Bönen i Psalmernas bok

Av Joh. van Gijsel

Bönen i Psalmernas bok omfattar såväl den yttre formen som den inre tanken, eller de olika former under vilka de kommit till oss och vi själva måste förstå dem.

I Kyrkan hade Psalmerna ända från första början en icke ringa betydelse och vi se huru de tjänade till bön och uppbyggelse. Aposteln Paulus anbefaller dem åt de troende i Efesus, 5:19: »Uppfyllens med den hel. Ande, talande till varandra i psalmer och lovsånger och andliga visor, sjungande och jublande åt Herren i edra hjärtan», och åt Kolosserna 3:16: »Lären och förmanen varandra med psalmer och lovsånger och andliga hymner». – Kristus själv hade ju givit exempel härtill, när han kom tillsammans med sina apostlar vid den sista aftonmåltiden, ty ev. Matt. intygar 26:30: »Sedan lovsången var sjungen, gingo de ut till Oljeberget». – Han använder dem som bön i sin ensamhet på korset (27:46) och förklarar uttryckligen efter sin uppståndelse: »Det är de ord jag talade till eder, då jag ännu var hos eder: att allt måste fullbordas som är skrivet om mig i Mose lag, i profeterna och i psalmerna». (Luk. 24:44). När under tidernas lopp den kristna liturgin småningom ordnas, finna vi ett omfattande bruk av Psalmerna, så att i Syrien hela Psalmboken sjöngs på de stora festernas vigildagar, i de grekiska och latinska kyrkorna en gång i veckan. – Varifrån kom detta bruk? – Förklaringen är helt naturlig.

Till sitt ursprung judar, hade apostlarna och de första kristna blivit vana vid denna art av bön och funno det helt naturligt att bibehålla den i den nya, sanna religionen. För övrigt har Psaltaren ingenting genuint eller specifikt israelitiskt, dess allmänna böner och lovsånger lämpa sig måhända bättre för den nya religionen än för den gamla.

Psalmerna voro i bruk i Gamla Testamentet och utgjorde en väsentlig del av gudstjänsten. Själva Bibeln synes bekräfta detta, ty utan att ingå i många detaljer beträffande deras användning vid de religiösa ceremonierna, framställer den dock klart själva händelsen: 1 Krön. 16:41, där det står att David efter det han låtit föra Arken till Jerusalem, ordnade gudstjänsten, frambar offer åt Gud och sjöng Herrens lov, och denna lovsång är ingenting annat än en sammanfattning av Psalmerna 96, 165, 106. 107. Samma bok säger oss, att vid offringen befunna sig, jämte leviterna, Heman och Jedutun med trumpeter, cymbaler och andra instrument, för att beledsaga sången till Guds ära. – Vi veta ävenledes, att konung Hiskia ådagalade stor iver för Guds förhärligande och lät sjunga Davids och Asafs Psalmer. (2 Krön. 29:30).

I brist på andra vittnesbörd kunde man hänvisa till titeln på Psalmerna, vilken man tillskriver särskilt liturgiskt värde. Många Psalmer hava som överskrift: tefillot, d. v. s. bön. Så Psalmerna 17, 86, 142, kallade Davids bön, – 90, Moses bön, – 102, en olyckligs bön. – Andra överskrifter angiva den dag eller den fest, varvid de användes, så Psalm 92, kallad »Sabbatssång». Ordet Halleluja, som står över några, – jfr. Psalm 106, 107, 111, 112, 113, 135, 146, 148 – angiver att de voro särskilt avsedda att sjungas till Guds lov. Psalmerna 120–134 åter äro pilgrimssånger. Om Psalm 136 är uttryckligen sagt, att den användes vid den offentliga gudstjänsten (1 Esdr. 3:10.– 2 Krön. 5:13). Leviterna och Asafs söner voro närvarande, förkunnande och sjungande Guds lov med psalmorden: »Han är god, hans barmhärtighet varar evinnerligen». Här är Psalmen ett slags litania med omväxlande bön och sång.

I våra dagar ha vi kanske svårt att förstå Psalmerna. Redan i början är själva texten, titeln, instrumentet ej stort mer än ett frågetecken för oss och vi måste tillstå, att vi ej fullt fatta sången och dansen, som beledsagade den hebreiska poesin. Överskriften till vissa Psalmer låter oss dock förstå, att våra förfäder förstodo att förena det religiösa med vad vi kalla det världsliga. Utom olika anvisningar, såsom t. ex. »för sångmästaren med strängaspel», finna vi omnämnt olika instrument, däribland gitarr, cymbal, harpa, trumpet, kastanjett, tillsammans med orkester.

