Credos jubileumsbrev

Credo kan nu fira sitt tioårsjubileum. Tankarna gå tillbaka till 1919, det år då grunden lades för vår tidning. I Nordens katolska värld härskade då ännu l’ancien régime, den period som fick sin prägel av de trenne varandra så olika biskopar, som sedan omkring år 1890 hade huvudansvaret för Kyrkans öden i våra avlägsna länder. Men ute i Europas centrala delar hade världskriget ändrat många gamla lagar och gränser. En ny tid började att gry också för de nordiska folken.

Över Credos tillkomsthistoria vilar en säregen tjusning. Det var en oemotståndlig ungdomlig entusiasm som var verksam i Stockholms katolska värld under det oförgätliga året 1919. En frisk arbetsglädje ryckte alla med sig. Allt var friskt och nytt och spännande och intressant liksom i skapelsens morgon. Det var särskilt på tre ställen som den nya tidskriften diskuterades och planerades. Det första var Stockholms katolska Biskopsgård, det andra låg i Döbelnsgatan – diskretionen förbjuder oss att angiva numret, det tredje låg på den berömda Fjällgatan med härlig utsikt över hela Stockholm ej långt från det lilla kaffehus, som blev urbilden till Credos Torn. Några penningar funnos ej för detta tidningsföretag, men listor utsändes till katolska församlingar och enskilda katoliker och återvände fulltecknade med bidrag. Alla förväntningar överträffades. Det var ett jubel utan några gränser. Vilken spänning, då det första numret av Credo blev tryckt och korrekturläst – man trodde knappt att det var verklighet, då det omsider utkom i januari 1920 – betecknande nog utan att varken månad eller år stodo angivna på omslaget. Entusiasmen var så stor, att till och med redaktionsmedlemmarna både tecknade och lämnade årliga bidrag till sin egen tidning.

Så har 1920-talet gått sin väg framåt, och åtskilligt har under denna tid hunnit hända i våra små katolska församlingar. Skandinavien har besökts av propagandakongregationens prefekt. Vi ha fått nya biskopar, Finland och Island ha blivit egna apostoliska vikariat. Den katolska tron har börjat uppmärksammas i Norden på ett sätt, som man icke ens vågat drömma om ens så sent som årsskiftet 1920. Också vår akademiska ungdom har visat ett iögonenfallande intresse för hithörande problem. Den stora skolboksdiskussionen 1921–1922 verkade som en effektiv väckarklocka också på de sömniga själarna. Ansgariusjubiléet 1929 avslutade på värdigaste sätt detta vaknandets decennium, 1920-talets fortsättning på 1520-talets kyrkokamp i Norden.

Då Credo började utkomma, yttrade en katolsk konstnärinna: »Det är som om en stum hade återfått talförmågan». En tidning är som en personlighet som lever, talar och verkar. Credo har helt visst en ganska utpräglad personlighet, och denna tycks ingalunda hava väsentligen förändrats, då tidningen vid årsskiftet 1929 fick möjligheter att konsekvent utforma sitt skandinaviska program. Våra energiska redaktörer i alla Nordens fem länder, våra många utmärkta medarbetare äro lika många löften om en tryggad framtid för den tioårige jubilaren.

Mera oroande är Credos ekonomiska problem. Vi talade nyss om de generösa bidragsgivare som säkerställt tidningens existens det ena året efter det andra. Det vore orimligt att tänka, att denna penningeflod alltjämt skulle fortsätta att rinna lika ymnigt. Flera av våra understödjande vänner ha redan lämnat detta jordiska liv. Andra ha icke samma resurser nu som år 1920. Andra ha kanske möjligheter att visa oförminskad givmildhet ännu under några år. Men hur skall det väl bliva sedan?

Vad Credo önskar sig själv på sin bemärkelsedag är icke minst en hög ålder. Den ser i sitt omedelbara grannskap Helsingørs Avis, som är grundlagd 1798, Sydsvenska Dagbladet, som kom till världen 1848 för att icke tala om den tidning som ursprungligen hade Credos program, Danmarks äldsta religiösa tidskrift, den år 1853 grundade Nordisk Ugeblad for Katholske Kristne. Credo tycker sig ha tillräckligt med arbetsuppgifter som motivera en respektabel livslängd. Men om en tidning icke har tillräckligt med pengar att leva av dör den.

