Civiläktenskapets välsignelser

HODACS, ANNA MARIA
Ledare publicerad i Signum 2008 nr 9

Alliansregeringens löfte om en gemensam proposition till riksdagen om samkönade äktenskap under innevarande år har visat sig svårt att infria. Kristdemokraterna står fast vid ståndpunkten att ett äktenskap bara kan ingås av en man och en kvinna. Regeringen har därför beslutat att avvakta till i början av nästa år och då lägga fram en trepartimotion som av allt att döma kommer att bifallas av riksdagen. I det missnöje som omger beslutet har ett gammalt förslag om civil registrering tagits till heders och framförts i en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet (3 november) av höga företrädare för en ohelig allians bestående av både troende och utrerat icke-troende. Undertecknarna väjer där för ordet äktenskap, vilket inte hindrat andra medier att hänga på att applådera ett obligatoriskt civiläktenskap.

Att införa en obligatorisk civil registrering är ingen nödlösning i ett knepigt parlamentariskt läge när en ny äktenskapsbalk ska införas. Tvärtom är det den logiska följden av att vårt land utvecklats i en pluralistisk och mångkulturell riktning.

Frågan om äktenskap har i debatten kommit att framstå närmast som en semantisk fråga. Var och en verkar stå för sin egen definition. Kan ett äktenskap se ut hur som helst, framför allt i vår tid då både plast- och bonusfigurer ofta ingår i familjegemenskapen?

När Sveriges Kristna Råd med 27 medlemskyrkor yttrade sig om Äktenskaps- och partnerskapsutredningens betänkande: Äktenskap för par med samma kön – vigselfrågor (SOU 2007:17) i början av detta år, var man överens om att ordet äktenskap skulle reserveras för samlevnad mellan en man och en kvinna (se Signum nr 2/2008). Men det förekommer ju flera och starkare påtryckargrupper än de kristna som reagerat på enmansutredningen.

I den debatt som förts har många skäl för en förändring av äktenskapslagstiftningen framkommit. Ibland motiveras rätten att ingå äktenskap med att all kärlek är lika mycket värd. Det kan verka förledande, men vid närmare eftertanke visar det sig ju att den kärlek som endast är förankrad i aldrig så starka känslor eller passioner knappast räcker som grund för äktenskapslagstiftning, det må gälla hetero- eller homosexuella förhållanden. Det finns kärlek som är tabu. Inte heller den romantiska synen på kärlek som kräver att den ska levas ut oavsett bindningar duger som grund för en samhälleligt hållbar syn på äktenskapet. Men en superromantisk uppfattning om kärleken har ibland fått styra debatten om den aktuella nya lagstiftningen.

Kräver inte samhällsgemenskapen en minsta gemensamma nämnare för begreppet? Teologiskt, sociologiskt, filosofiskt och antropologiskt skilda syner på vad begreppet äktenskap innebär får vi faktiskt leva med, men juridiskt ställer denna begreppsförvirring till problem med omöjliga konsekvenser.

Den vida tolkningsram som det obligatoriska civiläktenskapet medger skulle kunna tänkas lösa en del av dessa frågor. Att den relation som utgör kärnan i en större eller mindre familjegemenskap behöver lagfästas är de flesta överens om. Tillvarons bräcklighet kräver detta. Inte minst den som av en eller annan anledning blir en svagare part behöver skydd och ofta gäller detta barnen. Det ligger i samhällets och därmed i allas vårt intresse att en sådan lagstiftning som tar hänsyn till vår tids olika samlevnadsformer kommer till stånd. Det är verkligen också dags att så sker.

Man kan tycka att ett obligatoriskt civiläktenskap löser denna gordiska knut, eftersom det minimerar definitionen av äktenskapet till en minsta gemensamma nämnare, dvs. till att två personer kommit överens om att leva tillsammans och tillkännager detta genom att registrera det offentligt. Trots allt är ett sådant avtal ett uttryck för en värdegemenskap som råder i ett pluralistiskt samhälle.

Ett obligatoriskt civiläktenskap borde också kunna befria de homosexuella från känslan av diskriminering som ju varit en stark drivkraft i kravet på en ny ordning. Alla som vill ingå äktenskap måste först ”gå till borgmästaren” och en del kan nu som förr nöja sig med detta.

Det civila äktenskapet kan följas av ytterligare ceremonier allt efter vederbörandes övertygelse och det utbud som bjuds i vårt multikulturella samhälle. Här har kyrkor och religiösa samfund en viktig uppgift i det civila samhället, nämligen att kunna ge äktenskapet en djupare dimension och förmedla de många gånger urgamla traditioner som omger äktenskapet. Att skapa fest och mening och på ett djupare sätt fira både det allvar och den glädje som ligger i två människors beslut att leva tillsammans. Sådana minnen befäster ett ingånget förbund inte minst när det gemensamma livet prövas. Kyrkor och samfund kan bidra med mycket hållfastare värden än enbart den stämning som bröllopsklockor och vackra lokaler skänker.

Religionsfriheten skulle också tillgodoses. Lika självklart som att var och en själv väljer det trossamfund som vederbörande vill tillhöra eller stå utanför, lika självklart kan respektive par välja en kompletterande religiös, kulturell eller privat ceremoni vars innehåll överensstämmer med den egna övertygelsen. Att till exempel ett homosexuellt par, eller alla i svensk juridisk mening frånskilda par, inte kan vigas enligt den katolska kyrkans ordning står fast, oavsett hur äktenskapslagstiftningen i vårt land kommer att utformas. Hur tragiskt det än kan uppfattas av ett samkönat par bortfaller den katolska vigseln som en möjlighet. Ingen ny äktenskapsbalk förmår förändra detta.

Vigselrätt och vigselplikt har gått hand i hand för till exempel Svenska kyrkan. Sedan 1873 har vigselrätt också utdelats som någon sorts premium till ämbetsbärare i ett religiöst samfund med tillräcklig organisatorisk stadga, som då för tiden benämndes ”främmande trosbekännare”. Att Svenska kyrkan som under århundraden fungerat som statskyrka innehaft detta officiella uppdrag är självklart. Men nu när kyrkan skilts från staten är detta uppdrag inte längre lika självklart. Svenska kyrkan och övriga trossamfund, inklusive den katolska kyrkan, borde i jämställdhetens namn avstå från denna ”rättighet”. Plikten att viga skulle därmed också försvinna. Det vore en fördel för de ämbetsbärare som har samvetsbetänkligheter då det gäller till exempel att viga homosexuella par. Vilken väg som Svenska kyrkan, numera ett trossamfund skilt från staten, till sist väljer när en könsneutral äktenskapslagstiftning införs återstår att se. Det går inte att bortse från att samkönade äktenskap också internationellt är en mycket kontroversiell teologisk fråga. En ekumenisk poäng vore om alla kristna samfund i vårt land på ett jämlikt sätt inför den nya äktenskapsbalken avstod från vigselrätt och utformade sina egna kristna ritualer för att bekräfta äktenskapet.

Vi får lov att acceptera att vårt land på samma gång är mångkulturellt, sekulariserat och mångreligiöst och att det råder en pluralistisk syn på äktenskapet. Vi måste inse att det vi själva helst kallar äktenskap har en viktig samhällsfunktion och därför värna en lagstiftning som stöder och skyddar olika samlevnadsformer. Därför finns det skäl att stödja en lag om obligatoriskt civiläktenskap och därigenom bevara gemensamma värden även om det för många kan tyckas innebära en innehållslig reduktion av ordet äktenskap.

Anna Maria Hodacs
Publicerad 2008 i nummer 9