Credos brev om det andliga nutidsläget och kyrkan

Fram på 1560-talet inträdde den lutherska kyrkan i Tyskland i en synnerligen kritisk period. Melanchtons lärjungar och kryptokalvinisterna stredo med största bitterhet mot de ”rena” lutheranerna. En tid såg det nästan ut som om det nyss bildade kyrkosamfundet skulle sprängas i stycken. Folket började mer och mer mista förtroendet för detsamma. Då kom kurfursten August av Sachsen på den idén att sammankalla fem lärda teologer, som skulle rädda situationen. Resultatet av dessas mödor blev en bok, slutredigerad år 1577 i klostret Bergen nära Magdeburg och innehållande en grundlig förklaring (solida declaratio) av ”den rena lutherska läran”. Av sitt ändamål att skapa endräkt i kyrkan har den fått namnet konkordieformeln. Genom att – i strid mot alla protestantiska principer – tala med auktoritet i trosfrågor kunde också denna bok – för en tid – skänka den av inbördes fejder upprivna lutherdomen ny endräkt och styrka.

Vem kommer ej vid detta lilla kyrkohistoriska utdrag lätt att tänka på en annan bok, som delvis i liknande syfte för en tid sedan utgavs i vårt land: ”Det andliga nutidsläget och kyrkan”? Den religiösa förvirring, som rådde i Tysklands protestantiska värld vid 1500-talets mitt, överträffas vida av den kyrkliga anarki, som i början av 1900-talet härskade i Sverige med åtföljande svaghet och vanmakt. Och nu liksom då är det genom en bok, som man söker åstadkomma mera enighet och styrka.

Att det å andra sidan är ett svalg befäst mellan den tyska konkordieformeln av år 1577 och den svenska konkordieboken av år 1919 framgår tydligt redan av denna senares tillkomsthistoria, som för en rätt förståelse av dess syfte nästan t. o. m. är viktigare att känna än dess innehåll. Det var redan på våren av det skickelsedigra året 1918, som initiativtagaren till ”Det andliga nutidsläget och kyrkan,” direktör Lars Yngström, började komma in på de tankebanor, som slutligen genom flera olika faser ledde fram till denna boks slutliga utgivande. Som en av vårt lands ledande industrimän hade direktör Yngström, som nu är teknisk chef vid Sandvikens bruk (det största i Sverige), tillfälle att på nära håll studera den sociala nöd och oro, som maskinernas herravälde framkallat i vår tid, liksom den allmänt utbredda materialismen och föraktet för alla andliga värden. Men ju mer han tänkte över detta nutidens andliga nödläge, desto mer slog det honom, hur litet den lutherska statskyrkan har kommit att betyda för det tjugonde seklets Sverige och hur föga den sålunda är i stånd att råda bot på tidens onda.

Vad skulle nu kyrkan göra för att åter kunna samla vårt folk och vara det till verklig hjälp? Då han vid ett tillfälle framställde dylika reflektioner för en ung protestantisk andlig i Falun, svarade denne med att hänvisa till den ungkyrkliga rörelsen och dess organ Vår Lösen som vittnesbörd om en nyvaknad aktivitet i statskyrkliga kretsar. En i Vår Lösen införd social artikel, författad av studieledaren, G. Hirdman, vänstersocialist i Västerås och samtidigt välvillig mot statskyrkan, intresserade i hög grad direktör Yngström, nyvorden abonnent, och kom honom att träda i korrespondens med tidningens redaktion; och genom denna fick han också kontakt med den lutherske ärkebiskopen Söderblom.

