Brexit och reformationen i England och Sverige

av STEN HIDAL
När detta skrivs är det ännu oklart vilken typ av Brexit som inträffar den sista oktober 2019: en hård eller mjuk, utan eller med avtal. I dag presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson ett avtal, men detta måste passera det brittiska parlamentet innan man kan korka upp champagnen. En sak är emellertid de flesta överens om: hur det än går, så blir det en stor förändring i engelsk historia. Man har jämfört det med vad som hände i den ärofulla revolutionen 1688 eller inbördeskriget några decennier tidigare. Det höga tonläget i diskussionen och oförmågan att komma fram till en lösning för onekligen tanken till ett åtminstone mentalt inbördeskrig.

En annan synpunkt har inte på samma sätt kommit fram: de andliga följderna av Brexit. Den förändring som inträffar med Brexit kan också jämföras med det som skedde i samband med reformationen på 1500-talet. Det rör sig inte bara om ekonomi, migration och gränsbevakning. På något sätt kastar Storbritannien loss från resten av Europa och vill markera sin självständighet. Visserligen är inte kontinenten längre massivt katolsk, men det är ändå rimligt att tänka på 1500-talets kyrkliga händelser. Då skildes England från sin gemenskap med det katolska Europa och infogades i den del av det protestantiska nordeuropa, där det sedan dess hört hemma.

Ofta har den svenska reformationen jämförts med den tyska, vilket är naturligt om man betänker geografin och historien. Forskning har jämfört reformationens förlopp i Sverige och Tyskland – det senare landet var då splittrat i en mängd furstendömen och småstater, vilka hölls samma under den tysk-romerske kejsaren, som dock var ganska maktlös. Sverige var ett land i Europas utkant, landet var sönderrivet av tronstrider. Uppsala universitet fungerade inte längre och kyrkan stod utan effektiv ledning. Skillnaden mellan Tyskland och Sverige är påtaglig.

Då erbjuder England en bättre möjlighet till jämförelse. Skottland var vid denna tid helt självständigt och lämnas därför utanför, medan Wales var förenat med England. Landet var enat på ett annat sätt än Tyskland var, Henrik VIII var ung och kraftfull – också där en likhet med Gustav Vasa i Sverige. Det kulturella livet blomstrade. Kyrkans ledning var däremot svag, liksom i Sverige, och de båda ärkebiskoparna av Canterbury och York var indragna i politiken på ett olyckligt sätt.

Kung Henrik VIII. Konstnär: Hans Holbein den yngre, 1539-1540. Wikimedia commons.

När det till sist stod klart för Henrik VIII att han inte kunde få sitt äktenskap med Katarina av Aragonien annullerat av påven, så vidtogs åtgärder för ett kyrkligt Brexit. Men under Henriks hela regering (han dog 1547) lämnades kyrkans lära och liturgi i fred. Banden med Rom klipptes av, vilket av kyrkan sågs som ett ingrepp i dess lära, men till det yttre ändrades inte så mycket. Kungen förklarades vara kyrkans överhuvud, supreme head, och biskopar utnämndes av kronan. Alla kloster stängdes, vilket i det klosterrika England givetvis var ett stort ingrepp. 1535 inträffade de första katolska martyrierna, bland dessa var John Fisher och Thomas More. De anklagades dock inte för att ha fel tro utan på politiska grunder.

Efter Edvard VI:s korta och extremprotestantiska regering och efter att katolsk tro och gudstjänst återställts under Marias tid, kom Elisabeth på tronen. Det var först då som reformationen kom att konsolideras. Antalet martyrer steg snabbt. Deltagande i den anglikanska kyrkans gudstjänster gjordes obligatorisk (uniformitetsakten) och katolsk mässa förbjöds. Det var nu som många engelsmän begav sig till kontinenten, huvudsakligen Frankrike, för studier vid prästseminarier. Detta blev en följd av den kyrkliga Brexit som nu var helt genomförd. Efter prästvigning återvände de till hemlandet och verkade i hemlighet där, något som de engelska myndigheterna på allt sätt försökte hindra. Den fria rörlighetens problem, då som nu.

Det skall inte förnekas att det kunde finnas tecken på en påvlig inblandning i Englands inre angelägenheter. Åtminstone har man ofta sett det så. Påven Pius V utfärdade 1570 bullan Regnans in excelsis, där han avsatte drottning Elisabeth. Det borde väl om något vara skäl för en kyrklig Brexit!

