Credos post [från Montreal, Nanking och Tananarivo]

Av Olivier H. Beaulieu S. J., Jacobus Wang, Daniel Ramananjara S. J.

Till detta nummer, som särskilt talar om Världskyrkan och hennes världsmission, har Credo fått mottaga icke mindre än tre upplysande brev från vänner, bosatta långt borta från Nordens länder i de främmande världsdelarna. En av dessa sänder oss en hälsning från Amerika, från det vidsträckta Canada, den andre skriver till oss från Asien, från det folkrika Kina, den tredje slutligen från Afrika, där Kyrkan i hans hemland, Madagaskar, äger ett av sina mest lovande missionsfält. Att Credo så långt borta i världen äger vaksamma vänner kan icke annat än uppmuntra och glädja på det högsta. Så binder blott Världskyrkan folken och själarna samman.

Montreal, november 1921.

Canada, detta väldiga land i Norra Amerika, där två olika raser dela en jordyta av 8,000,000 kvadratkilometer, vilken är fylld med naturrikedomar, har ännu blott en befolkning på 9 millioner. Av dessa äro 3 ½ millioner katoliker, till största delen av franskt ursprung (3 millioner).

Framsprunget av det sjuttonde seklets kungliga Frankrike blev Canada utomordentligt gynnat i religiöst avseende. Den renaste katolska tro satt vid hennes vagga, ty Frankrike hade blott den moderliga tanken att utså katolicismen och civilisationen i sin avlägsna koloni. Vårt moderland förstod väl sin roll som Kyrkans äldsta dotter och landets uppbyggerska och sände därför till den fjärran västern endast utvalt folk, mönsterkatoliker, som framförallt strävade att vinna nya undersåtar för Kristus på samma gång som de vunno dem för fäderneslandet. Ja, de voro alla, ledarna lika väl som de djupa leden, storslagna, hjältemodiga och alltigenom apostoliska. Canadas mark blev vattnad med martyrernas blod, och detta blod gjorde den fruktbar för himlens välsignelser. Trots alla förföljelser växte sig den canadensiska tron allt starkare.

Men när Frankrike hade övergivit sin koloni, vilken är sjutton gånger så stor som moderlandet, och hennes 65,000 moderlösa barn kommo under engelskt herravälde, då var det prövningens timma som hade slagit. Allt blev satt i gång för att förmå ”de papistiska fransmännen” till avfall, men papisterna voro för starka, de blevo också här ”de ständiga segrarna”. De slöto krets omkring sina präster, utvecklade sig vidare under skyddet av sitt franska språk, och beslutsamma, utan fruktan och tvekan, ställde de sig ansikte mot ansikte med förföljarna, vilka tack vare den starka invandringen hotade att översvämma deras land. Och nu ha de 65,000 från 1700-talets slut endast genom folkökning blivit till tre millioner, och deras tro är alltjämt stark som graniten i deras berg. De föröka sig alltjämt, leva i gott förhållande till protestanterna och fortsätta att offentligen praktisera sin evigt gällande tro och tala det språk, som skyddat densamma. Det är detta man kallar ”det canadensiska underverket”.

De som komma till Canada på besök bruka stå häpna inför denna vår uthållighet och katolska vitalitet. Man finner här flera biskopsstift i förhållande till folkmängden än i något annat land på jorden. Vi ha nämligen icke mindre än 42 sådana, vari över 30 högre skolor och 350 handelsskolor utså tron och vetandets kostbara frön. Våra tre stora katolska universitet blomstra, 2,000 församlingar bilda medelpunkter för det katolska livet, 3,500 präster ägna sig här åt den omsorgsfullaste själavård, 1,200 ordenspräster predika, undervisa och missionera med outtröttlig iver, 4,400 bröder giva barnen den första skolundervisningen och över 16,500 systrar sysselsätta sig med den kvinnliga ungdomens utbildning. Vidare ha vi sjukhus, barn- och ålderdomshem, fattighus, barnkrubbor, med ett ord alla dessa institutioner, som den katolska kärleksverksamheten har frambragt.

Våra kyrkliga ungdomsföreningar leva ett blomstrande liv. L’Association Catholique de la Jeunesse Canadienne (den canadensiska ungdomens katolska förbund) med sina 140 föreningar och 2,000 medlemmar lyser som en hoppets stjärna för framtiden. De s. k. slutna reträtterna för män och kvinnor ha sedan några år tillbaka vunnit stor betydelse särskilt som välbehövligt stöd och andlig förnyelse för de ledande klasserna. De katolska arbetarna ha nu också börjat bilda egna föreningar för att skydda sig mot det skadliga inflytandet från de neutrala och socialistiska organisationer, som redan ivrigt söka bearbeta folkopinionen. De för några år sedan organiserade s. k. ”Vogageurs de Commerce” utgöra sedan ett mäktigt stöd för den katolska aktionen. De arbeta som en slags resande missionärer, som arbeta för de slutna reträtterna och sprida goda böcker och tidningar, bilder av Jesu Hjärta o. s. v. Deras till ordspråk vordna iver, deras allmänt erkända munvighet äro en mäktig hjälp för den goda saken. Tre stora katolska dagliga tidningar försvara vår tro och våra traditioner, våra idéer och vår franska kulturriktning. Dessutom ha vi också talrika veckotidningar och revyer. De från Irland stammande katolikerna hålla som bäst på med att grunda en daglig tidning, skriven på deras språk.

