Corona visar oss hur livet alltid är

av JOHN SJÖGREN

Sverige har, precis som många andra länder i Europa, alltmer börjat stänga ner för att hindra spridningen av det härjande coronaviruset. De flesta alldeles säkert nödvändiga åtgärder för att, om inte annat, undvika en befarad och alltför tung belastning på den redan hårt ansatta sjukvården. Samtidigt kan man på sociala medier uppfatta en stundtals panisk och helt oproportionerlig rädsla. Friska men ångestridna människor isolerar sig, sätter sig själva i frivillig karantän och hamstrar mat och, av någon outgrundlig anledning, toapapper i rädsla för det härjande viruset. Läget är utan tvekan allvarligt, men jordens undergång är det knappast frågan om. Det får en att undra vad denna rädsla djupast sett handlar om.

En inte helt långsökt gissning är att oron som nu drabbar många människor handlar om en känsla av kontrollförlust. Det är begripligt. Det är otäckt att förlora kontrollen. Ovisshet är något av det svåraste vi människor har att stå ut med. Och nu finns en förvisso befogad grund för oro, inte minst bland riskgrupper och de samhällsbärande yrkesgrupper som just nu gör heroiska insatser. Samtidigt är ovisshet en ofrånkomlig del av livet, som man kan tycka att en vuxen och någorlunda mogen människa vore i stånd att hantera. Varför tycks så många då inte kunna göra det?

Kanske beror det på att denna strävan efter kontroll är ett slags fundament för den moderna människan. En av modernitetens portalgestalter, filosofen René Descartes (1596-1650), sökte i sitt tänkande efter en stabil grund för vår kunskap och ansåg att kunskap bör definieras utifrån absolut säkerhet. När Descartes sökte efter denna grund, när han försökte eliminera allt som gick att tvivla på, gjorde han som de corona-ängsliga idag. Han satte sig i frivillig karantän. Han isolerade sig från omvärlden, ty endast i ensamheten trodde han sig kunna finna den absoluta säkerheten.

Det hade han förmodligen helt rätt i. Den som gör otvetydig säkerhet till livshållning och det enda kunskapskriteriet kommer behöva isolera sig. Visst är säkerhet eftersträvansvärt, men det är något för människan extremt sällsynt. Snarare än att i avskildhet komma fram till vad som är absolut säkert, går det vi brukar kalla för kunskap och sanning ut på att komma fram till det vi har god anledning att tro på.

Om vi valde att bara lita på vårt eget absoluta vetande skulle vi enkelt uttryckt inte kunna leva. Det skulle vara närmast omöjligt att bara ta sig upp ur sängen på morgonen. För att inte tala om att få i sig sin frukost. Hur ska jag kunna veta att köksstolen håller? Att kaffet inte är förgiftat? Kort sagt, den som ständigt kräver absolut säkerhet blir snabbt galen.

Kanske handlar den isolerande ångesten i spåren av coronaviruset ytterst om detta. Det visar oss, på ett förvisso smärtsamt sätt, hur livet i själva verket alltid är: präglat av fullkomlig ovisshet. Säkra är vi nästan aldrig. Kanske borde vi inse att modernitetens ideal om absolut säkerhet inte är kompatibel med mänskligt liv. Leva på riktigt kan man inte göra isolerad. Livet är alltid ett risktagande, en chansning. Det fick tillslut även den gode Descartes erfara när han, upptvingad i ottan för att hålla filosofilektion för drottning Kristina, drog på sig en lunginflammation som på bara en dryg vecka tog hans liv. Med andra ord: det enda vi med fullständig säkerhet vet är att livet, hur vi än lever det, i slutändan kommer att ta död på oss.

John Sjögren 2020-03-19

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.