Bönen i Psalmernas bok

Av Joh. van Gijsel

(Forts.)

Här finna vi tacksägelsen för allmänna, offentliga, allmänt kända välgärningar, men det finnes bland dem några som förtjäna att särskilt ihågkommas, t. ex. den godhet Gud ådagalagt genom att giva lagen. Han finner ej något bättre sätt att tacka än att framhålla lagens förträfflighet: »Herrens lag är utan brist, är fullkomlig och vederkvicker själen. Herrens befallningar äro rätta och giva glädje åt hjärtat; Herrens bud är klart och upplyser ögonen … den som håller detta, har stor lön.» (Psalm 19). –»Gud har uppenbarat sina verks förträfflighet för allt folk, de äro stora och värda att begrundas av alla … Hans händers verk äro sanning och rätt … de stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med sanning och rättvisa» (Psalm 111). – Vad kunde man ej anföra ur Psalm 119, som uppräknar nästan alla egenskaper och fullkomligheter hos den gudomliga lagen: den är helig, rättvis, felfri, evig, i ett ord – den är sanning. Vid huru många tillfällen har ej Gud visat sin godhet mot sitt utvalda folk. Det är nog att minnas Psalmerna 78, 105, 106. Försynens ledning lyser där i klar dager. »Jag är Herren eder Gud, som befriat eder ur Egypten … men mitt folk har ej förstått mig, ej hört min röst. O, om Israel hörde och vandrade mina vägar. I ett ögonblick skulle dess fiender komma på skam, jag skulle sträcka ut min hand mot dess fiender. Israels lycka skulle vara för alltid, jag skulle nära dem med bästa vete och honung. – Herren Gud kommer städse ihåg sitt förbund, sina löften, förbundet gjort med Abraham, eden given åt Israel och Jakob: Jag skall giva dig Kanaans land som arvedel.»

Tanken på Gud, hans härlighet och majestät, skapelsens behov att tacka honom, väcka i psalmistens själ och ande en annan känsla, pliktkänslan, såsom en naturnödvändig följd av denna kännedom. Han försummar ej att giva uttryck däråt. Å ena sidan framställer han den lycka och tillfredsställelse, som följer med pliktens trogna uppfyllelse och å andra sidan den olycka som är förenad med försummad plikt, därav bilden av den rättfärdige och orättfärdige. Den rättfärdige är i Guds hus såsom ett grönskande olivträd, han förtröstar alltid på Guds godhet och säger: jag skall prisa dig evinnerligen … Den rättfärdige glädes, seende Guds straffdom över de onda och människorna skola säga: ja, det gives en belöning för de goda, en Gud, som dömer världen. – De ogudaktigas krafter skall jag nedslå, men den rättfärdiges skola varda upphöjda. Hav din lust i Herren, och han skall giva dig vad ditt hjärta begär. – Jag har varit ung och nu är jag gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven, eller hans säd tigga sitt bröd … Herren älskar vad rätt är och övergiver icke sina fromma; evinnerligen, bliva de bevarade, men de ogudaktigas säd varder utrotad» (Psalm 37, 28). – »De som skåda upp till Herren stråla av fröjd och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel. … Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom och befriar dem. Smaken och sen, att Herren är god; säll är den man, som tager sin tillflykt till honom».

Samma tankar återvända ofta (Psalm 15, 33, 49, 50, 92, 128). Utan tvivel är det för att bättre framställa eller nå målet för bön och betraktelse, vilket är att göra människorna bättre. Är det måhända därför motsatsen mellan den gudfruktige och ogudaktige upprepas och betonas ända från första början. »Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg … utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag dag och natt. Han är såsom ett träd planterat vid vattenbäckar, vilket bär frukt i sinom tid och vars löv icke vissna. Allt vad han gör lyckas väl.» Och för att avskräcka oss från det onda, beskriver han syndarens öde i följande ordalag: »De ogudaktiga äro såsom agnar, som vinden bortför.» (Psalm 1). »Den ogudaktige är i födsloarbete med fördärv, han går havande med olycka, men föder ett intet. Han gräver en grop och gör den djup, men han faller själv i den grav, som han gräver … hans ondska kommer över hans hjässa … Omvänder han sig icke, så skall Gud, den rättvise domaren, som rannsakar hjärtan och njurar, göra slut på hans ondska.» – »Och dock säger den ogudaktige i sitt högmod: det finnes ingen Gud.» – Hans muns ord äro fördärv och svek, han vill icke handla med förstånd och göra det gott är. (Psalm 36). – »Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige och biter sina tänder samman mot honom, men Herren ler åt honom, ty han ser att hans dag kommer.» (Psalm 37).

Psalmisten förutser t. o. m. vad man kunde hava att invända mot hans anföranden; han glömmer intet och förklarar orsaken till de ogudaktigas lycka i denna värld. »Jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet; fria från vedermödor kommo de ej i olycka såsom andra dödliga … har jag då förgäves bevarat mitt hjärta rent … så vart jag plågad hela dagen – och när jag tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, till dess jag trängde in i Guds rådslut och aktade på deras ände. De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom, men av allt detta kan ingen vid sin död taga någonting med sig och ingen kan giva Gud lösepenning för sig. – Men dygden ensam är nyttig och förblivande.»

