bor däruppe”) i motsats till det onda eller den onde reré betéame (”han som bor därnere”).

Velasco hävdar att det saknas förutsättningar för att fastställa i vilken utsträckning tarahumaraindianerna faktiskt tror på den treenige kristne guden. Att Jesus Kristus är väsentlig vittnar firandet av söndagsmässan och de omfattande skådespelen under Stilla veckan om, men Velasco påpekar att det i brist på en nedskriven lära och avsaknad av teologisk reflektion överhuvud bland tarahumaraindianerna, förblir oklart vilken betydelse Jesus Kristus egentligen har i deras teologi.

Jesuitpater Verplancken bekräftar att tarahumaraindianerna aldrig redogör systematiskt för sin tro i form av teologiska diskurser. Tarahumaraindianerna tänker varken i koncept eller reflekterar i sammanhängande teorier. Man får i sammanhanget inte glömma bort att vi har att göra med en muntlig kultur där de flesta är analfabeter, vilket bl.a. medför att bibliska texter endast har begränsat genomslag. Verplancken insisterar därför på nödvändigheten av att tolka de symboler som förekommer.

Ett exempel är att tarahumaraindianerna tidigare bara använde två kors i sina ceremonier (ett för solen och ett för månen). Efter evangeli-sationen används däremot tre kors, vilket förmodligen är ett tecken på en anpassning till den kristna tron (ett kors för var och en av de gudomliga personerna i treenigheten).

Yúmari – dans hela natten lång

Tarahumaraindianerna bor (av skäl som vi inte går in på här) utspridda i små byar, i vissa fall nästan som eremiter i grottor. Utanför de flesta hem finns en upptrampad gård. Yúmari, som i snäv mening avser själva dansen men i vidare bemärkelse betecknar festen som helhet, äger vanligtvis rum på gården utanför huset. Ibland firas yúmari även i anslutning till kyrkobyggnaden, men mera sällan.

Festen har sitt inarbetade schema. Det börjar med att byledaren (siríame) eller medicinmannen (owirúame) bjuder in till yúmari genom att kungöra behovet av och orsaken till att det är dags att festa. Det huvudsakliga motivet är ”att bjuda Gud på mat”. Enligt deras övertygelse behagar det Gud – som har försett människan med djur, jordens råvaror, mat och dryck etc. – att människan delar dessa gåvor med honom/henne. Vid sidan av huvudmotivet ”att bjuda Gud på mat”, sammankallas till dans av något av följande skäl: för att tacka för skörden; be om regn; be om sjuka personers helande; be Gud om förlåtelse; uttrycka sin glädje över livet och skapelsen; helt enkelt för att hylla Gud och visa sin kärlek till och tro på honom eller henne. Verplancken förtydligar att förlåtelse-motivet och den därmed förknippade botgöringen blir påtagligt därigenom att det faktiskt är fysiskt ansträngande att dansa under i stort sett hela natten.

Platsen utanför hemmet görs i ordning. Gården sopas, ett altare och tre kors tas fram. På eftermiddagen samlas man efterhand. Framemot kvällskvisten offras ett djur, oftast ett får, och köttet kokas. När solen gått ned och alla har samlats överlämnar värden en skallra till sångaren (wikaráame) som har till uppgift att leda dansen. Man dansar sedan under hela natten (med pauser) vända mot öster, eftersom solen stiger upp där.

Det handlar inte om pardans utan var och en för sig i en koreografi som involverar hela gruppen. Man tar små steg till trummornas och flöjternas rytm. Dansarna formar led och rör sig först fram och tillbaka vid sidan av altaret. På en given signal dansar man sedan i cirkelrörelser kring altaret, kvinnorna i en riktning och männen i den motsatta. Under natten serveras mat och en alkoholhaltig dryck (tesgüino). Denna samvaro bidrar till att stärka solidariteten mellan medborgarna och avdramatiserar de spänningar och konflikter som helt naturligt uppstår, men denna samvaro har å andra sidan kritiserats av missionärerna, eftersom det hela ibland urartar i fylleri. Dansen avslutas i och med att solen går upp. Här når festen sitt klimax, eftersom solen som sagt är ett tecken på Guds närvaro.

Vid sidan av de motiv som ovan nämnts kan en yúmari-fest dessutom fungera som gentjänst eller betalning för utfört arbete. De tarahumaraindianer som bedriver jordbruk har sällan anställda. Vid särskilt betungande perioder under året ber jordägaren därför några grannar och familjemedlemmar att hjälpa till på åkern. Dessa kompenseras inte med sedlar och mynt utan bjuds istället in till en yúmari efter utförd insats (det kan förutom arbete på åkern även gälla konstruktion av ett hus eller liknande).

