Credos post

Av Paul Staerkle

Sankt Gallen, mars 1921.
Credo har bett mig om ett brev från och om det katolska Schweiz. Kanske kunde dessa rader vara till någon upplysning?

Som bekant verkade 1500-talet religiöst splittrande på vårt land, och denna splittring fortfar ännu. Särskilt starkt kom den att framträda under 1800-talet. Orättfärdigt förtryck drev de katolska kantonerna Luzern, Uri, Schwyz, Unterwalden, Zug, Fribourg och Wallis att år 1845 bilda det s.k. Sonderbund, som två år senare upplöstes av de kyrkofientliga elementen med vapenmakt. Schweiz’ ”dalkarlar”, som värjde sig för Kyrkans rätt, blevo sålunda slagna. Den nya förbundsförfattningen, som till sin grundval har en enhetsstat, uppbyggd av 22 självständiga kantoner, bär ännu spåren av segrarens hat i sitt förbud mot kloster och jesuiter. Eljest är det fortfarande de enskilda kantonerna, som ordna lagstiftningen för kyrka och skola. Den senare författningen av år 1874 med sin kulturkampskaraktär medför en ännu starkare centralisation, uppställer den ”neutrala” folkskolan, skärper förbudet mot jesuiterna och förbjuder de katolska prästerna att bliva medlemmar av förbundsriksdagen i Bern. I fjol blev ett påvligt sändebud stationerat i Bern, sedan år 1873 har eljest den posten varit obesatt.

Detta skall också innebära ett erkännande av de schweiziska katolikernas patriotiska hållning. Man förstår nog också väl, att kulturkampens ande knappast verkar hälsosamt på folkmassorna i vår oroliga tid.

Katolikerna, som i förbundsriksdagen utgöra en grupp på 41 medlemmar, trakta nu efter att utrensa alla relikt från kulturkampen ur författningen. Socialisternas misslyckade revolutionsförsök av år 1919, katolikernas fosterländska hållning vid behandlingen av militärbudgeten, men särskilt deras trofasta arbete vid gränsvakten under världskriget, ordningens upprätthållande gentemot de strejkande syndikalisterna i de protestantiska städerna Zürich och Bern genom katolska regementen från Luzern och Fribourg – allt röster, som för det gammaldags borgerliga frisinnet bevisa katolicismens samhällsbevarande kraft. Ja, då våra socialister och kommunister redan nu ha hunnit åstadkomma så mycket larm, gör man nog gott i att minnas den gamla varningen: ”Klockan är fem minuter i tolv!”

Särskilt är det då trenne medel, genom vilka vi kunna åstadkomma en varaktig klassförsoning och värja både Kyrkans och statens heligaste skatter.

Det första av dessa är den kristna skolan. ”Kristus åt skolan, skolan åt Kristus.” Vi katoliker hava i Schweiz ett katolskt universitet i Fribourg, vilket emellertid borde flitigare besökas just av katolikerna, och 14 stycken blomstrande gymnasier. Benediktinerna undervisa i 4 av dessa, Einsiedeln, Engelberg, Samen och Altdorf, kapucinerna ha ett gymnasium i Stans och augustinerna ett annat i Saint Maurice. I de övriga är det till största delen lekmän, som ha undervisningen om hand. Dessutom ha vi också talrika progymnasier och institut ävensom ett privat katolskt lärarseminarium. Då varje kanton alltjämt bestämmer över sina skolor, så äro folkskolorna i de övervägande katolska bygderna faktiskt alltigenom katolska, men där protestantism och socialism äro förhärskande, får skolan lätt konfessionslöshetens stämpel. Men flera övervägande icke-katolska kantoner garantera ej i sina författningar de konfessionella real- och folkskolornas fortbestånd, och härvid få de stöd av själva förbundsförfattningen, som har tagit den religionslösa eller neutrala skolan under sina vingars skugga. Därför söka vi nu närmast få skollagstiftningen i förbundsförfattningen reviderad med det målet att efter Hollands och Belgiens exempel grunda fria, privata, konfessionella skolor med statsunderstöd. Men det kommer nog att dröja en tid, innan våra ledare och vårt folk våga börja denna viktiga kamp för skolan. I allmänhet har vår katolska rörelse redan sedan årtionden lidit betydande skada genom olycklig kompromisspolitik. Må vi bedja om en lycklig utgång av denna vår hjärteangelägenhet.

