Chaim Potoks teologiska thriller

OLLE BRANDT

I en serie romaner ventilerar Chaim Potok den svåra avvägningen mellan tradition och förnyelse. Problemet gestaltas i judisk miljö men har stor allmängiltig räckvidd.

Den 23 juli 2002 avled den judiske författaren Chaim Potok, som i en rad romaner skildrade begåvade unga mäns uppväxt i den chassidiska traditionen i judiska kvarter i Brooklyn. Han gjorde det på ett allmängiltigt sätt som lockade läsare långt utanför judendomens gränser. Potok trodde själv att den första romanen, The Chosen (1967) på sin höjd skulle finna 500 läsare; nu har den tryckts i över en miljon exemplar.

Potok avled 73 år gammal efter att ha kämpat mot en hjärntumör i två år. Han hade själv i sin ungdom brutit upp ur en chassidisk miljö för att bli författare och rabbin inom den konservativa judendomen i USA. Ändå präglas hans romaner framför allt just av den chassidiska världen, denna extatiska form av judendom som uppstod i 1700-talets Östeuropa och som betonar både den enskildes direkta förhållande till Gud och karismatiska andliga ledares särskilda insikt.

Under hela sitt liv använde Potok det hebreiska förnamnet ”Chaim”, som betyder ”liv” eller ”levande”. Egentligen hette han Herman Harold Potok och föddes 1929 i Bronx som son till ett ortodoxt emigrantpar från Polen. 16 år gammal beslöt han att bli författare men menade att han måste bli rabbin och disputera i filosofi först, varför han blev fältrabbin i Koreakriget 1955–57 och disputerade i filosofi 1965 vid University of Pennsylvania.

Potok skiljer sig från andra kända judiska författare i USA som Philip Roth och Saul Bellow genom att dessa ofta beskriver den religiösa judiska världen med distans, medan Potok beskriver den inifrån med glöd och spänning. Potoks romaner kretsar kring frågan hur en människa kan förhålla sig till sitt arv och sin tradition. Han skildrar detta utifrån ortodoxa och särskilt chassidiska judars förhållande till sitt arv i studiet av Talmud. Begåvade unga män frågar sig om den tradition de vuxit upp i kan växa med dem eller om de tvingas överge traditionen i takt med att de lär känna livet. Samtidigt frågar sig deras gemenskaper hur de skall hantera dessa unga män när de söker inspiration och kunskap utanför den godkända traditionen.

Denna problematik framställs särskilt tydligt i form av en chassidisk teologisk thriller i fyra romaner som kommer att behandlas mer utförligt i denna artikel: The Chosen (1967) och The Promise (1969) om vänskapen mellan de 16-åriga rabbinsönerna Reuven Malter och Danny Saunders och deras val av livsvägar, samt de bägge romanerna My Name Is Asher Lev (1972) och The Gift of Asher Lev (1990) om den unge Asher Lev som blir utesluten ur sin chassidiska miljö när han väljer att bli konstnär och målar en korfästelsescen. Självbiografin ligger uppenbarligen nära. Det som Potok egentligen skildrar hela tiden är vad som hände i honom när han själv var 16 år och beslöt att inte bli chassidisk rabbin, som hans far ville, utan författare (han förklarade själv senare att han ändå blev rabbin som ett nödvändigt steg för att kunna skriva).

Potok beskriver problem och utmaningar som rör varje människa som försöker förhålla sig till något som man anser heligt och höjt över varje tvivel och samtidigt vara lojal gentemot det moderna samhället. I denna dubbla lojalitet ligger en spänning som kan explodera och som kan utvecklas i många olika riktningar. Potok själv beskriver flera möjliga vägar.

