Brobyggarens besök

av EMIL LUNDIN

– Påvens vallfärd i Mellanöstern.

”Det var en gång en påve, en rabbin och en shejk som skulle ut på vallfärd …”. Morgonen den 25 maj, anno Domini 2014 blev det verklighet, då anlände nämligen påven Franciskus under sin första officiella resa till Heliga landet, Israel och Palestina. Besöket – som i både israelisk och arabisk press beskrivits som ”historiskt” – skulle rymmas inom loppet av två dagar och föregås av ett ännu kortare besök i Jordanien. Detta var den fjärde gången bis­kopen av Rom besökte Israel sedan statens grundande och det skedde till 50-årsminnet av Paulus VI:s första besök i landet. Med under resan följde rabbi Abraham Skorka och shejk Omar Abboud, två av påvens vänner sedan hans tid som ärkebiskop av Buenos Aires – en tilldragelse som redan i sig hade gjort denna påvliga resa historisk. Aldrig förr har ett påvebesök gjorts tillsammans med en rabbin och en shejk.

Dagen före, kring middagstid den 24 maj, möttes ressällskapet av kung Abdullah II vid Ammans flygplats och välkomnandet följdes av ett möte där Franciskus bad för fred i Syrien och lovordade Jordaniens strävan efter religionsfrihet och fortsatta gästfrihet gentemot flyktingströmmar från krigshärjade grannländer. Under mässan på sportstadion i Amman tillsammans med den kristna minoriteten predikade påven om att fred är en gåva som söks i små och stora handlingar i det vardagliga livet. Samma dag besökte man Jordanfloden där Jesus döptes, nära platsen för profeten Elias hemvist och himmelsfärd i en brinnande vagn. Här mötte Franciskus flyktingar och handikappade ungdomar. Under en solklar dag behöver man från denna plats inte gå långt för att se det berg där Moses enligt traditionen lär ha stått och tittat ut över det förlovade landet.

Under morgonen följande dag lyfte Franciskus sällskap i helikopter mot samma förlovade land och den mässa han senare under dagen skulle fira i Betlehem, där han – liksom senare i Israel – skulle välkomnas av stora affischer. Till skillnad från sina föregångare besökte Franciskus Palestina före Israel.

Hela besöket var tänkt att fortlöpa under enbart religiösa förtecken, som en vallfärd. I en region där religion och politik är nära sammanvävda kräver en sådan föresats stor ödmjukhet och sensibilitet. Men även så kommer ett sådant besök att uppfattas som både politiskt och religiöst. Före mässan vid Födelsekyrkan mötte påven presidenten för det palestinska självstyret, Mahmoud Abbas, och palestinska soldater delade ut souvenirer till de anländande pilgrimerna, palestinska flaggor och t-tröjor med bilder på bland andra påven och Abbas med texten State of Palestine, May 2014. Före sin ankomst till Betlehem hade Franciskus också gjort en oväntad avstickare till den skiljemur som separerar Israel och västbanken. Här bad han.

På taken runt om Födelsekyrkan stod journalister och beväpnade soldater om vartannat. Säkerhetspådraget var omfattande och antalet mässdeltagare hade begränsats genom att biljetter delats ut på förhand. Lokalbefolkning och pilgrimer som saknade biljett fick nöja sig med att stå längs den väg på vilken påven skulle färdas upp mot Födelsekyrkan, samt att följa mässan via storbildsskärmar. Eventuella upprorsmakare kunde på så sätt uteslutas från mässdeltagandet; dessvärre uteslöts även många lokala kristna från denna enda möjlighet att se påven under hans besök.