Här behövs det dock lite avmytologisering. England var inte och har aldrig varit ett län, som påven kunde förfoga över. Vad påven gjorde var att han exkommunicerade drottningen och förklarade Englands katolska undersåtar lösta från den trohetsed till henne som de avlagt i samband med kröningen. Och denna ed var en religiös akt eftersom kröningen var infogad i en katolsk mässa. Det låg tveklöst inom påvens kompetens, som den då uppfattades, att göra ett sådant uttalande, och syftet var pastoralt: han ville hjälpa de katoliker i England som upplevde en lojalitetskonflikt. Tyvärr blev resultatet det motsatta. Antikatolska stämningar stimulerades, och i lagar förklarades det vara högförräderi att kalla drottningen heretiker och att föra in påvliga skrivelser och katolska fromhetsföremål i landet. Porten till kontinenten stängdes.

Därmed var de engelska katolikernas situation given för lång tid framåt. Först genom 1800-talets emancipationslagar fick de fullt medborgarskap. De var dock aldrig hel förbjudna att bo i landet – bortsett från korta perioder – och på så sätt var deras belägenhet något bättre än i Sverige.

Likheterna med Sverige är påtagliga. Men Sverige var litet till folkmängden, föga urbaniserat och i flera hänseenden outvecklat jämfört med England. Det hade den fördelen att förändringarna vid denna tid genomfördes under mindre motstånd och därför med mindre våld. Listan över dem som avrättades för sin tros skull i England är förfärande lång, och det skall erinras om att den innehåller inte endast katoliker utan även baptister och andra grupper på reformationens vänsterflygel. Också de drabbades av förföljelse. Till skillnad från England har vi i Sverige, särskilt under 1900-talet, haft en consensuskultur med dess både för- och nackdelar. Redan riksdagens yttre bär vittne om detta. Blocken sitter inte vända mot varandra, utan blandade. Och någon häftig debatt om EU har det inte varit.

I den brittiska folkomröstningen om utträde ur EU vägde det nästan helt jämnt: 52 procent röstade för, resten mot. Det är naturligtvis omöjligt att ange några siffror för stödet av reformationen av de båda länderna. Folket tillfrågades inte, det var en reform uppifrån. Men åtskilligt tyder på att det åtminstone tog mycket lång tid, minst hundra år, innan folkets flertal i någon mening accepterad reformationen. Eftersom i Sverige till skillnad från England mycket av den yttre apparaten som mässkläder, helgonbilder och liknande bevarades, var det kanske inte heller så lätt för alla att förstå vad som skedde.

Gemensamt för EU-skeptikerna i de båda länderna är den inställning som kan sägas vara grundtanken bakom Brexit: vi klarar oss själva. Här skall ingen komma och tala om för oss vad som är rätt och fel. Det var den självmedvetna och maktfullkomliga nationalstaten som talar och det formuleras med klarhet i Brexits stridsrop: låt oss ta tillbaka kontrollen! Man förnekar visserligen inte att den andliga kulturen med tusen rottrådar är fästad i en större internationell kontext, men man vet själv vilka former detta skall få inom det egna landet. Och det var inte fråga om endast en inkulturation, utan det kom att ta sig betydligt starkare uttryck. Krig har Europa alltid fått leva med, men krig utifrån skilda konfessioner blev något nytt.

”Elohim Creating Adam” (Gud skapar Adam) av William Blake. Wikimedia commons.

I dagens globala situation med kommunikationsmöjligheter som man inte kunde drömma om på 1500-talet kan naturligtvis ingen leva utan att påverkas av omvärlden. Det var inte möjligt ens för femhundra år sedan. Därför representerar Brexit i grunden en önskan om återgång till ett rent och ursprungligt naturtillstånd. Inte så att man skulle ta avstånd från teknik och framsteg och till varje pris vilja ha tillbaka ”England’s green and pleasant land” (William Blake), men så att man inte vill ha någon inblandning i detta utifrån. Detta är vårt land och vi bestämmer över det. Långt ifrån alla som röstade för Brexit är naturligtvis medvetna om det, liksom långt ifrån alla som stödde reformationen i dess initiala skede var medvetna om vad det kunde leda till.

Men allt gott kommer inte utifrån. Det finns en legitim önskan om att få behålla och utveckla det som upplevs som en del av den egna kulturen och historien. I de flesta fall brukar denna balansgång inte vara problematisk. Om man skulle motsätta sig allts som kom utifrån, skulle man ta avstånd från kristendomen som ju är något importerat. Med Tegnérs ord i Akademisången: ”Blott barbariet var en gång fosterländskt.”

Förändring och kontinuitet – i både kyrkligt och världsligt avseende måste de kunna förenas. Utan förnyelse blir det stillastående och stagnation. Utan kontinuitet finns det ingen kultur och ingen historia.

Både England och Sverige är sedan länge länder, där olika kyrkor kan verka sida vid sida. Ekumeniken har kommit för att stanna och förhoppningsvis utvecklas. Reformationstidens vilja på båda sidor att bygga murar och tvinga människors samveten måste vara något övervunnet. Måtte England kunna klara också denna Brexit!

Sten Hidal 2019-10-17

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.