Det andra vapnet i vår strid för Kyrkans sak heter den katolska pressen. Här återstår ännu mycket arbete. Av de många schweiziska tidningarna ha vi katoliker endast en knapp femtedel i våra händer, fastän vi utgöra två femtedelar (40 %) av hela landets befolkning. Neue Züricher Zeitung, Bund, Basler Nachrichten, alla dessa radikala blad kunna uppvisa en abonnentsiffra, som våra största katolska tidningar Vaterland, Neue Züricher Nachrichten, Ostschweiz icke ens tillnärmelsevis kunna nå upp till. Själv har jag i min församling Sankt Gallen-Öster omkring 3,000 katoliker. Av dessa är 1/3 utmärkta kristna, 1/3 medelmåttigt fromma, 1/3 praktiserar inte alls. Blott hos den första sortens människor brukar jag finna katolska tidningar. Den religiösa likgiltigheten skadar här i landet i vida katolska kretsar.

Vårt tredje vapen är den katolska arbetarrörelsen. Liksom i Sverige spelar också hos oss socialismen en betydande roll. Den förefinnes i flera olika skiftningar, det rent kommunistiska partiet, socialdemokraternas grupp, den schweiziska Grütliföreningen och det Schweiziska fackföreningsförbundet. Det sista har visserligen en neutral mask, varunder det endast döljer den krassa socialismens brandröda färg. Sålunda har det blivit en särskilt farlig makt. I omkring 20 yrkesgrupper förenar det 223,588 medlemmar, varav en dryg tredjedel utgöras av dels namnkatoliker dels praktiserande katoliker.

Särskilt över järnvägsmännen, metallarbetarna och urmakarna, textilarbetarna och typograferna härskar socialismen i Schweiz med en nästan obegränsad makt.

På grundval av Leo XIII-s encyklika. ”Rerum Novarum” har man i Schweiz under de sista årtiondena också börjat bilda kristna fackföreningar (så t.ex. Metall-, trä-, måleri-, transport- och kommunalarbetarna). Med dessa samarbeta de katolska arbetareföreningarna. Dessa kristna fackföreningar ha sina sekretariat, förbundsorgan, rätts-, skydds-, och understödskassa, arbetslöshets-, sjuk-, ålders- och begravningskassa jämte en regelrätt arbetsförmedling o.s.v. Deras prestationer äro i varje hänseende fullt jämngoda med de socialistiska fackföreningarnas, ja, delvis äro de t.o.m. överlägsna dessa.

De schweiziska biskoparna ha sista året i en rundskrivelse skarpsinnigt och oförskräckt uppträtt mot socialismen, uppmanat till utträde ur de antikristna fackföreningarna vid straff av absolutionsvägran och varmt förordat den katolska arbetarrörelsen.

Detta är alltså huvudpunkterna, omkring vilka hela vår verksamhet kommer att röra sig: skola, press och katolsk arbetarrörelse. Vi skulle därför särskilt bedja för våra ledare i den andliga striden, att de med Den Helige Andes bistånd må klart förstå, vad som är rätt, och sedan väl utföra detta. Ty

”Sine tuo nomine
Nihil est in homine.”

”Utan gåvan Du oss bär.
Intet alls i människan är.”

Så ha vi då kommit till slutet. Jag ber om min hälsning till alla Sveriges katoliker jämte deras överherde, den högvördige apostoliske vikarien Dr Biskop Bitter, men jag ville också sända en hälsning till den apostoliske vikarien Laurenz Studachs grav, ty han var från samma kanton som den, som skriver dessa rader. Ja, hälsa till denne store man, som mitt i sin nya verksamhet aldrig glömde Schweiz och ivrigt var verksam vid grundandet av stiftet Sankt Gallen. Det stora avståndet, alper, hav och slätter, skola ej få hindra mig från att uttrycka de uppriktigaste lyckönskningar för det katolska Sveriges välgång.

Med en uppriktig brodershälsning
Paul Staerkle