Brev till Ann Heberlein om Gud

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

ANNA MARIA HODACS

Dagens Nyheter publicerade den 5 januari en artikel av Ann Heberlein som är teologie doktor i etik och medarbetare i DN Kultur. Rubriken lyder: Gud, vem är du? Artikeln (som ännu inte lagts ut på nätet, förutom för DN-prenumeranter) tar upp de klassiska teologiska frågorna om Guds egenskaper, främst teodiceproblemet, och relaterar dem till författarens personliga livserfarenheter. Anna Maria Hodacs, mångårig medarbetare i kretsen kring Signum, reflekterar här vidare över artikeln. 

Kära Ann!

Vi känner inte varandra men jag tar mig ändå friheten att skriva till dig, eftersom jag blev så djupt berörd av din artikel i DN kultur på trettondagsafton. Nästan alla frågor som du ställer till Gud är också mina frågor. Alla frågor om vem Gud är. Alla beskrivningar som börjar på omni- (omnibenevolent, omnipotent, omniscient, omnipresent) och filosofernas mer eller mindre relevanta för att inte säga ofta hjälplösa reflektioner har inte heller släckt den törst jag känner efter ett tillfredsställande och slutgiltigt svar på den fråga som varit mitt livs viktigaste fråga så långt tillbaka som mitt minne når.

Gud har alltför ofta inte levt upp till mina förväntningar och för övrigt håller jag fullständigt med dig om att en sådan Gud inte vore något att ha i längden. Då föredrar jag ”ett stort tomt hål”. Om detta kan jag ändå tänka att ”Du är allena helig, Du är allena Herre, Du är allena den högste…” Kommen dithän kan jag börja inse otillräckligheten i min diskursiva förmåga och erkänna den inför det ofantliga mysterierium som Gud är.

Det är inte så att jag inte älskar mitt förnuft, min kritiska förmåga. Den har verkligen räddat mig från att helt ge upp och haverera i de stormar och för all del den snålblåst som vi båda har erfarenhet av här i livet. Men jag tror att den Gud som vi har sökt och fortfarande söker sist och slutligen inte är filosofernas Gud. Hur nyttig filosofin än är för att bringa reda i tankarna också om Gud. Det verkar som du håller med om detta eftersom du avfärdar så många av dem.

Jag vet inte om det var en tillfällighet, eller rent av en eftergift för ”det religiösa” som gjorde att DN publicerade din artikel med rubriken Gud satt i hur många grafiska punkter som helst. Det var ju aftonen före den dag i jultiden som kallas epifania, uppenbarelse. Vilken uppenbarelse? Jo, uppenbarelsen av Jesus Kristus. Att Gud blev just människa när han lät sig födas av jungfru Maria.

Irenaeus av Lyon (ca 130–202) säger på något ställe om den gudomliga pedagogik, som inkarnationen innebär, att ”Guds Ord tog sin boning i människan och blev människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan…”

Min egen förvissning är att just den ”uppenbarelsen” kan leda vårt sökande efter vem Gud är i en rätt riktning. Fast det är klart att om du ”har problem med svaghet” så kanske inte mysteriet med inkarnationen träffar ditt problem med Gud som du har beskrivit det i DN. Eller ville DN möjligen inte publicera något sådant om Jesus.

En tanke som slog mig: Du nämner inte Job – han som blev av med allt, inklusive familj och vänner och lämnas naken och sårig på sin sophög. Han är en av de svagaste män som man kan läsa om i Bibeln. För att inte tala om den Jesus som jag nämnde nyss. Jag tänker särskilt på honom när han står med kroppen blodig av gisselslagen inför Pilatus. Svag men stark.

Men jag hoppas verkligen att Du aldrig någonsin blir så stark att Du kan lämna Gud därhän. Jag tror för övrigt att varken du eller jag någonsin kommer att bli så starka. Vi kommer att få leva med vår oro. Vissa människor skapar Gud för att de ska oroa sig och ställa de allvarliga utmanande frågorna om vem Gud är. ”Det räcker inte. Det är aldrig nog. Ingenting är någonsin tillräckligt,” säger du. Jag håller med dig. Så outsägligt stor är nog Gud.