Förhållandet mellan far och son

I sin första roman, The Chosen (1967, filmad 1981), beskriver Potok förhållandet mellan far och son i en ortodox miljö i Brooklyn under det andra världskriget. Här beskrivs en idag försvunnen värld, befolkad av ortodoxa judar från Östeuropa som både före och efter kriget flytt till USA där de levde i sammanhållna grupper ledda av en karismatisk ”rebbe”. Idag finns större delen av dessa jiddischtalande grupper i Israel. Potoks värld är ett hörn av Brooklyn som befolkas av jiddischtalande män i svarta kaftaner, pälshattar, skägg och långa hårlockar. De är fäder, söner och lärare och ägnar sig alla åt studiet av Talmud. Talmud är benämningen på den samling judiska texter som utgörs dels av Mishnah, de föreskrifter som nedtecknades ca 200 e.Kr. efter att, enligt judisk tradition, ha förmedlats muntligen direkt från Moses, dels av Gemara, diskussioner av och kommentarer till Mishnah som författades från 300- till 500-talet i Mellanöstern. Detta studium är något som kvinnor inte får ägna sig åt: lidandet hos en kvinna i en ortodox judisk miljö som vill studera Talmud har skildrats för en bredare allmänhet av Barbara Streisand i filmen Yentl (1983) efter en novell av Isaac Bashevis Singer. Kvinnorna i Potoks romaner är i allmänhet föga mer än skuggestalter i bakgrunden som mödrar, hustrur eller systrar. Romanernas handling har inte mycket med vardagens problem att göra. Deras dramatik utspelas till stor del i och kring studiet av Talmud, och det är skildringen av detta studium som gör en roman av Potok till en verklig teologisk thriller.

Det begåvade samtalet – en gudstjänst

Handlingen i The Chosen utspelas till stor del i en dialog mellan sonen och hans far eller hans lärare om det studium de har gemensamt. Fadern uppfostrar sin son i studiet av Talmud, och hans största glädje och stolthet är när sonen överträffar honom själv och visar att fadern har fel. Det som skildras här är en fascinerande dialogkultur där det gäller att förstå vilken kommentar som bäst förklarar svårigheterna i de heliga texterna. Denna dialogkultur symboliseras väl av layouten i en normal utgåva av Talmud. Mitt på sidan finns den text som betraktas som höjd över allt tvivel eftersom den betraktas som direkt inspirerad av Gud. Runt omkring den placeras viktiga klassiska kommentarer som syftar till att förklara svårbegripliga stycken och vad som kan förefalla vara motsägelser. Men dessa kommentarer behöver inte vara överens sinsemellan. Samtalen mellan lärare och elev och mellan far och son i undervisningen om Talmud handlar inte bara om att lära sig dessa kommentarer utantill utan om att väga dem mot varandra i ett sakligt resonemang. Rabbinen Jacob Neusner förklarar i boken En rabbin samtalar med Jesus (Verbum 1996, s. 21): ”I min religion är resonemang en form av gudstjänst, lika mycket som bönen: saklig debatt om väsentliga ämnen, grundad på respekt för motparten och möjliggjord genom gemensamma förutsättningar.”

Den chassidiska värld som Potok beskriver är en sluten värld där varje dialog med kristendomen är utesluten (som Florence Vilén har betonat i en tidigare artikel i Signum 1982, s. 178–179). Trots detta rymmer denna slutna värld och framför allt Potoks egna reflexioner om den mycket som stimulerar inte bara en dialog mellan kristna och judar utan också reflexionen över själva dialogen och dess förutsättningar. Trots murarna mellan chassidismen och omvärlden finns det många beröringspunkter mellan denna judiska tradition och den katolska traditionen. På bägge håll förvaltar man ett arv som görs begripligt genom kommentarer. Frågan om hur man handskas med sin tradition och om den håller för att växa i kan vara lika aktuell i en katolsk miljö. Det var inte konstigt att Potok förklarade att en av de romaner som påverkat honom mest var Brideshead Revisited av den katolske författaren Evelyn Waugh. Skillnaden är att i den katolska traditionen, åtminstone under de senaste århundradena, har det bara funnits en accepterad kommentar till varje problem, nämligen den som kom från ”läroämbetet”. Samma brist på dialogkultur är påtaglig på många nivåer än idag i den katolska kyrkan där man inte uppmuntrar till en offentlig dialog på hög nivå om svåra frågor, och där biskopar samtalar om kyrkans framtid bakom lyckta dörrar på synoder och koncilier, trots att dessa i fornkyrkan var offentliga, och där svåra frågor skall lösas i hemlighet av kommittéer och experter med tystnadsplikt innan en seriös offentlig diskussion har kunnat föras.