Det är mer än sannolikt, att sången även beledsagades av dans, därom vittna körerna, som ofta omnämnas i Skriften. De omtalas vid segerfesterna och även vid de religiösa ceremonierna, såsom t. ex. vid den procession, som David anordnade i samband med Arkens återförande, och vid Jerusalems invigning under Nehemias, då tvenne körer som sjungit på stadens murar, firade avslutningen i templet.

Att Psalmerna sjöngos och beledsagades av instrument synes framgå isynnerhet därav att David, författare till många Psalmer, omnämnes i Bibeln såsom organisatör av kulten (Syr. 47:8–10), liksom Moses kallas laggivaren. Ända till David talar Skriften mycket litet om hebreernas musik. Denna var dock ej okänd före honom, ty efter tåget genom Röda Havet författade Moses en hymn, vilken männen sjöngo, medan Maria, hans syster, och andra kvinnor beledsagade sången medels tamburin och dansade (2 Mos. 15:1–2). Då folket hade tillbett den gyllene kalven och festat, sjöng det psalmer … (2 Mos. 32:6). Moses giver inga föreskrifter åt hebreerna, det var förbehållet åt David. Denna musikälskande och musikaliskt begåvade furste, som spelade olika instrument, beslöt att införa musiken i templet. Han bestämde det erforderliga antalet leviter och det säges, att han utvalde ledare och domare, särskilt sönerna till Asaf, Heman och Jedutun, för att beledsaga sången med luta, harpa och cymbaler (1 Krön. 25). Då templet en gång stod färdigt, följde prästerna och sångarna ännu striktare den ordning som införts av David och Salomo (Nehemia 12:48) och altaret invigdes med stor högtidlighet. – Det blev ånyo invigt på samma sätt med sång och strängaspel 30 år efter att det blivit vanhelgat.

Familjerna Asaf, Heman och Jedutun synas haft ledningen, ty deras söner 4. 6. 4 angivas såsom ledare, allt efter det instrument de spelade (kinnor, nabal, mezilothain). Dessa instrument äro mycket varierande, med namn som äro okända för oss och föga intressanta, men de tyda dock på stor omväxling, såsom även de olika ämnena för Psalmernas innehåll, betydelse och användning. Så t. ex. till påsken: tacksägelse åt Gud för befrielsen ur Egypten; till pingsten: erinran om lagen given på Sinai berg; till försoningsfesten: bön om förlåtelse under fasta och försakelse; till tabernakel- eller skördefesten: påminnelse om vandringen genom öknen och tacksägelse åt Gud för allt det goda han förlänat sitt folk. Allt detta är olika tankar och känslor, som finna sitt uttryck i Psalmerna under bönens form.

Det är en given sak, att redan från begynnelsen med bönen voro förenade yttre former och ceremonier, i överensstämmelse med bönens innebörd. Den inre bönen har sitt värde för sig, men fordrar ibland levande uttryck, och det yttre har ingen betydelse, om det ej är beledsagat av en inre livgivande tanke och förståelse.

Den första tanken eller känslan, gemensam för varje bön, är lovpris, tillbedjan. Psalmisten är övertygad därom, genomträngd därav, och begynner de flesta Psalmerna med ett ord, en akt av tillbedjan eller lovprisning, varigenom han erkänner och bekänner Hans storhet och majestät, till vilken han vänder sig: Herre min Gud (Psalm 26), Gud min Gud (Psalm 22), o Gud, du är min Gud (Psalm 65). Rätt ofta nöjer han sig med ett enda ord, men ännu oftare finna vi en hel mening, för att icke säga en hel Psalm med samma tanke i en mera utvecklad form. Så i Psalm 103: »Lova Herren min själ, och allt som är i mig love hans heliga namn». Psalm 104: »Lova Herren min själ, ty han är oändligt hög och stor, klädd i majestät och härlighet; Psalm 75: »Vi lova dig, o Gud, vi lova dig. Ditt namn är i vår mun och vi förtälja dina under, det är ej ifrån öster eller väster eller från bergshöjden som äran och hjälpen kommer, utan ifrån Gud, som upphöjer den ene och förnedrar den andre.»