Alla fatta icke denna lära och hava icke ett klart begrepp om plikten. Ty om de förstode den, skulle de tacka Gud för denna välgärning och i deras otrohet skulle medvetandet om plikten leda dem att erkänna sitt fel och föra dem till ånger och bot, såsom psalmisten lär oss genom sitt eget exempel. Därav vissa psalmer, som med rätta bära namnet botpsalmer. Här beskriver psalmisten det bedrövliga tillstånd, i vilket hans synder bragt honom: »Det finnes intet sunt i min kropp – intet helbrägda i mina ben för mina synders skull.» (Psalm 30). Mina missgärningar gå mig över huvudet, såsom en svår börda äro de mig för tunga. Jag går krokig och böjd; hela dagen går jag sörjande … Jag är nära att falla och min plåga är alltid inför mig, ja, jag måste bekänna min missgärning och jag sörjer över min synd … övergiv mig icke, Herre min Gud, var icke långt ifrån mig.» Men huru borde vi icke uppskatta Psalm 51, vilken David diktade efter sin stora synd och vari han upplåter sitt hjärta i den livligaste och ödmjukaste botkänsla. Det är den vackraste och fullkomligaste akt av ånger och ingen, eller knappast någon syndare har väl innerligare känt och kraftigare uttryckt behovet av förlåtelse för sina synder. – Kyrkan har förstått detta och hon begagnar sig av denna psalm varje gång hon vill beveka Gud och anhåller om hans försonande och förlåtande barmhärtighet.

Om också människan ser sitt elände och klagar däröver, kan hon dock ingenting göra för sig själv, av sig själv, för att befrias, hon behöver en starkare, som kommer henne till hjälp för att befria, lindra eller bistå henne att bära bördan. Därigenom uppstår behovet av och längtan efter den starkare, för att uppnå befrielse från synd och prövning. Allt detta är föremål för flera psalmer: 25:18 »O Gud, se till mitt lidande och min vedermöda och förlåt mig alla mina synder.» – Psalm 5: »Herre, led mig på din rättfärdighets vägar … Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig … stå upp Herre, rädda min själ från det onda … Hjälp mig Herre, fräls mig efter din nåd, ty de hava upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, de hava talat emot mig med lögnaktig tunga.» (Psalm 109). Jfr. Psalm 3, 4, 10, 13, 26, 35, 70 med samma tankar och uttryck om befrielse. – Särskilt kunde nämnas Psalm 44, vari en stor nöd beskrives i välvalda ordalag och vilken slutar med en enträgen bön: » Vakna upp, varför sover du, o Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid. Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål? Se vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. Stå upp till vår hjälp och förlossa oss för din nåds skull … Herre, kom ej längre ihåg våra missgärningar; må din misskundsamhet skynda till vår hjälp, ty vi äro olyckliga och prövade, skynda till vår hjälp, du vår frälsnings Gud, för ditt namns ära … Befria oss … förlåt oss.» Dylika tankar och suckar återvända upprepade gånger, isynnerhet i Psalmerna 11, 83, U5, 85, 90, 123, 126, 144.

Den konungslige sångaren glömmer ej dem, som särskilt äro i behov av förbön mitt under sina skiftande sysselsättningar och sina ansvarsfulla kall. Han beder för konungar och föreståndare, anhåller om lyckliga dagar, framgångsrik styrelse: »Kom ihåg David, hans bekymmer. – Rädda konungen och hör oss, när vi anropa dig … O Herre, giv åt konungen dina domar och din rättfärdighet åt konungasonen. – Han dömer sitt folk med rättfärdighet … föröka konungens dagar … sänd nåd och sanning för att bevara honom.» (Psalm 61). »Må han sitta på sin tron inför Gud evinnerligen.»

Förtröstan och hopp äro väsentliga beståndsdelar eller egenskaper hos bönen. De finna uttryck hos David i mer än vältaliga ordalag. Många psalmer börja eller sluta med förtröstans ord: Herre, du är en sköld för mig, min ära (Psalm 3). Om än många tusen fiender skulle lägra sig mot mig, skall jag ej frukta. – I frid vill jag lägga mig ned och i frid skall jag somna in, ty du Herre är min trygghet (Psalm 4:9). Israel, lita på Herren, Arons hus hav förtroende; I alla som frukten Herren förtrösten på honom, han är en säker tillflykt … På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människorna göra mig? … Ty du räddar min själ … jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.»

Vi se huru psalmisten litar på Gud och han angiver själv bevekelsegrunden till denna förtröstan och tillit: ty av Gud ensam kommer hjälpen. »Jag lyfter mina ögon upp till bergen, varifrån min hjälp skall komma, till dig som bor i himmelen. (Psalm 121). De som förtrösta på Gud äro såsom Sions berg, det vacklar icke, det är befästat för alltid. Såsom bergen omgiva Sion, så är Herren nära sitt folk. – En konung segrar icke genom sin stora styrka, en hjälte räddas icke genom sin stora kraft, men den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: i Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar». – Den som håller sig till Gud, behöver ej frukta nattens fasor, fiendens pilar, sjukdomens plågor, pest, hungersnöd eller annan farsot.