Vägen till frigörelse – att tolka och tillämpa sitt arv

Att det som skildras inte bara berör en ortodox judisk miljö utan handlar om allmänmänskliga förhållanden blir tydligt när huvudpersonen Reuven Malters bäste vän Danny Saunders, som också skall bli rabbin, upptäcker att man kan studera Torah och Freud med samma metod. Danny är på väg att bryta sig ut ur den snäva chassidiska värld som hans far har byggt omkring honom. Med sin vana vid Talmudstudier märker han att enda sättet att begripa den svårläste Freud är att behandla hans texter så som han lärt sig att behandla Talmud: grundtexten måste bearbetas inte bara med hjälp av en ordbok utan också med hjälp av kommentarer. Potok berättade i senare intervjuer att det var så han själv gick tillväga för att analysera Hemingways prosastil, som präglat honom så mycket. Dannys insikt är att man inte kan förstå kärnan i ett arv utan att ta del av andras erfarenheter av att brottas med arvet. Arvet blir obegripligt om man inte träder in i en tradition, alltså i en kedja av erfarenheter och relationer till arvet. Här blir kontrasten särskilt tydlig mot en annan kristen tradition, nämligen det protestantiska sola scriptura, där man länge visat ovilja att trycka biblar med kommentarer: den heliga texten skall nämligen förstås oförmedlad.

Dannys chassidiska fostran hjälper honom också när han med tiden väljer att lämna den chassidiska världen. På samma sätt som Talmudstudiet hjälper honom att studera Freud, får han också hjälp av faderns egendomliga uppfostringsmetod för att hjälpa barn med psykiska problem när han väljer att bli läkare. Dannys far rabbinen valde att fostra sin son i tystnad: de enda tillfällen när de talade med varandra var just under diskussionerna om Talmud. Fadern ville att Danny skulle lyssna i sig själv för att känna sitt folks lidande, som den chassidiske rabbinen skall ta på sig. Men Danny låter sig i stället gripas helt av studiet av Freud. Han väljer att inte bli rabbin trots det lidande det åsamkar hans far. Danny träder ut ur det han kallar ”sin bur”, men för med sig den metod han har lärt sig av sin tradition. Danny blir vuxen och myndig i sin nya värld genom att bli psykoterapeut. Men hans framgång i den nya världen nås genom vad han tog med sig från den gamla ”buren”, nämligen den till synes grymma tystnadens fostran som han själv vuxit upp med. Med hjälp av denna tystnad, i vilken man lär sig att ”finna svaret i själen”, lyckas han hjälpa en ung pojke, Michael Gordon, som betraktas som ett hopplöst fall, men som efter det att han isolerats i tystnad kan formulera sina innersta tankar.

Danny byter alltså ut själva arvet, han byter ut Talmud mot Freud, men han behåller den metod som han lärt sig. Detta är ett av många olika exempel hos Potok på möjliga förhållningssätt till traditionen.

Textkritikern, fundamentalisten och ateisten

Två år senare fortsatte Potok berättelsen om vänskapen mellan Reuven och Danny i The Promise (1969). Här fortsätter också brottningen med frågan hur man på samma gång kan vara trogen sitt arv och den moderna världen och dess vetenskap. Romanen mejslar ut tre porträtt av möjliga förhållningssätt.

Det första företräds av Reuvens far rabbinen. När den heliga texten uppvisar obegripligheter eller motsägelser tar han avstånd från tidigare generationers försök att rättfärdiga dessa egendomliga uttryck genom invecklade och ansträngda kommentarer. I full lojalitet till modern textkritisk vetenskap hävdar han att det då är något fel på den bevarade texten: originaltexten måste ha varit annorlunda. Det är en väg som för tanken till den stora textkritiska entusiasmen på 1800-talet, då man gärna gick till överdrift och bortförklarade alla svårigheter i antika texter med att texten blivit ”korrupt”, vare sig det gällde bibeln eller grekiska poeter. Man ”emenderade bort” svårigheterna och skapade en ny text som visade upp färre motsägelser eller obegripligheter.