En annan gång bjuder han folken att prisa Gud: »Loven Herren alla släkten, loven honom alla folk, ty hans godhet är stor, hans barmhärtighet varar evinnerligen» (Psalm 117). »Kommen, låtom oss höja glädjerop till Herren, jubel till vår frälsnings klippa» (Psalm 95). »Sjungen till Herrens ära en ny sång, sjungen alla länder, sjungen till hans ära. Loven hans namn, förkunnen från dag till dag hans salighet» (Psalm 96). »Höjen jubel till Gud, alla länder, tjänen Herren med glädje, kommen inför hans ansikte med fröjderop, förnimmen att Herren är Gud» (Psalm 105). »Loven Herren, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken, sjungen till hans ära, omtalen hans under». Flera andra Psalmer innehålla samma inbjudan, samma ärebetygelse: Psalm 33, 133, 134, 113, 145, 149, tills vi nå höjdpunkten, där han ägnar en hel psalm åt Guds lov och inbjuder varje varelse att prisa Gud av hela sin förmåga och kraft. Han säger varje varelse och liksom av fruktan att glömma någon eller någonting, uppräknar han själv det som är i stånd därtill, och icke nöjd med att inbjuda de med förnuft begåvade varelserna, anvisar han vägen för varje skapat väsende: änglar, människor, härar, sol, måne, stjärnor, himlar, vatten, snö, is, berg m. m. och han gläder sig åt den trohet, varmed de uppfylla denna plikt. »Himlarna förkunna Guds ära och fästet förkunnar hans händers verk» (Psalm 19). »Strömmarna hava upphävt sin röst … sitt dån… väldig är Herren i höjden, mer än bruset av stora vatten… havets bränningar… ja Herren är mäktig i himmelen, evinnerligt … »

Denne Gud, så mäktig, vilken Psalmisten känner behov av att lova och prisa, har ej varit sysslolös, han har överhopat människorna med välgärningar, och vi se huru och varför tacksägelsen följer med lov och tillbedjan. Än tackar han Gud för befrielsen från synden: »Jag har gjort min synd känd för dig, jag har ej dolt min missgärning. Jag har sagt, jag skall bekänna mina överträdelser inför Herren, och du har utplånat min skuld. Må varje gudfruktig människa bedja till dig i rättan tid, och om stora hemsökelser komma, skola de ej nå ej heller skada henne» (Psalm 32). Än tackar han för att han blivit befriad från särskilda lidanden, skyddad mot fienderna, härom vittna Psalmerna 30, 40, 57, 92, 116. »Jag vill upphöja dig, Herre, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig» (Psalm 30). »Jag förbidade Herren … och han hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop … min hjälp och min befriare är du min Gud» (Psalm 40). »Dödens band omvärvde mig och dödsrikets ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse, men jag åkallade Herrens namn … Ack Herre, rädda min själ. .. och han frälste mig» (Psalm 116).

Psalmisten inskränker sig icke till sin, egen personlighets trånga sfär, han känner för sina medmänniskor, för samhället och han tackar Gud för att de hava erhållit vad han själv erfarit och smakat. I Psalmen 182 giver han oss en kort men märklig sammanfattning av eländet i världen och av Guds allmakt. Han säger: »Fiender omslöto mig från alla håll … men den Högste lät höra sin röst, han dundrade ifrån himmelen; hagel föll och glödande kol; han sköt sina pilar och förskingrade fienderna … han räddade mig från min starka fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. – »Folken irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo, de hungrade och törstade … och han räddade dem ur deras trångmål» (Psalm 107). »Om Herren icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, så hade de uppslukat oss levande… då hade vattnen fördränkt oss… då hade de gått över vår själ … men lovad vare Herren, att han icke gav oss till rov åt deras tänder… vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarens snara. Vår hjälp är i Herrens namn, hans som har gjort himmel och jord» (Psalm 124).

Det är onödigt att anföra mera, tacksägelsen är nog klart bevisad; eljest kunde Psalmerna 46, 65, 102 intyga mera därom, såsom även några andra, där han tackar Gud för nådens gåvor (Psalm 103), för naturens välgärningar (Psalm 104), för alla välsignelser som kommit folket till del (Psalm 105), för hans godhet att förlåta synderna (Psalm 106), och några andra, i vilka han tackar Gud i alla människors namn för den hjälp han förlänat i livets största och svåraste prövningar: hungersnöd, fångenskap, sjukdom, skeppsbrott. –

(Forts.)