Bortglömd arvsynd väcker hets mot statyer

av THOMAS IDERGARD

Det tycks gå en våg av bildstormning över Västvärlden. Statyer på allmän plats över olika historiska personer ifrågasätts eftersom det plötsligt verkar stå klart att dessa personer från förr inte delade alla värderingar som människor har idag. I Storbritannien ifrågasätts nu till och med avbildningar av Winston Churchill, vars förtjänst man för övrigt kan säga att det är att vi överhuvudtaget fritt och öppet kan diskutera med varandra idag.

Mycket har redan skrivits och sagts om både det historiska – tänk reformationstidens förstörelse av helgonbilder i flera europeiska länder – och problematiska i detta. En viktig urskiljning gör Lars Anders Johansson i liberala Kompass Magasin när han avvisar att bildstormningen skulle ha något med befrielse att göra: ”Försöken att likställa dagens … krav på borttagande av gamla statyer i europeiska och amerikanska städer … med rivningar av monument i samband med totalitära och auktoritära regimers fall är dock direkt missvisande. … Skillnaderna mellan att när en totalitär regim faller riva ned monument som regimen har rest över sig själv och att ge sig på flera hundra år gamla monument över ännu äldre personer från det förflutna är åtskilliga. Två av de mest avgörande skillnaderna är tid och kvantitet. En annan handlar om varför monumenten har rests.” (Läs mer här)

Vad som verkligen närmar sig det totalitära, är aktivisternas retroaktiva renhetskrav. Detta kan nog bara förstås teologiskt, i ljuset av en långt driven sekularisering som bland annat medfört att vi inte längre har något begrepp om arvsynden, det vill säga den självgenererade läggningen i människan som drar henne bort från Gud och det goda och till att vilja göra sig själv till Gud, i meningen absolut värdemåttstock.

Med arvsynden kan vi förstå att ingen människa, inte ens en demokratins räddare, är rakt igenom god eller saknar mörker och skuggor. Med arvsynden påminns vi om att vi alla, den som förlänas statyer och den som inte blir ihågkommen av någon, har brister, och att ingen av sig självt eller med något naturligt hjälpmedel i världen kan bli eller vara rakt igenom god. Och att den som tar emot Guds nåds övernaturliga hjälpmedel, ändå lätt kan fortsätta falla utanför den och tillbaka på sina brister, och ständigt behöver tillförsel av nytt ljus.

Med arvsynden kan vi inse att statyer av kungar, militärer, politiker och andra kändisar ur det förflutna inte är gudabilder att tillbe för deras personliga perfektion, eller helgon att vörda för osedvanliga heroiska dygder som uppvägt och slutligen drivit bort lasterna. Med arvsynden chockeras vi inte över att människor som gjort gott och lämnat viktiga bidrag till kultur och samhälle faktiskt också – precis som du och jag – samtidigt inrymt mindre goda, till och med onda, sidor.

Bara Gud är rakt igenom god och förtjänar tillbedjan, och vördnad genom helgonen. Men ingen människa, hur mycket gott vi än ser och hur lite ont som är känt för oss, får vi tillbe eftersom det vore att tillbe sådant som också är bristfälligt och mörkt. Det är mer än något annat, bakom skilda politiska åsikter, en artificiell, modern och sekulär religion, framvuxen ur individualism och tron på ständiga framsteg, som gjort människan till rakt igenom god och alltid ”hjälte”, som blir helt ur balans av informationen att den byggt på en illusion. Bildstormningen skulle då vara ett sätt att slippa konfrontationen med verkligheten.

Verkligheten är dock den att vi alla, både statyernas modeller och du och jag, hjälpa av nåden, ibland lyckas avstå från att följa alla dunkla begär och ha ljusa stunder, reflektera lite av Godheten och i denna reflektion till och med påminna andra om vad alla mer borde sträva efter, oftare. Till gagn för oss själva, vår omgivning och historien. Men att vi, skadade av arvsyndens läggning i oss, oftast misslyckas. Statyn hyllar i bästa fall någon procent av allt som finns i en människa.

Ska det vid statyerna sättas några informationsplaketter, trigger warnings, som på allvar har föreslagits, ska de inte handla om att upplysa om att den och den inte tänkte just som vi gör idag (vilket alla kan räkna ut och vilket ändå kommer vara annorlunda från hur ”man” tänker imorgon). Kort och gott bör de istället säga att också den på piedestalen, precis som betraktaren, glad eller irriterad, var en syndare i behov av frälsning.

Thomas Idergard 2020-06-16

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.