Boxningshandskar och silkesvantar

ULF JONSSON

– Ateisten Dawkins och kardinal Ravasi i Stockholm.

Sedan ett drygt decennium tillbaka är religionens återkomst i det offentliga rummet på tapeten. Det räcker att nämna tänkare som Jürgen Habermas och Peter L. Berger, liksom böcker som God Is Back och God’s Century som påminnelse om fenomenet. Och inget tyder på att intresset håller på att avmattas. Tvärtom, under september månad stod frågan i ovanligt hög grad i fokus för den svenska debatten. Anledningen var två prominenta besök i Stockholm, dels av den brittiske ateistiske biologen Richard Dawkins, dels av kardinal Gianfranco Ravasi från Påvliga kulturrådet i Vatikanen. Bägge herrarna framhöll vid sina framträdanden att Sverige är ett osedvanligt sekulariserat land, och att just detta bidragit till att de gärna ville komma hit. Så här efter deras besök kan det vara värt att fundera på vad de sade och på hur de framförde sina synpunkter. Jämförelsen utfaller inte till Dawkins fördel.

Richard Dawkins är den internationellt mest kände företrädaren för den våg av religionskritik som ofta kallas ”nyateism”, även om många föredrar termen ”sekulär humanism”. Gemensamt för rörelsens anhängare är väl främst övertygelsen att naturvetenskapen är vår enda pålitliga väg till kunskap. Dawkins själv är en tydlig förespråkare av den uppfattningen. I synnerhet är det den biologiska evolutionsteorin som han ser som mänsklighetens avgörande moderna kunskapsmässiga landvinning. Och det kan man ju på goda grunder anse. Men Dawkins nöjer sig inte med det. Han menar dessutom att evolutionsteorin undergräver tron på Gud och att naturvetenskap och religion är oförenliga storheter.

Ett irriterande problem för Dawkins är att personer med religiös tro också återfinns bland forskare med spjutspetskompetens inom evolutionsbiologins område. Men det avgörande problemet med hans synsätt ligger på annat håll. Huvudproblemet är scientismen, alltså uppfattningen att naturvetenskapen är den enda vägen till kunskap om tillvaron i alla dess aspekter. Det rör sig om en självmotsägande uppfattning som inte kan bevisas med vare sig naturvetenskapliga eller några andra intellektuellt redliga metoder. Scientismens övertro på naturvetenskapen är grundligt vederlagd, exempelvis i den svenske religionsfilosofen Mikael Stenmarks utmärkta bok Scientism – Science, Ethics and Religion. På denna punkt talar Dawkins antingen i nattmössan eller mot bättre vetande.

Men Dawkins förhållningssätt till religion är problematiskt även i ett annat avseende, vilket vi fick prov på också under hans Stockholmsbesök. Hans framträdande på Hotel Rival den 5 september skulle vara en hyllning till upplysningens ideal men påminde mer om ett väckelsemöte med stämningen på topp. Efter att ha äntrat scenen under publikens jubel presenterade Dawkins valda delar ur sin senaste populärvetenskapliga bok, Verklighetens magi. Av någon anledning strödde han då och då in nedlåtande kommentarer om religiösa människor och deras tro, som när han uttryckte sin förvåning över att förnuftiga människor som själva klarar av att knyta sina skosnören ändå tror på Gud. Någon dag senare lyckades han i en pratshow i tv på motsvarande sätt vara oförskämd mot en musiker eftersom denne var mormon. Men varför detta behov att vara hånfull och nedlåtande? På Svenska Dagbladets ledarsida konstaterade man följdriktigt att det inte skulle skada med lite ödmjukhet hos Dawkins och hans anhängare.

Veckan därefter var det så dags för kardinal Gianfranco Ravasi att komma till Stockholm för konferensen ”Hedningarnas förgård”, en serie möten mellan troende och icke-troende som Påvliga kulturrådet tagit initiativ till i en rad olika europeiska städer. Denna gång fick både troende och ateister komma till tals och samtalen fördes i ett respektfullt tonläge, såväl på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) som på Fryshuset, trots stora åsiktsskillnader mellan deltagarna. I synnerhet samtalet på KVA var anmärkningsvärt. Här deltog några av Sveriges främsta naturvetare, filosofer, teologer och författare tillsammans med kardinalen i ett seriöst samtal om den religiösa trons intellektuella och kulturella betingelser i dag. Samtalet på KVA torde vara en av de mest kvalificerade offentliga debatter om tro och vetande som har ägt rum i detta land på länge. Den som ännu inte sett debatten kan rekommenderas att se den på SVT Play.