Rakt motsatt inställning möter man hos Reuvens lärare Rav Kalman. Han ifrågasätter inte det vetenskapliga i den metod som Reuvens far vill använda. Han ifrågasätter tanken att använda den på heliga texter, som inte kan innehålla några fel. För Reuven själv är det inte självklart att man kan använda textkritisk metod också på bibeltexter och inte bara på de senare Talmudkommentarerna. Kalman är fundamentalist och kan inte acceptera vare sig det ena eller det andra. Hans lidande i koncentrationslägret har gjort att han ser omvärlden som något fientligt. Det blinda fasthållandet vid arvet utan att ställa frågor blir för honom den enda meningen med att han överlevt.

Abraham Gordon, den botade pojkens far, är ett exempel på en helt annan väg: till skillnad från Danny tror Gordon inte längre på Gud, men han ser en mening i en rent rituell judisk identitet.

Rebellen behöver sin tradition och traditionen sin rebell

Potoks självbiografi ligger, som nämnts, nära under ytan i de bägge romanerna om Asher Lev, som blir utesluten ur sin chassidiska gemenskap när han väljer att bli konstnär och måla korsfästelsemotiv och nakna kvinnor. Potoks familj uppmuntrade inte hans ambitioner att försörja sig som författare. Asher Lev presenterar sig själv på första sidan av My Name Is Asher Lev (1972, översatt till svenska med titeln Jag är den kände Asher Lev): Jag är en praktiserande jude, och praktiserande judar målar inga korsfästelsemotiv. Potok konstaterar att juden Asher Lev måste använda korsfästelsemotivet, för det finns ingen judisk konst som ger uttryck för det judiska folkets eget lidande. ”Torajudar varken tecknar eller målar.” På sin höjd ägnar de sig åt hantverk, påpekar han. Det leder till att den som mitt i denna judiska tradition vill finna ett konstnärligt uttryck för lidande måste låna uttryck från den kristna konsten.

Gemenskapen ser sig tvungen att utesluta honom och se honom som en avfälling. ”Om du gör saker utanför din tradition kommer den religiösa värld du tillhör att föredra att du ger dig av och lämnar denna värld. Om du stannar kvar kommer du att göra dem galna därför att de känner sig ifrågasatta”, sade Potok i en intervju. Men i hemligt samförstånd med gemenskapens karismatiske ledare eller ”rebbe” håller Asher Lev fast vid sin tro och gemenskapens riter, trots att den övriga gemenskapen ser honom som en förrädare. Asher Lev träder ut ur sin tradition för att träda in i en annan, konstens tradition, men håller ändå fast vid sitt arv i form av bönestunder och matregler. Han är en symbol för den nästan omöjliga spänning som uppstår när man försöker höra till två världar samtidigt och ta bägge på allvar.

Det är intressant att den första romanen om Asher Lev, där han gör uppror mot sin bakgrund, skrevs kort efter 1968. I The Gift of Asher Lev (1990) visar Potok att rebellen behöver sin tradition och traditionen behöver honom. Det visar sig överraskande att den chassidiska gemenskap som hade uteslutit honom nu efter många år behöver honom. Den karismatiske och åldrade rebbe som bett honom ge sig av för gemenskapens väl kontaktar honom och avslöjar att gemenskapens framtid beror på honom, den utstötte. Rebbe förklarar att han har insett att Talmudstudiet och konsten på sätt och vis är samma sak: det handlar om att tolka och kommentera. Därför ber han den utstötte Asher Lev att föreläsa om konst i en rabbinskola, en jeshiva. Han har blivit en del av deras identitet.

