[Credos böcker]

Av B. D. Assarsson

En framtida kyrkohistoriker, som ville skriva en doktorsavhandling om Sigrid Undsets insats i det katolska arbetet i Norden skulle finna ett rikt stoff. Icke blott med sina egna böcker påverkar hon opinionen. Hon har också översatt flera utländska kvalitetsböcker och utgivit dessa i en förnämlig utstyrsel. Den senaste av dessa är Chestertons Det evige menneske (Aschehougs Forlag. Oslo 1931) Det är inte alltid lätt att läsa Chesterton. Han är olik alla andra, en alldeles ny bekantskap. Man måste höra på med uppmärksamhet, om man skall kunna förstå honom. Han älskar det enkla, naturliga, den levande sanningen i motsats till abstrakt teoretiserande. »Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i himmelriket», kunde man sätta som motto för hans kulturfilosofiska framställning, som vill lämna ett sammandrag av hela mänsklighetens historia. Hans fiende är den moderna evolutionismen, som tror sig kunna förklara allt genom att uttala det enda ordet »utveckling». I motsats härtill påvisar Chesterton, att både människan, Kristus och den kristna tron är något enastående, som icke bredvid sig tål någon parallell. Mycket intresseväckande är hans framställning av mytologin och de gamla filosoferna, om dessa som på samma gång trodde och icke trodde på sina läror och därför lätt kunde vara toleranta mot alla andra. Man förundrar sig över likheten med nutidens protestantiska värld. Skildringen av striden mellan Rom och Karthago är både livfull och rik på nya synpunkter. Bokens omdömen om Konfucius, Buddha och Mohammed verka övertygande, då man märker hur ivrig författaren är att vara rättvis mot alla. Men han framställer också det som tydligen är djävulens verk med intensiv avsky. Liksom han älskar barnet, så älskar han också familjen, naturen, lantlivet, det demokratiska styrelsesättet. Han vill lära oss att känna frisk förundran inför naturens och nådens stora mysterier, att tänka liksom det verklighetsälskande barnet i Kejsarens nya kläder, att befria oss från frasernas, fördomarnas och modefilosofernas tyranni. Betecknande är hans starka förkärlek för det gamla Rom och dess nationalskald Virgilius. Påståendet att Voltaire dog för 200 år sedan är troligtvis en enkel lapsus calami.

Man måste förundra sig över det förr så protestantiska Englands förvandling. Ingen av de ledande kulturländerna har procentuellt så få katoliker. Icke stort mer än 1 % av alla Kyrkans medlemmar är bosatt i Storbritannien. Men kvalitativt är katolska England i vår tid en andlig stormakt. Man behöver endast nämna några namn: Newman, Benson, Hilaire Belloc, Chesterton. Härtill kommer det imponerande engelska inflytandet i katolicerande riktning. Oxfordrörelsen har blivit internationell. Icke minst i våra skandinaviska länder, som kanske ha särskilda förutsättningar att förstå det engelska kynnet, har den blivit en faktor, som alla kyrkligt intresserade måste räkna med. Ja, Oxford har nästan blivit en symbol för det uppbyggande arbete i Europa som för tillbaka till Rom, liksom Wittenberg är det geografiska uttrycket för det nedrivningsarbete som för över Königsberg till Moskwa.

Den produktion som Peter Schindler har bakom sig är redan förvånande rik. Nu ha vi åter fått en stor och präktig bok av den flitige författaren: Vesterledens Munkevæsen I (Gads Forlag, København 1931). Det är ett grundligt verk om klosterlivet, sett från olika synpunkter. Mest fängslande är kanske dess bilder ur klosterväsendets historia, berättelsen om fäderna i den egyptiska öknen och om den helige Hieronymus. Mycket välgörande verkar författarens friska uppriktighet, som undviker alla banala skönmålningar och all dussinapologetik. Kanske blir den ibland någon grad för sträv och hänsynslös, men efterlämnar ett behagligt helhetsintryck. Författaren har i sin personliga utveckling mottagit starka intryck särskilt från benediktinerorden. Gripande all sin enkelhet är berättelsen om Benedictusstatyns mäktiga predikan till den hemlöse studenten från Nordanland. Med spänning och förväntan motse vi nästa del av arbetet, som skall handla om den helige Benedikt av Nursia och hans gärning.

En författare i Credo (augusti 1931) har klagat över att ingen roman av Endrica von Handel-Mazetti finnes översatt till skandinaviskt språk. Denna brist är nu avhjälpt. På Fritzes Kungl. Hovbokhandel, Stockholm, har i år utkommit Margareta. En roman från det gamla Steyr. Här finna vi en skildring från den tridentinska reformationens tid i Österrike, som nu pågående minnesfester av det trettioåriga krigets händelser gjort aktuell också i Norden. Den utmärkta författarinnan har tydligen ingående studerat den kultur hon skildrar. Men samtidigt leva dess figurer: den präktige rådsherren Zettl, den pojkaktigt våldsamme och rättframme löjtnant von Herliberg, den ädla och plågade lutherska änkan Margareta, den humane kapten de Layre, kosacken greve Conti. Författarinnan har ärligt strävat att sanningsenligt och rättvist behandla denna stridfyllda tids människor och händelser. Man jämföre boken med första delen av Fältskärns Berättelser, som behandlar ungefär samma tid.

I Augustin Kochs nya visbok Hemifrån (Wahlström & Widstrand, Stockholm 1931) finna vi åtskilliga strofer av stort intresse för katolska lärare. Författaren framtrollar barndomens minnen och gestalter i sonnetform, men ännu kraftigare slår hans hjärta, då han talar om syner och upplevelser från sin senare katolska tid. Han vilar sig vid sancta Magnhilds källa, han lyssnar till Angelusklockan, han vallfärdar till ödekyrkan i gammal skånebygd. Men särskilt är det Arild som blivit hans mandoms hem liksom. Engelholm är barndomens och Helsingborgungdomens. Den mest gripande av minnesdikterna är kanske den, som handlar om Adèle von Gegerfelt. Augustin Kock är pietetens sångare i en pietetsfattig tid och hans vördnad för fäderna och fädernas land har blivit ännu starkare sedan han funnit vägen till fädernas tro.