Bör påvar abdikera?

av ULF JONSSON

– Benedictus XVI:s beslut att abdikera var modigt och ansvarsfullt. Förhoppningsvis blir sådana beslut vanligare i framtiden, om än inte av vilka skäl som helst.

Måndagen den 11 februari 2013 kommer att gå till kyrkohistorien som en mycket ovanlig dag. Det var dagen då påven Benedictus XVI offentligt meddelade att han beslutat sig för att abdikera. I ett tal på latin inför en grupp kardinaler förklarade påven att han upplevde att han blivit alltför gammal och svag för att klara av att sköta uppdraget som Petri efterträdare. Och han tillade att han fattat beslutet av egen fri vilja efter en längre tids bön och eftertanke. Få personer verkar ha varit informerade i förväg, och i medierna slogs nyheten upp stort som en komplett överraskning. Ändå hade påven själv i Peter Seewalds intervjubok Världens ljus redan i november 2010 förklarat att han inte tyckte det var självklart att stanna på posten ända till sin död.

Att påvar abdikerar är inte vardagsmat. Senast något liknande hände var den 13 december 1294, då Celestinus V på eget initiativ avgick efter bara några månader på Petri stol. Även längre fram i historien har det hänt att påvar har lämnat uppdraget före sin död, men då har det inte skett frivilligt. Senast det skedde var 1415, i samband med den så kallade stora västerländska schismen, då inte mindre än tre pretendenter till påvestolen avsattes av kyrkans övriga biskopar, församlade vid konciliet i Konstanz. Man kan alltså lugnt säga att det hör till ovanligheterna att påvar lämnar sitt uppdrag före sin död. Åtminstone hittills. Men på förekommen anledning kan man nu fundera över om det inte borde förekomma oftare.

Den katolska kyrkolagen (Codex iuris canonici, can. 332) säger kort och gott att allt som krävs för att en påve på ett legitimt sätt ska kunna lämna sitt uppdrag är att han offentligt meddelar att han avgår. Beslutet ska dessutom vara frivilligt, ingen – utom då möjligen ett koncilium – kan tvinga en påve att avgå. Beslutet behöver heller inte mottas eller bekräftas av någon. Det råder alltså ingen tvekan om att påven har rätt att abdikera om han vill.

Men vore det kanske önskvärt att påvarna tog vara på denna möjlighet lite oftare än vad som hittills har varit fallet i kyrkans historia? Om vi lämnar de kniviga fallen med abdikationer framtvingade genom koncilier därhän, skulle man kunna formulera frågan så här: Under vilka omständigheter bör en påve välja att avgå?

Till att börja med kan man konstatera att det finns goda skäl att förespråka en viss restriktivitet på området. En Tuborg smakar enligt reklamen bäst varje gång, men detsamma gäller inte nödvändigtvis för påvliga abdikationer. En påve är helt naturligt ständigt föremål för kritik och påtryckningar, både inifrån kyrkan och utifrån. Genom historien har det varit en av påvarnas uppgifter att slå vakt om kyrkans frihet gentemot exempelvis politiska eller ekonomiska påtryckningar. Ett odifferentierat förespråkande av påvliga abdikationer riskerar att undergräva kyrkans frihet och att sätta kyrkoledningen under otillbörligt tryck.

Men påvar behöver kunna stå pall även mot påtryckningar av mer inomkyrklig karaktär. I en gemenskap som omfattar över 1,2 miljarder medlemmar finns givetvis också potentiellt splittrande rörelser, och kritik och påtryckningar kommer samtidigt från helt motsatta håll. Påven å sin sida är väsentligen en symbol för kyrkans enhet. Det vore helt klart olyckligt om möjligheten till abdikation skulle bli grogrund för lättvindiga krav på abdikation så snart någon grupp i kyrkan är missnöjd med påvens ämbetsutövning. Inte minst i vår tid med dess massmediala drev och näthatskampanjer finns anledning att påminna om detta.

Det vore också olämpligt att införa en bestämd pensionsålder för påvar. Inte heller vanliga präster och biskopar har någon exakt fastlagd pensionsålder, även om stiftsbiskopar anmodas att lämna in sin avskedsansökan när de fyller 75 år. Ytterst har detta att göra med att prästämbetet är en kallelse och en livsväg, inte ett yrke i vanlig bemärkelse. Tu es sacerdos in aeternum secundum ordinem Melchisedech – Du är präst för evigt enligt Melkisedeks ordning – är ett i katolska sammanhang omhuldat sätt att tala om nyvigda präster. En fastlagd pensionsålder för påvar skulle rimma illa med den katolska synen på kyrkans ämbete. Och det skulle dessutom riskera att göra den påve som börjar närma sig åldersstrecket till en så kallad lame duck som det bara gäller att vänta ut.

Men när detta väl är sagt finns det ändå anledning att hoppas att påvliga abdikationer kommer att bli vanligare i framtiden. Ökande livslängd och den moderna medicinens möjligheter har grundligt ändrat betingelserna för innehavet av livslånga uppdrag i vår tid. Till detta kommer de moderna kommunikationsmedlen, som gör offentliga personer tillgängliga och bevakade på ett sätt som aldrig tidigare. Och arbetsbördan som är förbunden med påvens uppdrag är knappast mindre betungande i dag än förr.

Benedictus XVI:s pontifikat inföll under en i många avseenden svår och turbulent tid för kyrkan. Utvärderingen av hans insats återstår ännu att göra. Men genom sitt modiga beslut att lämna Petri stol, när han själv kände att krafterna inte längre räckte till, har Joseph Ratzinger visat omsorg om kyrkans väl och gett prov på både ansvarskänsla och gott omdöme. Som den förespråkare av tradition och kontinuitet som han är, har han likväl beslutat sig för att på denna punkt bryta mot långlivade vanor och därmed också gjort det lättare för sina efterträdare i framtiden att fatta samma beslut som han. När de själva finner att så är dags, för kyrkans bästa och av fri vilja. Därigenom har Papa Ratzinger med sitt sista avgörande påvliga beslut lämnat ett viktigt bidrag till kyrkans förnyelse.

I skrivande stund spekuleras det vilt om vem som blir näste påve. Möjligen är frågan redan avgjord när detta nummer av Signum når prenumeranternas brevlådor. Men just nu är det omöjligt att sia om vem det blir. För min del skulle jag gärna vilja se någon från en annan kontinent än Europa. Varför inte en påve från Nord- eller Sydamerika, Asien eller Afrika? Det skulle svara väl mot kyrkans internationalisering i globaliseringens tidevarv. Fast nog behöver även den nye påven behärska både italienska och latin. Utan italienska kommer han inte att lyckas få styr på det som sker inne i Vatikanen. Och latinet behöver han, inte bara därför att det fortfarande är Vatikanens officiella språk utan också därför att han som biskop av Rom är vårdare av den romerska lokalkyrkans tradition.

Publicerad i Signum nr 2/2013