Dans i syfte att hjälpa de avlidna

Yúmari anordnas även i samband med begravningar. Syftet med dessa fester är att underlätta för och bistå den döde på dennes resa mot himlen. Man arrangerar tre på varandra följande fester i de fall en man avlidit och fyra om det var en kvinna. Fyra för kvinnorna, eftersom de tar längre tid på sig. Vid dessa fester är maten och drycken samt det bröd som bakats – förutom för de närvarande personerna – avsedda för Gud och för de avlidna, som ju har en resa till himlen framför sig. Ett gripande moment under dansen är ”himmelsfärden”, som innebär att några utvalda dansare springer i riktning mot skogen med diverse föremål som den avlidne kan behöva under himmelsfärden, däribland tre kors. Föremålen kastas upp i luften och dansarna ropar: ”stig upp till himlen”, ”må Gud välsigna dig” eller något liknande.

Verplancken berättar om en minnesvärd händelse som utspelade sig vid en begravningsgudstjänst han deltog i. Man placerade två rätt så stora stenar (ej gravstenar) intill gravplatsen. Verplancken som inte insåg meningen med denna gest hörde sig för vad den kunde ha för betydelse. Han fick till svar (med en blick som sade: ”fattar du inte, skall det vara så konstigt?”) att mannen ifråga (den avlidne) hade varit mycket snål och ogästvänlig under sitt jordeliv, stenarna illustrerade att hans resa till himlen skulle bli extra tung, eftersom han hade många synder att bära på. Detta exempel visar hur väsentliga värden som generositet, gästvänlighet och ömsesidig hjälp (kórima) är i tarahumarernas sociala struktur. Att inte dela med sig rankas som en av de värsta synderna.

Matachín iscensätter evangeliet

Matachín är ursprungligen en spansk dansstil som missionärerna introducerade och med vars hjälp sekvenser från evangeliet åskådliggörs sceniskt. Matachín blev omedelbart omtyckt och anammades av åtskilliga indianska folkgrupper runt om i Mexiko, så även av tarahumaraindianerna.

Matachín äger vanligtvis rum på gården intill kyrkobyggnaden och fortsätter sedan inne i densamma. Familjerna samlas framemot eftermiddagen, men man går inte direkt till kyrkan, utan stannar först på en bergsslänt en bit utanför byn. Här sätter man sig och mediterar, betraktar landskapet och väntar på att festen skall börja, vilket sker vid solnedgången. När solen gått ned kokas köttet från det offrade djuret och man tänder eldar. Detta för att dansarna och publiken inte skall frysa – ty matachín dansas främst under vinterhalvåret när det är relativt kallt. Arrangören (chapeyoko) kallar samman dansarna, i vissa fall upp till hela 200 personer.

Man dansar inledningsvis i två led i riktning mot korset. Man lyfter en fot i taget och markerar rytmen med fotstegen. Dansen ackompanjeras av gitarr, trummor, fiol och flöjt. Musiken rättar sig efter dansen och inte tvärtom. Vid en given signal roterar dansarna runt sig själva. Sedan följer diverse cirkelrörelser. Efter ca tre timmars dans förflyttar sig sällskapet in till kyrkan. Väl inne i kyrkan bes böner, oftast rosenkransen, varpå följer dans med likadan koreografi som på gården. Framemot klockan fyra, fem på morgonen är det dags för avskedsceremonin, som kan ta upp till en hel timme att genomföra. Man tar farväl genom att lägga höger hand på den andres vänstra skuldra och säger några väl valda ord. Festen avslutas sedan med mat och dryck.

Stilla veckan

Stilla veckan är kyrkoårets absoluta höjdpunkt, såväl yúmari- som matachín-dansarna mobiliserar sig av den anledningen extra inför denna tid.

Skådespelets repertoar och innehåll har förändrats genom århundradena, vilket skapar viss förvirring för utomstående betraktare. Vissa rollfigurer känns igen från bibeln andra inte. Handlingen går sammanfattningsvis ut på att ”fariséerna” och ”soldaterna” strider mot varandra. Fariséerna besegras till sist och Judas – som har rollen som fariséernas ledare – begår inte självmord utan mördas. Därefter avrättas även fariséerna. Soldaterna och Jesus – de goda krafterna – står som segrare. Handlingens brutala karaktär förklaras dels av dansens ursprungliga kontext, dels av tarahumaraindianernas erfarenheter av den vite mannen. Dansen iscensatte från början motsättningarna mellan kristna och muslimer i dåtidens Spanien. Genom dansen ville man visa hur muslimerna till slut konverterade och de kristna ”segrade”. I tarahumaraindianernas version förekommer en rad aktörer, varav de mest framträdande är ”fariséerna” och ”soldaterna”. Soldaterna är de goda och står på Jesu sida, medan fariséerna representerar de onda. Tarahumaraindianerna låter fariséerna representera de vita, som exploaterat och förödmjukat dem under århundradena. Fariséerna sminkar sig därför vita över hela kroppen. Man skall dock inte misstolka detta som att tarahumaraindianerna är rasistiska och militanta till sin natur. Det handlar snarare om att uttrycka många seklers lidanden och orättvisor som mötet med de vita givit upphov till.