Man förstår väl den helgonlike Pius X:s klagan över katolikernas brist på förståelse för den katolska pressens betydelse. Vi glömma blott alltför lätt, att vår katolska press är en gemensam angelägenhet av vital betydelse. En katolsk tidning är icke, får och kan icke bliva en tjänare för vars och ens privata önskningar, som man klandrar, kritiserar och nedgör för vem som vill höra på och till sist lämnar, då han icke längre behagar en. Den är ju i själva verket en hjälpare, en försvarare som förtjänar allas understöd och som var och en skulle vara glad över att hava. Den som har klar och vaken blick över vårt kyrkliga nutids- och framtidsläge förstår utan många kommentarier, att Credos fortsatta bestånd är av fundamental betydelse för våra katolska intressen i Norden. Liksom man lämnar summor till en ny kyrka, en katolsk skola, ett sjukhus, så är det en ur kyrklig synpunkt mycket klok penningplacering att samla en fond till säkrandet av en katolsk tidnings fortsatta bestånd.

Det vore orätt av Credo att beklaga sig, så många bevis på sympati och uppskattning som vår tidning fått mottaga icke minst på sista tiden. Men ännu ha vi ett gott stycke väg kvar till en tryggad ekonomi. Den för vårt arbete entusiastiske hjälper oss bäst genom att skaffa oss nya prenumeranter. Om varje vän till Credo lyckades vinna endast en ny abonnent, så skulle de aktuella ekonomiska bekymren med ett slag vara ur världen.

För de mera vittskådande bildar Credos Fond ett tacksamt objekt. Grundplåten till denna (2,000 kronor) lämnades år 1921 av Birgittaföreningen. Samma år hölls också i Stockholm en Credos fest, som kom fonden att växa till över 5,000. I februarinumret 1922 börjades redovisningen för densamma. Vid årets slut hade den stigit till 7,000 kronor. Sedan dess ha magra år kommit, då vi varit nödsakade att använda en del av dessa hopsparade medel till löpande utgifter. Innerligt hoppas vi, att dylika tider ej måtte återkomma. Vi börja nu åter att redovisa för fondens storlek med förhoppningen, att den nu måtte ökas för varje år. Vid årets början, då prenumerationsavgifterna lämnas, är ett litet extra bidrag till fonden lätt att skicka. Men helst redovisa vi för gåvor med donators utsatta namn eller åtminstone den ort varifrån gåvan kommit. Detta verkar mera glädjande och uppmuntrande på tidningens läsare än den strikta anonymiteten.

En annan nyhet vid årets början skall säkert mycket glädja vår läsekrets. Vi ha ofta i Credo haft anledning att tala om den böneförening för de nordiska folken, som har sitt säte i benediktinerklostret Clervaux i Luxemburg. Denna godkändes av påven år 1910 och har sedan dess utbrett sig över hela den katolska världen. Enligt privat meddelande av den 19 december 1929 från föreningens outtröttlige propagator Dom H. M. Clause räknar den nu över 56,000 medlemmar och har på sista tiden börjat vinna utbredning också i England, Nord-och Sydamerika. Endast till de nordiska länderna tyckes den ännu icke riktigt ha hunnit. Och dock tycker man att inga skulle vara ivrigare i bönen för Nordens länder än vi som äro dessa länders barn. Hösten 1929 har denna fråga allvarligt diskuterats i Köpenhamn särskilt vid ett sammanträde i Sankt Mikaels Klub. Man hoppas få Böneföreningen för Norden införd i Nordens alla katolska församlingar.

För Credo är denna strävan en hjärtesak, den sammanfaller ju helt med tidningens program. Det kan svårligen ha undgått någon av våra läsare, att Credo konsekvent arbetar på det praktiska förverkligandet av den katolska skandinavismens kungstanke. Vi arbeta ej för ett sammansmältande, som dödar de enskilda nordiska ländernas egenart. Ej heller älska vi ett samarbete, där något av de nordiska länderna är ledande och dominerande utan ett sådant där alla äro jämnställda och ha lika stora möjligheter att göra sig gällande. Men å andra sidan betrakta vi Norden som en verklig enhet utåt, vars delar alltmer intimt böra förenas med konstant respekt för deras frihet och säregenhet. Den som har makt att åstadkomma denna union inifrån utåt är vår katolska tro, och den som har makt att återskänka denna tro åt våra nordiska folk är bönen. Därför vill Credo ägna särskild uppmärksamhet åt Böneföreningens utbredning, denna verksamhet är Credos egen aktion. 1910 godkändes Böneföreningen, 1920 var Credos födelseår, 1930 börja båda samarbeta.

I det vi önska vår läsekrets och alla våra välgörare och vänner ett välsignelserikt nytt år och årtionde, upprepa vi vår gamla lösen: Nordens folk Guds folk! Nordens folk åter förenade i fädernas Kyrka.