För oss som hade Dawkins Stockholmsbesök i färskt minne var det en skillnad som natt och dag mellan Dawkins raljanta uppläxningar av sina meningsmotståndare och de seriösa samtalen på KVA och Fryshuset. Visst är möten för att peppa de egna anhängarna en legitim genre. Men övertygande blir de i längden bara om man även i sådana sammanhang håller en viss nivå.

Själva titeln ”Hedningarnas förgård” väckte en del debatt. Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen och konferensens primus motor, förklarade att man valt den översättningen av italienskans öppnare formulering Cortile dei gentili för att behålla den bibliska kopplingen till templet i Jerusalem, där även icke-judar fick komma in på en förgård kallad just ”hedningarnas förgård”.

Den viktigaste erfarenheten från konferensen med kardinal Ravasi var just att den visade att det verkligen är möjligt att mötas över trosgränserna och att uttrycka skilda ståndpunkter på ett både tydligt och respektfullt sätt. Deciderade ateister som P C Jersild och Georg Klein gjorde det mycket tydligt för kardinalen att de inte delade kardinalens religiösa tro och inte heller Vatikanens policy i medicinetiska frågor. Den respektfulla tonen kom samtidigt till uttryck när Georg Klein förklarade att han var helt enig med Dawkins i sak, men att han inte ställer upp på Dawkins sätt att uttrycka sig.

Från ett katolskt perspektiv är det ingen tvekan om att Hedningarnas förgård var ett välkommet tecken i tiden. Nu i oktober är det 50 år sedan Andra Vatikankonciliet började, det koncilium som öppnade den katolska kyrkan för en aktiv dialog inte bara med de troende i andra kristna samfund utan också med anhängarna till andra religioner och med agnostiker och ateister. Avskaffandet av statskyrkosystemen, värnandet om alla människors religionsfrihet och accepterandet av det öppna, mångreligiösa samhället hör till konciliets viktigaste frukter. Att ledningen för den katolska kyrkan i dag, och inte minst påven Benedictus XVI själv, nu aktivt söker dialogen med de icke-troende på högsta intellektuella nivå borde rimligen välkomnas av alla seriösa parter. I bästa fall kan det också bli en tankeställare för fundamentalister och aggressiva provokatörer, oavsett vilka övertygelser de är anhängare av.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

ULF JONSSON

– Ateisten Dawkins och kardinal Ravasi i Stockholm.

Sedan ett drygt decennium tillbaka är religionens återkomst i det offentliga rummet på tapeten. Det räcker att nämna tänkare som Jürgen Habermas och Peter L. Berger, liksom böcker som God Is Back och God’s Century som påminnelse om fenomenet. Och inget tyder på att intresset håller på att avmattas. Tvärtom, under september månad stod frågan i ovanligt hög grad i fokus för den svenska debatten. Anledningen var två prominenta besök i Stockholm, dels av den brittiske ateistiske biologen Richard Dawkins, dels av kardinal Gianfranco Ravasi från Påvliga kulturrådet i Vatikanen. Bägge herrarna framhöll vid sina framträdanden att Sverige är ett osedvanligt sekulariserat land, och att just detta bidragit till att de gärna ville komma hit. Så här efter deras besök kan det vara värt att fundera på vad de sade och på hur de framförde sina synpunkter. Jämförelsen utfaller inte till Dawkins fördel.

Richard Dawkins är den internationellt mest kände företrädaren för den våg av religionskritik som ofta kallas ”nyateism”, även om många föredrar termen ”sekulär humanism”. Gemensamt för rörelsens anhängare är väl främst övertygelsen att naturvetenskapen är vår enda pålitliga väg till kunskap. Dawkins själv är en tydlig förespråkare av den uppfattningen. I synnerhet är det den biologiska evolutionsteorin som han ser som mänsklighetens avgörande moderna kunskapsmässiga landvinning. Och det kan man ju på goda grunder anse. Men Dawkins nöjer sig inte med det. Han menar dessutom att evolutionsteorin undergräver tron på Gud och att naturvetenskap och religion är oförenliga storheter.

Ett irriterande problem för Dawkins är att personer med religiös tro också återfinns bland forskare med spjutspetskompetens inom evolutionsbiologins område. Men det avgörande problemet med hans synsätt ligger på annat håll. Huvudproblemet är scientismen, alltså uppfattningen att naturvetenskapen är den enda vägen till kunskap om tillvaron i alla dess aspekter. Det rör sig om en självmotsägande uppfattning som inte kan bevisas med vare sig naturvetenskapliga eller några andra intellektuellt redliga metoder. Scientismens övertro på naturvetenskapen är grundligt vederlagd, exempelvis i den svenske religionsfilosofen Mikael Stenmarks utmärkta bok Scientism – Science, Ethics and Religion. På denna punkt talar Dawkins antingen i nattmössan eller mot bättre vetande.