Efter detta fräna skådespel tar uppståndelsedansen (pascol) vid, som utförs av de allra skickligaste dansarna. Dessa är iförda fjäderskrud och ankelbjällror. De sminkar sig omsorgsfullt med kors på bröst, rygg, skuldror, armbågar och på knän. Fötterna är helt rödmålade. Pascol är den i särklass gladaste och mest sprudlande av danserna. Dansarna rör sig i cirklar (åttor) med små rappa steg, stampandes barfota häftigt mot jorden. Efter en lång stunds dans på gården utanför kyrkan går sällskapet in i kyrkan. Kristi uppståndelse symboliseras genom att en av dansarna släpper lös en liten fågel, under det att klockorna ringer gloria. Sedan återstår det att välja en festarrangör för nästa år, varefter samvaro följer med mat och dryck.

Bön utan ord

Ord och tankar kan tyckas vara nödvändiga, helt oumbärliga inslag i en kristen människas böneliv. I alla fall i en skriftbaserad, intellektuell eu- ropeisk kontext, där kroppsspråket oftast har en ganska undanskymd roll. Vi vänder oss till Gud och försöker få kontakt med Honom företrädesvis verbalt. Vi tänker med huvudet, talar från hjärtat med munnen, men i övrigt är kroppen vanligtvis rätt så ovidkommande för bönen. Om det nu är i de av traditionen redan formulerade bönerna som Fader vår, de böner som förekommer i Tidegärden eller i friare, mer spontana bords- och kvällsböner, så gäller samma sak: hela kroppen kommer sällan till uttryck. Fullständigt oväsentlig är den naturligtvis inte, det skulle t.ex. väcka uppseende om någon stod på händer vid läsningen av något av mysterierna i Rosenkransen. Visst har kroppen sin betydelse. Under den Heliga mässan ändrar vi kroppställning, från att stå, sitta, till att knäfalla beroende på vad som därmed illustreras. I vissa former av meditation är det dessutom oerhört väsentligt att ryggen är rak, så att andningen underlättas. I karismatiska grupper och i vissa frikyrkliga kretsar kan man även notera en viss förkärlek för applåderande sång och bön. Men som sagt i den europeiska kristna traditionen är hela kroppsligheten normalt sett satt på undantag.

Jag vill på intet sätt bestrida den verbala kommunikationens funktion och värde. I dialogen med den treenige Guden ger orden och tankarna oss enorma möjligheter. Språket överskrider gränser, med det kan vi närma oss den transcendentala dimensionen. Det låter oss uttrycka våra innersta och djupaste erfarenheter. Med ord kan vi formulera känslor som annars skulle vara otydliga eller rentav otillgängliga. Ofta vet vi hur vi känner och tänker först när vi sätter ord på våra dessförinnan diffusa intryck av verkligheten.

När vi lyssnar till och talar med den treenige Guden kan det som var förborgat komma upp i dagen. Vår relation till Gud kan uppenbaras och fördjupas genom samtal med Honom. Ändå tror jag att vi behöver komplement till den verbala bönen. Taizés popularitet beror nog till viss del just på det sparsamma bruket av ord. Det relativt stora intresset för kontemplativ meditation i Europa, det må vara i kristen eller buddistisk tappning, går åt samma håll. Andningen tycks vara minst lika viktig, om inte viktigare än orden och tankarna. Men hela kroppen kan komma till uttryck även på andra sätt i bönen, varför inte genom att dansa?

Källor

Pedro de Velasco Rivero: Danzar o morir – Religión y resistencia a la dominación en la cultura tarahumar, Centro de Reflexión Teológico, México 1987.

Intervju med jesuitpater Luis Guillermo Verplancken, som varit verksam i la Sierra Tarahumara sedan 1952. Där har han bland annat grundat ett sjukhus och en lågstadieskola samt organiserat konstruktion av vattenbrunnar.

Luis G. Verplancken: ”Los rarámuri o tarahumaras”, ur: Barranca del Cobre, Richard D. Fisher, Sunracer Publications, Tucson 2000.

Francisco J. Núñez de la Peña, m.fl.: Tarahumara – El mundo de Pepe Llaguno, Fundación Tarahumara 1994.

Publicerad 2001 i nummer 4