Hälsningar

Anna Maria

Anna Maria Hodacs, 2013-01-15

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

ANNA MARIA HODACS

Dagens Nyheter publicerade den 5 januari en artikel av Ann Heberlein som är teologie doktor i etik och medarbetare i DN Kultur. Rubriken lyder: Gud, vem är du? Artikeln (som ännu inte lagts ut på nätet, förutom för DN-prenumeranter) tar upp de klassiska teologiska frågorna om Guds egenskaper, främst teodiceproblemet, och relaterar dem till författarens personliga livserfarenheter. Anna Maria Hodacs, mångårig medarbetare i kretsen kring Signum, reflekterar här vidare över artikeln. 

Kära Ann!

Vi känner inte varandra men jag tar mig ändå friheten att skriva till dig, eftersom jag blev så djupt berörd av din artikel i DN kultur på trettondagsafton. Nästan alla frågor som du ställer till Gud är också mina frågor. Alla frågor om vem Gud är. Alla beskrivningar som börjar på omni- (omnibenevolent, omnipotent, omniscient, omnipresent) och filosofernas mer eller mindre relevanta för att inte säga ofta hjälplösa reflektioner har inte heller släckt den törst jag känner efter ett tillfredsställande och slutgiltigt svar på den fråga som varit mitt livs viktigaste fråga så långt tillbaka som mitt minne når.

Gud har alltför ofta inte levt upp till mina förväntningar och för övrigt håller jag fullständigt med dig om att en sådan Gud inte vore något att ha i längden. Då föredrar jag ”ett stort tomt hål”. Om detta kan jag ändå tänka att ”Du är allena helig, Du är allena Herre, Du är allena den högste…” Kommen dithän kan jag börja inse otillräckligheten i min diskursiva förmåga och erkänna den inför det ofantliga mysterierium som Gud är.

Det är inte så att jag inte älskar mitt förnuft, min kritiska förmåga. Den har verkligen räddat mig från att helt ge upp och haverera i de stormar och för all del den snålblåst som vi båda har erfarenhet av här i livet. Men jag tror att den Gud som vi har sökt och fortfarande söker sist och slutligen inte är filosofernas Gud. Hur nyttig filosofin än är för att bringa reda i tankarna också om Gud. Det verkar som du håller med om detta eftersom du avfärdar så många av dem.

Jag vet inte om det var en tillfällighet, eller rent av en eftergift för ”det religiösa” som gjorde att DN publicerade din artikel med rubriken Gud satt i hur många grafiska punkter som helst. Det var ju aftonen före den dag i jultiden som kallas epifania, uppenbarelse. Vilken uppenbarelse? Jo, uppenbarelsen av Jesus Kristus. Att Gud blev just människa när han lät sig födas av jungfru Maria.

Irenaeus av Lyon (ca 130–202) säger på något ställe om den gudomliga pedagogik, som inkarnationen innebär, att ”Guds Ord tog sin boning i människan och blev människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan…”

Min egen förvissning är att just den ”uppenbarelsen” kan leda vårt sökande efter vem Gud är i en rätt riktning. Fast det är klart att om du ”har problem med svaghet” så kanske inte mysteriet med inkarnationen träffar ditt problem med Gud som du har beskrivit det i DN. Eller ville DN möjligen inte publicera något sådant om Jesus.

En tanke som slog mig: Du nämner inte Job – han som blev av med allt, inklusive familj och vänner och lämnas naken och sårig på sin sophög. Han är en av de svagaste män som man kan läsa om i Bibeln. För att inte tala om den Jesus som jag nämnde nyss. Jag tänker särskilt på honom när han står med kroppen blodig av gisselslagen inför Pilatus. Svag men stark.

Men jag hoppas verkligen att Du aldrig någonsin blir så stark att Du kan lämna Gud därhän. Jag tror för övrigt att varken du eller jag någonsin kommer att bli så starka. Vi kommer att få leva med vår oro. Vissa människor skapar Gud för att de ska oroa sig och ställa de allvarliga utmanande frågorna om vem Gud är. ”Det räcker inte. Det är aldrig nog. Ingenting är någonsin tillräckligt,” säger du. Jag håller med dig. Så outsägligt stor är nog Gud.

Hälsningar

Anna Maria

Anna Maria Hodacs, 2013-01-15