Andra skäl giva stöd åt denna förhoppning: Guds helighet, allmakt, godhet. Jfr. Psalm 6, 9, 10, 33, 36. – »Du är helig, du tål icke det onda; Herren är konung i evighet. – Din godhet stiger till himmelen, din trohet når skyarna. Du är ett skydd för den förtryckte du skyndar till hjälp i prövningens tid. – De som känna ditt namn hava förtroende, ty du övergiver ej dem som söka dig …

Psalmisten glömmer aldrig sitt eget elände, ej heller människornas allmänna oförmåga, det är en annan grund till förtroende. »Se till mig och hav förbarmande med mig, ty jag är ensam, övergiven, olycklig» (Psalm 24). Ur djupet ropar jag till dig, o Herre, hör min röst, se icke till min missgärning, ty om du såge därtill, vem kunde då bestå inför dig? Jag litar på ditt ord, jag vet att din barmhärtighet är stor» (Psalm 51). – Människorna äro inför dig mindre än en vindpust. – Av oss själva kunna vi intet, vi behöva nödvändigt Guds hjälp, ty »om Herren ej bygger huset, så arbeta de fåfängt som bygga därpå. Om Herren ej bevakar staden, så vakar väktaren fåfängt» (Psalm 127).

Jag önskar gärna beröra en annan tanke eller känsla i Psalmerna och denna är rätt egendomlig. Den gäller förbannelserna, nedkallandet av Guds rättvisa över de onda, vilket man påträffar här och var i de heliga sångerna. De utgöra någonting egendomligt i psalmistens mun, något som man ej rätt kan förstå eller förklara, om man ej tänker sig att för de fromma deras ovänner eller fiender äro Guds och Guds fiender även äro deras. Så låter oss den 5 Psalmen förstå, eller kanske rättare sagt visar oss på ett enastående sätt, huru psalmistens fiender äro Guds fiender, huru hatet mot synden är liksom ett med kärleken till Gud: »Herre led mig genom din rättfärdighet för mina förföljares skull, gör din väg jämn för mig … straffa dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig. »(Psalm 58:7-10). »O Gud, krossa tänderna i deras mun, sönderslå de unga lejonens tänder, låt dem förgås likt vatten som förrinner … förgör dem i vrede, så att de icke mera äro till och må de förnimma att Gud är den som råder … allt intill jordens ände.» (Psalm 58:59).

»O Gud, att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika ifrån mig. (Psalm 139: 19). Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller för de säkra; må deras ögon förmörkas, så att de icke se … Utgjut över dem din ogunst och låt din vredes glöd hinna dem … Låt dem gå från missgärning till missgärning och låt dem icke komma till ära och rättfärdighet. – Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga – ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig och dina försmädares smädelser hava fallit över mig.» (Psalm 69). – »Han älskade förbannelse, må den komma över honom; han hade icke behag till välsignelse, må den vara långt ifrån honom … Detta vare mina motståndares lön ifrån Herren och deras, som tala ont mot min själ.» – »O Gud, låt dem (mina fiender) bliva såsom virvlande stoft, såsom strå för vinden … må de komma på skam och förskräckas till evig tid … att de må söka ditt namn och förnimma att du allena bär namnet »Herren», den högste över hela jorden». (Psalm 83).

Vad jag ovan framhållit, är måhända en ensidig betraktelse över Psalmerna. – Den hl. Basilius (död 379) säger nämligen om Psalmerna: » De äro de ungas trygghet, de äldres tröst, kvinnornas prydnad. Vilken lärdom kunde vi ej hämta därur. De innehålla en fullständig teologi; de lära oss Kristi mandomsanammelse, domens verklighet, uppståndelsens hopp, fruktan för förtappelse, löften om evig härlighet. De innehålla uppenbarelsen av många hemligheter, de bevara åt oss en gudomlig skatt, tillgänglig för alla.»

Vi kunna väl därför antaga, att den hl. Hieronymus (död 420) inspirerats därav, när han anbefaller Psalmerna till allmänt och enskilt bruk. Han skriver beträffande en ung flickas uppfostran: »Vänj henne vid att stiga upp om natten för att bedja och läsa Psalmerna … Hon läre Psalmerna utantill och må de vara henne i stället för briljanter och sidenklädningar!» – Detta var i det fjärde och femte århundradet.

Helst ville jag dock med anledning av ämnets behandling anföra ett ord ur en nyare textförklaring (1930) av teologie professorn vid akademien i Paderborn, Dr. Norbert Peters. Man läser här följande: »Bland Psalmerna äro några lärorika dikter, men alla lära de oss att bedja. Inför denna hjärtefromhet träder lagens formalism eller bokstav tillbaka. Psalmerna lära oss bönen och bönen är ett deltagande i religionen; den är dess medelpunkt och kraftkälla. De äro den klaraste spegel, vari vi kunna se det religiösa livet hos de bästa i det Gamla Testamentet, och med rätta kan man kalla Psaltaren: »Bibelns hjärta».