I dennes hem hölls så under september 1918 en sammankomst av intresserade, som skulle diskutera frågan om lekmännens förhållande till statskyrkan. Även direktör Yngström var med bland de inbjudna. Under överläggningens gång klagade ärkebiskopen särskilt över, att stora grupper av den svenska kyrkans nominella medlemmar stå alldeles utanför räckvidden för hennes inflytande. Direktör Yngström föreslog då en ny sammankomst av lutherska präster och lekmän, där man i lugn och ro kunde dryfta orsakerna till denna statskyrkans nuvarande vanmakt och botemedlen mot densamma. Detta förslag mottogs först ganska kallsinnigt, men understöddes ivrigt av den ävenledes närvarande rektor Manfred Björkkvist, vilken anbefallde Sigtunastiftelsen som lämplig mötesplats. Här höllos också under november 1918 två sammanträden av en samling utvalda – hälften teologer, hälften lekmän – för att sålunda diskutera den kinkiga frågan. På förslag av doktor Karl Nordlund, folkskoleinspektör i Stockholm, beslöto de närvarande, att diskussionsinläggen skulle utgivas i bokform – detta var ursprungligen ej meningen – och att flera personer av olika åskådning skulle anmodas sända ytterligare skriftliga inlägg till den nya bokens redaktion, rektor Björkkvist, docent Bohlin och doktor Nordlund. Sålunda utkom ”Det andliga nutidsläget och kyrkan,” första delen redan i februari 1919, andra och tredje på höstsidan samma år. Det kan ha sitt intresse att höra, att några av dem som sålunda anmodades medarbeta i ”Det andliga nutidsläget och kyrkan” gåvo avböjande svar, så t. ex. professor Hans Larsson, Ellen Key och Selma Lagerlöf. Sammalunda gjorde ock de frikyrkligas ledare.

Man bör noga fasthålla vilken meningen var med den efter alla dessa förberedande händelser tillkomna boken för att rättvist kunna bedöma den. Först och främst vill den få fram en analys av den förevarande religiösa situationen – de mest skilda stämmor skola i denna diskussion tala ”fritt ur hjärtat”, som direktör Yngström älskade att uttrycka det. Och först när alla sjungit riktigt ut sitt hjärtas mening, skall det framgå, huruvida en de skilda skarornas samling kring statskyrkan under nuvarande förhållanden är möjlig. Denna huvudpunkt tycks knappast ha beaktats av de kritici, vilka angrepo den uppseendeväckande boken under den häftiga presskampanj, som omedelbart följde på dess utgivande. Varken Nya Dagligt Allehanda, Svenska Morgonbladet eller Göteborgs Stiftstidning har någon rätt att skarpt fördöma ett verk, som endast ärligt och hänsynslöst tillämpar de protestantiska principer om den enskildes rätt att själv pröva och döma, vilka också de nämnda tidningarna måste försvara, om de vilja räknas som goda protestanter. Svenska Morgonbladets tilltag att kalla det hela för ”ärkebiskopens bok” blev genast i början tillbakavisat; statskyrkans primas hade nämligen inte ens läst igenom ”Det andliga nutidsläget och kyrkan,” då han skrev sitt förord till boken (om detta var så välbetänkt är en annan fråga) utan endast genom direktör Yngström, rektor Björkkvist och doktor Nordlund fått en muntlig redogörelse för det förberedande mötets förlopp, och tagit del av ingressen (huvudsakligen författad av d:r Nordlund). Det bör också framhållas, att professor Linderholm, vars inlägg i bokens första del samlade det huvudsakliga intresset omkring sig, i Sveriges modernistiska universitetskretsar intager en särställning som ytterligt gående radikal och allmänt anses som en intressant enstöring och sonderling utan alltför många anhängare.

Vi kunna här icke närmare ingå på denna egendomliga bok, vilken mera intresserar som tidssymptom än som teologiskt verk och som en tid stod i centrum för den religiösa diskussionen i vårt land. Säkert är den på mer än ett sätt märklig. Här endast några reflektioner. Vad man först och främst svårligen kan frånkänna ”Det andliga nutidsläget och kyrkan” är en stark idealitet. Alla de olika medarbetarna tyckas vara ense, att den moderna mänskligheten åter måste lära skatta de andliga, ideella värdena, om den icke vill förgås. Här ha vi en hel provkarta på olika slag av nutida svensk idealism från den högpatriotiskt konservativa hos en biskop Eklund och den filosofiskt humana hos en doktor Landqvist till den milt radikala hos en professor Kjellberg och socialistiskt-humanistiska hos en borgmästare Lindhagen. Men särskilt finnas det många representanter för den ungkyrkliga modernismen i denna brokiga samling idealister. Och alla ropa de med Hamlet: ”Ur led är tiden!” och alla visa de en rörande iver att få den vriden rätt igen. Vidare verkar inläggens hänsynslösa uppriktighet på sätt och vis välgörande. Endast någon gång närmar sig denna det taktlösa, så hos bondeskalden Carl Larsson i By som särskilt irriterat ärkebiskop Söderblom och doktor Poul Bjerre. Men särskilt i statskyrkliga kretsar hade man ända tills denna bok utkom levat i en sådan atmosfär av förtegenhet och förljugenhet angående sin religiösa uppfattning, att det på många inom dessa verkade som en befrielse att läsa dess ord ”fritt ur hjärtat.” Det var som hade en resolut hand slagit sönder en glasruta i det kvava rum av feg oärlighet, där de statskyrkligt intresserade sutto instängda. Även den initiativrikedom och friska vilja, som återfinnes i ”Det andliga nutidslägets” olika uppsatser verka vid första anblicken intagande.