Under mässan sade Franciskus bland annat i sin predikan att barnens situation är en indikation på en familjs, en stats och hela världens hälsotillstånd. Där barnen accepteras, älskas och blir omhändertagna är familjen sund, samhället sundare och världen mer human; ”Barnen måste välkomnas och försvaras, från det ögonblick de blir till.” Efter en gemensam middag med palestinska familjer vid Franciskuskonventet i Betlehem bad Franciskus vid Födelsegrottan för att därefter möta flyktingbarn från lägren i Dheisheh, Aida och Beit Jibrin. Helikoptern lyfte sedan för ett officiellt mottagande vid flygplatsen i Tel Aviv, där påven också höll ett anförande: mycket har förändrats till det bättre i de judisk-kristna relationerna sedan Paulus VI:s besök, konstaterade Franciskus. Kort därefter besökte han tempelberget och Heliga stolens delegation.

Datumet för resan till Heliga landet hade valts så att den skulle markera 50-årsminnet av Paulus VI:s historiska möte med den ekumeniske patriarken Athenagoras av Konstantinopel i Jerusalem år 1964, ett möte som banade väg för det ömsesidiga upphävandet av bannbullorna från 1000-talet. Mötet 1964 var det första mötet mellan ledarna för den västra och den östra delen av kristenheten sedan splitringen år 1054. Söndagen den 25 maj 2014 avslutades i Grav-/Uppståndelsekyrkan i Jerusalems gamla stad med mötet mellan påven Franciskus och den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios. Lidandets ekumenik med de kristna i Mellanöstern poängterades under detta möte, liksom hopp om kristenhetens enhet. Tillsammans uttryckte de sin vilja att hålla en gemensam synod år 2025, sjutton århundraden efter konciliet i Nicaea, då den gemensamma trosbekännelsen promulgerades.

Mötet med patriarken följdes av mässa i Uppståndelsekyrkan, men liksom till den i Betlehem krävdes även nu biljett. Som pilgrimer på plats visste vi mindre om vad som försiggick än om vi hade följt händelserna via medier. Mängden avspärrade gator och gränder i Jerusalems gamla stad orsakade viss irritation hos lokalbefolkningen, som nu tvingades till omvägar för att ta sig någonstans. Många försäljare i gamla stans basarer höll stängt.

Den sista dagen under sin resa tillbringade Franciskus i Jerusalem. Han träffade stormuftin av Jerusalem och besökte den väst­ra muren tillsammans med sitt sällskap. Besöket vid den västra muren bevakades hårt av säkerhetsstyrkor och endast utvalda och väldokumenterade journalister hade möjlighet att ta någon del av händelsen på plats; gamla staden i Jerusalem var mer eller mindre helt avspärrad, och väst­ra muren var blockerad för insyn från alla håll. I fråga om judisk-kristna relationer var påvens bön vid västra muren emellertid en viktig symbolisk handling, liksom den följande kransnedläggningen vid graven för sionismens grundare Theodor Herzl. ”Aldrig igen, Herre!”, bad Franciskus senare under sitt anförande vid minnesmonumentet för Förintelsen, Yad Vashem, samma dag. Sin middag åt Franciskus under samtal med Israels premiärminister Benjamin Netanjahu. Under eftermiddagen firades en mässa i Nattvardssalen tillsammans med biskopar i Heliga landet.

I sina böner för fred och under besök hos ”de två sidorna”, ”de två murarna” och ”de två staterna” bjöd Franciskus in de två presidenterna, Mahmoud Abbas och Shimon Peres, till Rom för en gemensam bön om fred i regionen. Båda accepterade inbjudan.

Det fjärde påvebesöket i Heliga landet är nu sålunda till ända. För lokalbefolkningen har gatorna och butikerna åter öppnats och livet har återgått till vad det var före besöket. I sina anföranden inför de olika ledarna beskrev påven själv besöket som en pilgrimsfärd i sina företrädares fotspår. Som sådan betraktad fullgjordes denna färd i fredens tecken. Att resan företogs tillsammans med företrädare för både islam och judendomen understryker påvens övertygelse att de tre religionerna skall kunna samexistera i regionen.

Emil Lundin är doktorand i arabiska vid Uppsala universitet.