Credo in forma digitali

av FREDRIK HEIDING

– Ett nytt arkiv på Signums hemsida.

Under 2020 firar Signum tillsammans med sin föregångare Credo 100 år. Credo gavs ut fram till 1975, då den slogs ihop med Katolsk informationstjänst (KIT) och blev Signum. Firandet sker genom en vidareutveckling av Signum på nätet, genom en planerad bok om de båda tidskrifternas historia och genom en rad evenemang. Ett led i firandet är att samtliga årgångar av Credo, 1920–1975, nu har skannats in och gjorts tillgängliga på Signums hemsida (www.signum.se).

År 1920 grundades den katolska tidskriften Credo med säte i Stockholm av stiftsprästen Berndt David Assarsson, som för övrigt hade en musikalisk begåvning vilken bar frukt i översättning av några psalmer till svenska (t. ex. John Henry Newmans ”Led, milda ljus”) och arbete med 1950-års katolska psalmbok. Assarsson fick sin utbildning hos jesuiterna i Innsbruck, prästvigdes där 1917 och stod Jesuitorden nära utan att själv tillhöra den.

Stjärnor och andra himlakroppar liksom en monstrans (behållare för att ställa fram den invigda hostian för tillbedjan) pryder logotypen för tidskriften Credo under de första årgångarna. Vad ville man därmed kommunicera? En tolkning av logotypen erbjuds i en artikel från 1922 med rubriken ”Katoliker och astronomi” och här ges ett antal exempel på hur naturvetenskap och religiös tro mycket väl är förenliga med varandra.

Stjärnhimlen och den konsekrerade hostian i monstransen hör till samma värld. Texten avslutas med följande förhoppning: ”Måtte det både skärpa läsekretsens blick för stjärnevärldens skönhet och även från astronomins, fysikens och matematikens eget område visa, hur harmoniskt man kan förbinda katolsk tro och upphöjd vetenskap, den dådkraftigaste kärlek till Kristi Kyrka och den största vetenskapliga berömdhet, uppskattning av bön och gudstjänst och epokgörande medverkan till den mänsklighetens jordiska kulturutveckling, vartill de olika vetenskaperna i första rummet höra” (Jakob M. Schneider, nr 9/1922, s. 233).

Om man går framåt några decennier till 1960- och 1970-talet finner man ett angränsande ämne, nämligen människans förhållande till tekniken. Här finns artiklar som tar upp frågeställningar som liknar dagens debatt kring artificiell intelligens. I artikeln ”Människa och maskin” (av Sverre Sörenson, nr 5/1967, s. 203–206) belyses ur kristen och filosofisk synvinkel hur skillnaden mellan människan och maskinen blivit otydligare. Samma tema berör Wilfrid Stinissen i artikeln ”Österländsk meditation och kristen bön” (nr 2–3/1975, s. 62–70) där han inleder sin reflektion med orden: ”Nedklassningen av de typiskt mänskliga värdena i vårt industrialiserade, mekaniserade och teknokratiska samhälle väcker i våra dagar berättigad reaktion. Människan revolterar mot det faktum att hon blir reducerad till ett nummer och en robot.”

Detta ofullständiga axplock av artiklar antyder att tidskriften Credo framställde förhållandet mellan naturvetenskap och religiös tro som harmoniskt, medan männi­skans relation till maskiner och teknik var mer problematiskt.

Den ursprungliga logotypen ersattes i nr 12/1929 med ett medeltids- och nationalromantiskt motiv. Omslaget pryds nu av ett slags keltiskt kors (Ansgarsmonumentet på Björkö) samt fem nordiska helgon: S:t Henrik, S:t Olav, S:t Erik, S:t Knut och Jon av Holar. Bytet av logotyp hängde samman med att tidskriften 1929 fick en tydligare nordisk utblick genom assisterande redaktörer i Danmark, Norge, Finland och Island under Assarsson alltjämt som huvudredaktör. Från slutet av 1930-talet blev sedan jesuitpater Josef Gerlach Credos chefredaktör, och redaktionen flyttades så småningom till Uppsala.

Litteratur var ett annat framträdande ämne i tidskriften. Ibland publicerades dikter, till exempel av Östen Sjöstrand (nr 4/1953, s. 157–159) och Edith Södergran (nr 3/1969, s. 127). Vidare uppmärksammades nobelpristagaren Pär Lagerkvists roman Barabbas inte bara i form av en recension utan även genom ett brev till författaren (nr 2, 5–6/1951).

Kyrkliga frågor får av naturliga skäl stort utrymme i tidskriften. Till exempel behandlas Andra Vatikankonciliet (1962–1965) utförligt med bland annat flera artiklar av Gunnel Vallquist om lekfolkets betydelse. Det sätt på vilket kristendomen i allmänhet och den katolska tron i synnerhet presenteras i skolböcker analyseras kritiskt av exempelvis Per Beskow (nr 2/1966, s. 53–57).

För läsare som är intresserade av teologi, spiritualitet och mystik finns åtskilligt med material att fördjupa sig i. Under 1920-talet publiceras ett antal texter av franciskanen Bonaventura (1218–1274) med anledning av Franciskanordens 700-års jubileum. Det finns också helgonporträtt, till exempel i en trevligt skriven artikel av Ingemar Leckius om den sympatiske Filippo Neri (1515–1595) under rubriken ”Mystiker och clown” (nr 1/1967, s. 21–25).

En kritiskt lagd läsare kan efterlysa tydligare ställningstaganden i Credo gentemot nazismen och händelseutvecklingen före och under andra världskriget. På det hela taget intog tidskriften här en försiktig position. Värt att lyfta fram är dock ett utdrag ur påven Pius XI:s encyklika Mit brennender Sorge (nr 7–8/1937, s. 181–183), en artikel om ”Vatikanen och neutraliteten” (av S. Pilgrim, nr 2/1941, s. 61–64) samt en betraktelse över Herrens bön av den i koncentrationsläger avrättade jesuiten Alfred Delp (nr 1/1947, s. 1–12).

Ambitionen med ovanstående exempel är endast att ge smakprov på Credos innehåll. Genom tidskriften ges läsaren förutom en inblick i svenskt och nordiskt katolskt kyrkoliv även historiska essäer, debattartiklar i samtidens stora frågor och bidrag från kända katolska författare som Anna Lenah Elgström, Ingemar Leckius, Torgny Lindgren, Stig Lindholm, Barbro Lindqvist, Sven Stolpe, Wilfrid Stinissen, Birgitta Trotzig, Sigrid Undset och Gunnel Vallquist.

Den som går in i Credos arkiv på Signums hemsida kan säkert vaska fram några guldkorn utifrån vissa specialintressen. Tiderna och perspektiven har förändrats, men förutom ett historiskt intresse är det ibland förbluffande att iaktta hur grundtankar i flera ämnen har en aktuell koppling.

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.