Var denna bok emellertid har sin svaga punkt, är ej svårt att finna. Den gamla konkordieformeln av 1577 böjde sig åtminstone för en auktoritet, fast denna var falsk och självutnämnd. Den nya av år 1919 vill icke alls veta av någon auktoritet, som alla måste underkasta sig. Och därför skola dessa drömmar om ny kyrklig enighet och kraft ständigt gäckas. Därför hjälper all dess idealitet föga, då man ingen säkerhet får om idealens absoluta värde, denna upplöses blott alltför lätt till en dunst av fraser och vackra ord, som är skön att beskåda vid skrivbordet eller från katedern, men sedan sällan ens beaktas i det praktiska livet. Och all hänsynslös uppriktighet, alla ärliga uppgörelser, vad göra de för nytta i en krets, där man blott genom dem konstaterar motsatser i uppfattningen, som ej kunna överbyggas, oenighet, som aldrig kan utjämnas? I ett samfund, som ej vill erkänna en bjudande auktoritet, blir initiativrikedom och energi – verksam utan plan och ordning – mera skadlig och förvirrande än nyttig och samlande. Sålunda kan det andliga nutidsläget och kyrkan lätt nog uppfylla sitt första mål – att ge en analys, en bild av det oroliga tidsläget – men omöjligen uppnå det andra – att verka kyrkligt samlande och styrkande.

Det behöver väl icke särskilt påpekas, att denna nya heretiska konkordieformel för oss katoliker är vad våra engelska trosfränder kalla en ”indexed book”. Men bland dessa hör den säkert inte till de farligaste. Den har varken något av det lutherska 1500-talets breda, folkliga humor (Också i detta avseende har man kommit förvånande långt bort från Luther), ej heller finner man i denna skrift mycket av den klara stil, säkra logik och obestridliga kvickhet, som gjorde 1700-talets franska otrosböcker så fängslande för många. Inte ens den överlägsna självsäkerhet och det ivriga arbetet att av själva otron göra ett system av förnekelsedogmer med naturvetenskapens avgöranden som ofelbar auktoritet, som utmärka det radikala 1800-talet, ha kommit mycket till tals i ”Det andliga nutidsläget och kyrkan.” Endast professor Linderholms mångdebatterade artikel bildar härutinnan ett undantag. Annars verka dessa olika diskussionsinlägg fin du siècle, teoretiskt osäkra, famlande, frågande. De ge en utmärkt bild av det andliga nutidsläget i Sverige, men visa samtidigt den auktoritetsföraktande protestantismens oförmåga att samla folket till en stark och enig kyrka.

Kan man inte säga, att den moderna svenska protestantismen sådan som den framträder i ”Det andliga nutidsläget och kyrkan” i mer än ett avseende påminner om en lungsiktig i tredje stadiet? Kinderna synas röda, ögonen glänsande, hela kroppen genomtränges av en febril glöd. Här finns ingen tanke på en nära förestående upplösning utan i stället – luftslott och drömmar, nya uppslag och planer, ständigt nya förhoppningar. Det är otroligt hur mycket han skall uträtta, när han blir frisk! Omgivningen iakttager den stackars sjuke med undran och medlidande. Är det inte synd att rycka honom ur hans illusioner? Han förstår ju inte alls, hur eländig han är. Skulle vi då låta honom fantisera i fred? Kanske vi kunde göra det, om han ej var vår egen vilsegångne broder och om vi icke kände det läkemedel, som säkert kan återskänka honom hälsan.