Brexit-debatten – när EU bara handlar om ”oss”

Kingdom_of_Great_Britainav THOMAS IDERGARD
På torsdag röstar britterna om landets framtid i relation till Europeiska unionen: ett fortsatt medlemskap med de olika undantagsvillkor som regeringen har förhandlat fram (”Remain”) eller ett utträde (”Brexit”) ur det samarbete som landet varit en del av sedan tidigt 1970-tal.

Som boende i London har jag kunnat följa kampanjen på plats. Jag har egentligen inga andra allmänna intryck än vad som har rapporterats via svenska korrespondenter; det vill säga att det väger väldigt jämt i opinionen, att stämningen har varit tilltagande hetsig, ja, rent av hätsk, och att argument med skrämsel och hot har dominerat på båda sidor.

Jag tror dock att Brexit-sidan slår rekordet genom sina ständiga referenser till andra världskriget. Även Brexit-företrädare som vill framstå som seriösa, som förre konservative London-borgmästaren Boris Johnson, säger öppet att EU är ett sätt för Tyskland att göra det Hitler misslyckades med, det vill säga kontrollera hela Europa. Och i en TV-utfrågning härom kvällen fick premiärminister David Cameron, Remain-sidans ledande företrädare, värja sig mot anklagelser om att vara en ny Chamberlain (den brittiske premiärministern som lurades av Hitler och Mussolini i Münchenuppgörelsen 1938).

Vid en analys av den seriösa argumentationen från båda lägren framträder både likheter och skillnader:

  • Mest slående är kanske att perspektivet är Storbritannien från båda sidor: vad vinner Storbritannien på att vara kvar, vad vinner Storbritannien på att gå ur? Detta påminner om EU-folkomröstningar i andra länder, exempelvis den svenska 1994. Och självklart är det berättigat att ställa frågan hur en mindre gemenskap påverkas av att ingå i en större, när det är den mindre gemenskapens medborgare som ska ta ställning. Men det europeiska samarbetet handlar inte bara om vad ett enskilt land vinner eller förlorar på EU utan också vad EU och den europeiska utvecklingen vinner eller förlorar på att ett enskilt land finns med.
  • EU och Europa är i stort sett enbart närvarande i Brexit-sidans budskap, och då som hot. Bortsett från anspelningar på en uppenbarligen ännu existerande skräck för det tyska, handlar EU om allt som skapar problem för Storbritannien: byråkrati, regleringar, kostnader och oförmåga att hantera kriser som den om migrationen.
  • Remain-kampanjen talar mest konkret om hur Storbritannien gynnas ekonomiskt av att fortsätta vara med i EU. Varje vecka har det presenterats rapporter som visar hur tillväxten, räntorna, bostadspriserna, investeringarna, företagen och jobben påverkas. Kalkylerna är konkreta – som exempelvis effekten i pund för en familj under ett år – av det slag som vi också brukar se i val i Sverige. EU blir således till en kontext som tillhandahåller Storbritannien ett antal fördelar men gentemot vilken förhållandet i övrigt präglas av krav på undantag eller utlovade veton. Camerons favoritformulering är att Storbritannien ska stanna kvar och ”kämpa”. Men inte för något särskilt, utan emot att EU skulle göra sådant som hotar något redan befintligt brittiskt undantag. Remain-sidan bekräftar därmed Brexit-sidans bild av EU som i grunden problematiskt. Skillnaden är bara att Remain-sidan anser att Storbritannien trots allt vinner på att vara med i det i övrigt problematiska.
  • Brexit-sidan är ensam om att föra en kampanj som handlar om värden. Man kan förstås ha olika åsikter om de värden som ska främjas, vilket också olika Brexit-anhängare har, men det är tveklöst så att medan Remain-kampanjen kalkylerar ränteeffekter så ställer Brexit-sidan frågor om det egna landets identitet: vilken är den och vilken vill vi att den ska vara? Det är inom denna diskurs som en gammal syn på den brittiska partikulariteten frodas: landet framställs som en egen kontinent och som en global makt, oklart bara vad denna baseras på. Samarbete med tidigare kolonier och nuvarande samväldesländer långt borta uppfattas som viktigare än med Europa. Remain-sidan bekräftar denna världsbild genom att anamma dess språk: alla talar om att omröstningen handlar om huruvida Storbritannien ska vara med i ”Europa” eller inte. När man försynt påpekar att landet redan ligger i Europa och att det bara ändras genom kontinentalplattornas rörelser över miljontals år, men att omröstningen nu gäller medlemskapet i EU, en specifik europeisk organisation, får man knappt medhåll av den mest hårdnackade Remain-anhängare.

Det är förstås helt omöjligt att sia om utgången. Valdeltagande och mobilisering lär enligt alla experter slutligen fälla avgörandet. Men utifrån argumentationsanalysen ovan skulle jag gissa att om valet för väljaren i valbåset slutligen gäller EU och Storbritanniens roll i det vinner Brexit. Om det slutligen handlar om brittisk privat- och samhällsekonomi vinner Remain.

Men ett europeiskt perspektiv är inte fritt från icke-ekonomiska värden. Tvärtom. Hur kan medborgare och länder hjälpa EU att finna vägen tillbaka till samarbetets grundläggande syften, nämligen att säkra fred och välstånd genom ett ömsesidigt beroende och utbyte? Vad behöver tas bort från det vi har i dag, och vad kan behöva läggas till? Hur möter EU det växande säkerhets- och värderingshotet från ett mer auktoritärt och aggressivt Ryssland? Hur ska ett ändamålsenligt gemensamt ansvarstagande för hjälp till människor i krigszoner vid EU:s gränser, vilket bland annat inkluderar de brännande migrations- och asylfrågorna, kunna utformas? Bara för att nämna några frågor som det demokratiska samtalet inom och mellan EU:s medlemsländer, för det gemensamma goda i Europa, behöver handla om.

I en offentlighet där allt bara handlar om ”jaget”, eller det snävt avgränsade ”viet”, och ett individuellt eller kollektivt materiellt självförverkligande här och nu – värden som inte är oviktiga men som långt ifrån är de enda som finns – när det både privat och politiskt handlar om att få och ta, men inte om att ge; ja, då ter sig emellertid ett sådant samtal långt borta. Och det alldeles oavsett hur det går i den brittiska omröstningen på torsdag.

Thomas Idergard 2016-06-22