Själva drivfjädern för katolicismen i Canada har alltid församlingen varit med sin enkla, men mäktiga organisation. Vårt land har smyckat sig med klocktorn, i deras skugga ha sedan församlingsborna kommit och slagit sig ner och så bildades kärntruppen, själva det gamla gardet av den katolska armén. Det var detta som kom den kände biskopen av Nancy Mgr de Forbin-Janson att utbrista: ”O franska canadensare, du folk med hjärta av guld och klockor av silver!” Runt omkring klocktornet spira och växa så alla de företag och alla de initiativ, som komma det katolska livets kraftiga livssaft att nå överallt. Kloster, skola, collegium, föreningar, kongregationer, barn- och ålderdomshem, sjukhus, välgörenhetsföreningar, lantmannaförbund, föreningar för manlig och kvinnlig ungdom, allt detta, som är klocktornets tillbyggnader och församlingens stolthet, fortsätter prästens personliga arbete, ty denne står alltjämt som allas fader, vän, rådgivare, sanne andlige ledare. Marskalk Fayolle blev blott för en kort tid sedan slagen av detta, då han tillsammans med den franska missionen genomreste provinsen Québec. I Revue des Deux Mondes för den 15 september 1921 skriver han:

”Han (prästen) deltager både i det offentliga livet och i familjelivet, han utgör en integrerande del av samhället och lever mitt ibland folket. Överallt har man vördnad för prästen. Prästerskapets verksamhetsfrihet är oinskränkt. Skolorna äro konfessionella och budgeten för den offentliga undervisningen är delad mellan dem alltefter lärjungeantalet. Katoliker och protestanter leva förövrigt i det fullkomligaste samförstånd och ömsesidigt oberoende.”

För att riktigt kunna visa denna det katolska livets beundransvärda intensitet vill jag nu meddela några detaljer ur den årliga kyrkostatistiken. Jag väljer då en stads- och en landsförsamling. Sålunda kan församlingen av den Obefläckade Avlelsen, rue Rachel, Montreal, uppvisa följande siffror för ett år: Befolkning 18,000, dop 850, vigslar 145, begravningar 394, första kommunioner 1410, kommunioner i medeltal varje år 450,000. I landsförsamlingen Nicholet äro motsvarande statistiska siffror: Befolkning 2,980, dop 93, vigslar 38, begravningar 83.

Detta är ungefär medeltalet för hela landet.

Ett sedligt liv, präglat av evangelisk självtukt och ömsesidig hjälp, enkelhet och traditionskänsla – med dessa ord kunde man bäst karakterisera den canadensiske kristnes religiösa liv. Så välsignar Gud också våra hem och skänker föräldrarna stora barnskaror. Syskonkretsar på 8, 10, 12, 16, ja, 20 barn äro alltjämt vanliga företeelser i Canada, och tack vare denna starka nativitet kan canadensaren småningom befolka de stora vidderna av sitt land, så att säd, kyrkor och barn kunna uppväxa där det förr var ödemark. Give Gud att denna starka katolska livsström aldrig måtte uttorka. Men aldrig kan det goda få vara i fred för de onda makternas angrepp. Också vår canadensiska tro är hotad och anfallen. Den är utsatt för angrepp både från den amerikanska materialismen och från protestantismen, som lever i hennes omedelbara närhet. Båda dessa makter ha börjat rikta sig mot den evigt gällande katolska tron. Småningom utbreder sig allehanda idéer om en ”mildrad” katolicism, uppfostran blir mindre manlig, rikedomen kommer oss att övergiva vår gammaldags stränghet i seder och bruk, de blandade äktenskapen förorsaka beklagliga härjningar. En principlös press utbreder indifferentismen, ja, utbjuder emellanåt farlig villfarelse i små doser. Särskilt vill man komma åt familjen, den canadensiska katolicismens starka kraftkälla. Här gäller det att med all kraft sätta sig till motvärn och återuppliva våra fäders tro, om vi här i Amerika vilja fullfölja deras underbara verk för Kristi Kyrka.

