Credos nyårsbrev

Hur förändrat är icke läget för Sveriges katoliker nu sedan förra årsskiftet! Då hade vi lugnt väder, nu ha vi storm. Då behövde Credo endast fortsätta på den väg som vi slagit in på alltsedan tidningens start år 1920. Nu ha vi kommit till en milstolpe på vandringen framåt, vi gå genom helt andra trakter än förr. Milstolpen är vår vördade Biskops bekanta ”Inlaga till skolöverstyrelsen av den 18 okt 1921.” Den har mer än något förr väckt den allmänna uppmärksamheten på vårt arbete. Med uppmärksamheten har intresset vaknat. Särskilt de katolska läror och bruk, som omtalades i inlagan, ha livligt diskuterats, vår Kyrka har sålunda trätt i närmare kontakt med den svenska samtiden och direkt ingripit i händelseutvecklingen. Att allt detta väckt storm är ej att förvåna.

”Det har regnet – men Regnen gav Grøde.
Det har stormet – men Stormen gjorde stærk.
Som de troede, at Skoven alt var øde,
saa de Vaarkraftens spirende Værk.”

Vi ha ingenting att frukta av denna storm. För den som har sanningen på sin sida, kan den fria och öppna striden om en ren sanningsfråga i längden endast vara till gagn och välsignelse. Men det gäller att inrätta sig efter de förändrade förhållandena. Också Credo har nu fått nya uppgifter. Den stillsamme såningsmannen måste taga på sig en lämplig rustning och försvara det, som är honom heligast av allt. Biskopens inlaga blir sålunda för oss icke blott en milstolpe utan också en vägvisare för det nya årets verksamhet.

Det är särskilt två anklagelser, som under den allmänna pressdiskussionen har riktats mot oss. Den första är den, att vår Kyrkas lära och praxis på flera punkter är okristlig och klandervärd. Den andra uppställer en oförenlig motsats mellan Rom och Sverige, mellan katolsk anda och nordisk kultur. Det är klart, att man omöjligen kan lämna ett ens tillnärmelsevis uttömmande svar på dessa båda anklagelser i några korta tidningsartiklar. Credo vill i stället under detta år så grundligt som möjligt söka utreda dem i flera olika nummer med tillhjälp av auktoritativa vittnen. Närmast gäller det att belysa vår Kyrkas ställning till Bibeln, katolsk avlatslära och avlatspraxis, jesuiterordens morallära, helgonens vördande och åkallande och slutligen några särskilt omdebatterade apologetiska problem ur svenska historien. Denna plan för årets arbete ansluter sig nära till önskemål, som torde vara allmänna bland intresserade svenska katoliker. Men dessemellan vilja vi också i andra nummer särskilt ägna vår uppmärksamhet åt den katolska Kyrkans liv på svensk och nordisk mark under olika tider för att därigenom med levande exempel bevisa, hur välförenlig katolsk anda är med svensk kultur, särskilt när denna ses i sitt nordiska sammanhang med den isländska och fornnordiska odlingen som strålande bakgrund. Som katoliker äro vi emellertid också andligen världsmedborgare, som måste hålla oss fria från all inskränkt och hätsk nationalism. Därför vill också Credo i ett särskilt nummer framhålla den storslagna världskyrkotanke, som den romerska Kyrkan lyckats förverkliga på det mest fulländade och beundransvärda sätt.

En annan nyhet kunna vi också vid detta årsskifte omtala. Det torde vara Credos vänner välbekant, att vi ingalunda förfoga över de imponerande ”propagandafonder”, som våra vedersakare synas förmoda. I stället äro vi helt och hållet hänvisade till det ekonomiska stödet från Sveriges katoliker. Detta har ju också varit kraftigt och allmänt. Med stolthet kunde vi i förra nyårsbrevet framhålla, att det säkerligen icke är många länders katoliker, som i proportion till sitt antal offra så mycket för sin katolska press som de svenska. Men för att säkra vår tidnings framtid ha vi nu ansett nödvändigt att med förtröstansfull bön om himlens välsignelse bilda en ”Credos Fond”, vilken småningom genom frikostiga bidrag år efter år kan bliva till ett kapital, vars årliga ränta tryggar vår tidnings existens. En gåva på 2,000 kr. från Birgittaföreningen härstädes ha vi redan fått mottaga som grundplåt till denna fond, som genom gåvor och bidrag under år 1921, särskilt behållningen av Credos fest på Grand hotell i april detta år, för närvarande hunnit växa till mellan 5 och 6,000 kr. Men skall denna Credos Fond kunna fylla sin uppgift, måste vi hava minst tio gånger så mycket. Med kännedom om det livliga och allmänna intresse, som uppbär vårt arbete, kunna vi också hoppas, att en tillräcklig Credos Fond skall kunna insamlas inom en icke alltför avlägsen framtid. Vi tänka i detta sammanhang gärna på den präktiga fond, som under årens lopp Mgr Rudolf Kiesler på sin tid insamlade för Sankt Josefsföreningen i Stockholm. Vad som han lyckats uppbringa för detta upphöjda ändamål – att sammanföra de katolska männen i huvudstaden – skall väl också kunna åstadkommas för Credos verksamhet, som ju i lika grad måste intressera hela det katolska Sverige, man och kvinna, ung och gammal, provinsen lika väl som Stockholm.

Vi ämna nu i varje nummer under rubriken Credos Fond redovisa för under månaden influtna bidrag till densamma, varje gång med angivande av dess ögonblickliga storlek. Här ville vi endast ytterligare påpeka, hur uppmuntrande och sporrande det är för Credos alla vänner, att bidragsgivare tillåta oss att utsätta deras fulla namn. I utländska katolska tidningar ser man ofta bidragslistor, där efter givares namn omtalas, att han skänkt gåvan t. ex. av tacksamhet för en undfången nåd eller hjälp o. dyl. Man kan sålunda av en dylik insamlingslista få både uppmuntran och uppbyggelse. Ty här se vi fromhet och offervilja i gärning, ej blott tal och fagra uttryckssätt.

Vi behöva icke särskilt framhålla, vad Credo betyder för den katolska aktionen i Sverige och i Norden. Vittnesbörd härom – både från vän- och fiendehåll – kunde vi anföra i mängd. Men glömma vi blott ej att med uthållig hänförelse gemensamt arbeta för vår tidnings lyckliga utveckling, kunna vi också förhoppningsfullt blicka mot framtiden. Med innerlig bön om Guds hjälp och välsignelse för hela den katolska Kyrkan i Skandinavien önska vi slutligen av hjärtat våra vänner och läsare

ETT GOTT NYTT ÅR.