Det nödvändiga ställningstagandet till traditionen

Alla dessa fyra romaner kretsar kring Potoks övertygelse att meningen med en människas liv avgörs av hennes förhållande till sitt arv. Resonemanget formuleras aldrig uttryckligen men kan kanske beskrivas ungefär på följande sätt. Arvet är det som en människa och hennes gemenskap anser heligt och som inte får ändras även om det kan vara svårbegripligt eller motsägelsefullt. Men det som präglar människans liv är inte bara arvet utan framför allt själva förhållandet till det, ställningstagandet och diskussionen. Arvet kan vara detsamma, men förhållandet kan se ut på många olika sätt. Man kan leva i gemenskap också med människor som har ett annorlunda förhållande till samma arv så länge arvet är gemensamt: då kan man föra en dialog om det. Den stora frågan är var gränserna går mellan det som ingår i arvet och det som ingår i förhållandet. Vad är öppet för diskussion, och vad får man inte ifrågasätta?

Potok själv resonerade om dessa frågeställningar i en intervju i Mars Hill Review 1997 beträffande en judisk debatt om man skulle ändra en 2 000 år gammal bönetext som bara nämner patriarkerna och inte deras kvinnor, Sara, Rebecka, Lea och Rakel. ”För mig finns det ingen frusen helighet i den gamla formuleringen. Heligheten ligger i förhållandet mellan mig själv som människa och texten under gudstjänsten. Den båge som förenar oss är det sakrala ögonblicket.”

För Potok är idéer viktiga. De är så viktiga att det är helt naturligt att bli fiender om man inte är överens om en bok som rör vid dessa känsliga frågor om vad som är förhandlingsbart och vad som hör till det okränkbara arvet. Det är just i idéerna som människan avgör hur hon förhåller sig till sitt arv. Enligt Potok kan man inte ha kontakt med sitt heliga arv utan att träda in i ett gemensamt förhållande till det, det som kallas tradition: levande människor med vilka man kan föra en dialog och avlidna människor vars erfarenheter man kan dela. Det som förenar alla de personer som skildras i Potoks romaner är att de har ett arv gemensamt, nämligen Talmud, som de alla läser ett stycke ur varje dag. Det är en iakttagelse som går utöver frågan om formella konfessionella gränser mellan samfund och religioner. Vad är det viktigt för mig att vara i kontakt med varje dag? Vem förenas jag med av denna dagliga kontakt?

Arvet förenar. Men när arvets gränser förändras kan dessa förändringar splittra. Med tiden kan ju en generations förhållande till arvet gå upp i själva arvet. I Talmudstudiet är det inte Moseböckernas lag utan den ca 200 e.Kr. nedtecknade Mishnah som är föremål för kommentar och diskussion. I den chassidiska tradition som skildras av Potok är frestelsen att också betrakta 1700-talskommentarer som en del av arvet, alltså som något som man inte får ifrågasätta, och inte som en del av den diskussion som utgör levande människors förhållande till sitt arv.

Den judisk-kristna traditionen

Denna process för naturligtvis tanken också till vad man möter i den kristna och särskilt i den katolska traditionen. Nya testamentets skrifter är till sin natur ett slags kommentar till och diskussion av Gamla testamentets texter. Nästa steg i kedjan av generationer av kommentarer är de tidigkristna författare som kallas kyrkofäder, följda av författare och mystiker i en kedja som löper fram till vår egen tid. I detta sammanhang är det mindre viktigt att slå fast var gränsen går för det som man betraktar som det heliga arvet, höjt över all diskussion, det som ingår i en kanon. Däremot kan det vara fruktbart att fråga sig vad som i praktiken är arv för en bestämd gemenskap eller för en enskild människa: vad är det man umgås med dagligen? Kyrkofädernas skrifter är späckade med citat ur Psaltaren och Gamla testamentets profeter: det var deras dagliga umgänge (på samma sätt som de latinamerikanska befrielseteologernas skrifter är späckade med Marxcitat).

I praktiken har alltså kristna och judar Gamla testamentet gemensamt, utan att detta egentligen på någondera sidan fungerar som ett arv i betydelsen något man umgås med intensivt och dagligen. Judarna läser Talmud medan katolikerna läser mystikernas skrifter. Den judiska traditionen kallar de tidigaste kommentarerna ”muntlig uppenbarelse” och ger dem samma Torastatus som Moseböckerna, medan katolikernas läroämbete erkänner Mariauppenbarelser i Lourdes och Fatima. Den gemenskap som finns i det gemensamma arvet är en ren potential. Bägge grupper har flyttat fram gränsen för ”arvet” så att det omfattar vad som en gång uppstod som kommentarer. Bägge har ett gemensamt arv i Gamla testamentet men kan löpa risken att förlora kontakten med själva kärnan i arvet.