Men Dawkins förhållningssätt till religion är problematiskt även i ett annat avseende, vilket vi fick prov på också under hans Stockholmsbesök. Hans framträdande på Hotel Rival den 5 september skulle vara en hyllning till upplysningens ideal men påminde mer om ett väckelsemöte med stämningen på topp. Efter att ha äntrat scenen under publikens jubel presenterade Dawkins valda delar ur sin senaste populärvetenskapliga bok, Verklighetens magi. Av någon anledning strödde han då och då in nedlåtande kommentarer om religiösa människor och deras tro, som när han uttryckte sin förvåning över att förnuftiga människor som själva klarar av att knyta sina skosnören ändå tror på Gud. Någon dag senare lyckades han i en pratshow i tv på motsvarande sätt vara oförskämd mot en musiker eftersom denne var mormon. Men varför detta behov att vara hånfull och nedlåtande? På Svenska Dagbladets ledarsida konstaterade man följdriktigt att det inte skulle skada med lite ödmjukhet hos Dawkins och hans anhängare.

Veckan därefter var det så dags för kardinal Gianfranco Ravasi att komma till Stockholm för konferensen ”Hedningarnas förgård”, en serie möten mellan troende och icke-troende som Påvliga kulturrådet tagit initiativ till i en rad olika europeiska städer. Denna gång fick både troende och ateister komma till tals och samtalen fördes i ett respektfullt tonläge, såväl på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) som på Fryshuset, trots stora åsiktsskillnader mellan deltagarna. I synnerhet samtalet på KVA var anmärkningsvärt. Här deltog några av Sveriges främsta naturvetare, filosofer, teologer och författare tillsammans med kardinalen i ett seriöst samtal om den religiösa trons intellektuella och kulturella betingelser i dag. Samtalet på KVA torde vara en av de mest kvalificerade offentliga debatter om tro och vetande som har ägt rum i detta land på länge. Den som ännu inte sett debatten kan rekommenderas att se den på SVT Play.

För oss som hade Dawkins Stockholmsbesök i färskt minne var det en skillnad som natt och dag mellan Dawkins raljanta uppläxningar av sina meningsmotståndare och de seriösa samtalen på KVA och Fryshuset. Visst är möten för att peppa de egna anhängarna en legitim genre. Men övertygande blir de i längden bara om man även i sådana sammanhang håller en viss nivå.

Själva titeln ”Hedningarnas förgård” väckte en del debatt. Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen och konferensens primus motor, förklarade att man valt den översättningen av italienskans öppnare formulering Cortile dei gentili för att behålla den bibliska kopplingen till templet i Jerusalem, där även icke-judar fick komma in på en förgård kallad just ”hedningarnas förgård”.

Den viktigaste erfarenheten från konferensen med kardinal Ravasi var just att den visade att det verkligen är möjligt att mötas över trosgränserna och att uttrycka skilda ståndpunkter på ett både tydligt och respektfullt sätt. Deciderade ateister som P C Jersild och Georg Klein gjorde det mycket tydligt för kardinalen att de inte delade kardinalens religiösa tro och inte heller Vatikanens policy i medicinetiska frågor. Den respektfulla tonen kom samtidigt till uttryck när Georg Klein förklarade att han var helt enig med Dawkins i sak, men att han inte ställer upp på Dawkins sätt att uttrycka sig.

Från ett katolskt perspektiv är det ingen tvekan om att Hedningarnas förgård var ett välkommet tecken i tiden. Nu i oktober är det 50 år sedan Andra Vatikankonciliet började, det koncilium som öppnade den katolska kyrkan för en aktiv dialog inte bara med de troende i andra kristna samfund utan också med anhängarna till andra religioner och med agnostiker och ateister. Avskaffandet av statskyrkosystemen, värnandet om alla människors religionsfrihet och accepterandet av det öppna, mångreligiösa samhället hör till konciliets viktigaste frukter. Att ledningen för den katolska kyrkan i dag, och inte minst påven Benedictus XVI själv, nu aktivt söker dialogen med de icke-troende på högsta intellektuella nivå borde rimligen välkomnas av alla seriösa parter. I bästa fall kan det också bli en tankeställare för fundamentalister och aggressiva provokatörer, oavsett vilka övertygelser de är anhängare av.