Tidegärden

Kyrkans dagliga bön eller tidegärden består huvudsakligen av Psaltarens 150 psalmer och andra gammaltestamentliga texter följda av kyrkofädernas kommentarer. Den är ett perfekt exempel på dagligt umgänge med ett arv, förmedlat av en tradition av kommentarer och tolkningar som ger tillträde till kärnan och meningen i arvet, så som det tolkas av den kristna traditionen. Påven Johannes Paulus II tycks vilja ägna en god del av sina sista år åt att fästa uppmärksamheten på denna böneform. Sedan januari 2001 ägnar han onsdagarnas allmänna audienser åt att kommentera psalmer och andra bibeltexter i tidegärdens morgonbön laudes. Under sitt besök i hemlandet Polen den 16–19 augusti överraskade han två gånger genom att sätta sig en halvtimme i fullständig tystnad med sitt breviarium, medan polsk tv direktsände denna tysta bön utan kommentar. En psaltarpsalm var också den enda bön som han läste under sitt historiska besök vid västra tempelmuren (”Klagomuren”) i Jerusalem den 26 mars 2000, nämligen psalm 122: ”Jag blev glad när man sade till mig: Kom, vi skall gå till Herrens tempel […] Be om välgång för Jerusalem! Må de som älskar dig leva i trygghet.” I den kristna traditionen syftar naturligtvis begrepp som Jerusalem och Herrens tempel också delvis på föreställningar som den judiska traditionen inte kan acceptera och som har att göra med övertygelsen att Kristus är vägen till Gud. Men Johannes Paulus II växte upp omgiven av judiska vänner och bekanta, han blev den förste påve som besökte en synagoga efter Petrus och han brukar säga att judarna är de kristnas ”äldre syskon”. Det är kanske ingen slump att han vill uppmuntra till dagligt umgänge med den äldsta kärnan i den kristna traditionens arv och som till stor del ingår också i det judiska arvet. Ett sådant umgänge kanske också kan bidra till att underlätta en seriös dialog om skälen till att judar väljer att tolka bibeltexterna på ett sätt och kristna på ett annat, en sådan diskussion som Jacob Neusner beskriver som en gudstjänst, en sådan diskussion som utgör kärnan i Chaim Potoks romaner.

I en intervju i College People 1983 funderade Potok över svårigheterna att föra en dialog mellan fundamentalistiska strömningar i både judendom och kristendom. Han tog varje grupps rätt att respektera sina egna övertygelser på stort allvar:

”Jag misstänker att om en kristen fundamentalism ser in i sig själv kommer den att upptäcka ett spektrum av olika tolkningar. […] Jag tror att vi alla måste medge att ett tankesystem har sina gränser, men att dessa gränser kan vara trånga eller vida. Också den mest fundamentalistiska fundamentalism har nog ganska vida gränser om den ser efter noga. Frågan är: hur gör man för att respektera varandra? […] Antingen lär sig mänskligheten att lyssna till varandra, eller så försvinner vår art. Det kostar mindre att lyssna än att inte lyssna och försvinna. Jag är inte säker på att en fundamentalism måste göra anspråk på att vara den enda möjliga tolkningen av människans erfarenhet för att överleva. Det måste finnas ett annat sätt att formulera ens engagemang för en uppsättning idéer, ett annat sätt än att säga ’jag har rätt och alla andra har fel’. Det är vad vi måste lära oss under det kommande århundradet, annars kommer vi inte längre att finnas kvar och än mindre tala med varandra.”

Chaim Potoks romaner
The Chosen, 1967
The Promise, 1969
My Name Is Asher Lev, 1972
In the Beginning, 1975
The Book of Lights, 1981
Davita’s Harp, 1985
The Gift of Asher Lev, 1990
I Am the Clay, 1992
Old Men at Midnight (tre noveller), 2001

Publicerad 2002 i nummer 7