Till allra sist en anmärkning. Kan man ännu kalla Canada ett missionsland? Vi svara både »ja» och »nej». Det gäller att förstå saken rätt och genast uppklara en gammal fördom. Det finns ett Ost-Canada, det gamla Nya Frankrike, och ett Väst-Canada, där Kyrkan är hierarkiskt organiserad och strålar så härligt, att hon för närvarande måste räknas bland de mest blomstrande kyrkor i världen. Men ett så vidsträckt land, som vårt, som marskalk Fayolle nyligen kallade »icke ett land utan en oändlighet», omfattar ännu nästan outforskade områden, som i sin helhet utgöra missionsfält. De ligga särskilt söder om Hudsonbukten och ytterst mot norr. Hela vägen längs det Arktiska Havet från Alaska till Hudsonbukten och från Hudsonbukten till Labrador finner man på ett brett bälte av väldiga prärier, insjöar och skogar kvarlevor av de gamla infödda stammarna. Man räknar numera omkring 120,000 dylika avkomlingar av rödskinnen. Men de leva så spridda i dessa väldiga polarregioner, att man där beräknar ungefär en invånare på 250 kvadratkilometer. Missionärerna följa emellertid efter dessa själar, som de vilja vinna. I kanot om sommaren, på skidor och i släde om vintern, genom köld och snö och is fara de fram genom dessa gränslösa ödemarker, medan de med alla slags offer och försakelser utså det »goda budskapet», vilket av dessa snöns och skogarnas barn kan göra trofasta söner och döttrar av Kristi Kyrka.

Olivier H. Beaulieu S. J.

Nanking, december 1921.
Jag ville här skriva några ord om vår katolska Kyrka i Kina. Då den helige Frans Xavér vid Kinas kust nåddes av döden, just då han skulle ha börjat att förkunna evangelium för vårt folk, fanns det icke en enda kristen i hela landet. Nu är det nästan 2 millioner av mina landsmän, som känna Kristus och bekänna sig till den katolska tron. Omkring 2,000 präster, varav 985 kineser, äro redan i full verksamhet för att omvända Kinas 400 millioner. Allt flera och flera övergå också till vår Kyrka. Förr i världen visade våra bildade klasser en viss motvilja för att erkänna, att någonting kunde vara gott och bra, som kom utifrån, från en värld, som de icke kände. Vårt land var ju både starkt och välmående, och de grannfolk som vi kände till voro mer eller mindre under vår överhöghet. Därför sökte inte heller våra ledande män i gamla tider impulser till materiellt eller moraliskt framåtskridande i utlandet, ty de menade att de kunde finna dem mycket bättre inom det egna landet.

I alla fall började vi att anknyta förbindelser med de utländska makterna, och då lärde vi småningom inse, att vi både ur materiell och moralisk synpunkt hade mycket att vinna av en större kännedom om utlandet. Numera vill Kinas ungdom utveckla sitt land till en stormakt. Med denna avsikt för ögonen har regeringen runt omkring i landet grundat universitet, och många av mina landsmän resa till Europa eller Amerika för att sätta sig in i moderna kulturfrågor.

Vi ha också kommit alldeles ifrån den gamla tidens religiösa förföljelser. En dag sade en av mina hedniska vänner till mig: »Jag ville gärna bli katolik, men min mor skulle aldrig tillåta något sådant.» Då svarade jag: »Det behöver du inte vara rädd för. Du behöver bara säga henne, att vi nu för tiden ha full frihet på den punkten.» Och – mycket riktigt – när han sedan gick och talade om för sina föräldrar, att han ville bli katolik, så svarade hans far av sig själv: »Gör som du vill! Enligt lagen har ju numera var och en rätt att välja vilken religion han vill.»

Denna lilla händelse, som har tilldragit sig i en by långt borta från Kinas kulturcentra, visar också, att mina landsmän numera utan större svårigheter kunna övergå till kristendomen. Herr Loutchensiang, som flera gånger varit vår utrikesminister och för närvarande är chef för den kinesiska delegationen vid Washingtonkonferensen, är ju förövrigt katolik. Ett stort antal av mina hedniska landsmän stå Kyrkan mycket nära, genom att de alltid ha levat ett hederligt och gott liv. Särskilt bönderna kunna lätt mottaga dopet. Åtskilliga av dem ha redan mer än en gång bett till »Himlens Ärevördiga Herre,» som har himlavalvet till sitt tempel.

Jag har även lagt märke till, att de studenter, som lärt känna evangeliet och Kyrkan på närmare håll, i regel visa mycken lust att övergå till den katolska religionen.

Men skörden är mycken i vårt land med sina 400 miljoner invånare. Och då man tänker på dess stora naturrikedomar särskilt på olja och järn och än mer på den storartade industriella utveckling som Kina nu med europeisk och amerikansk hjälp börjat genomgå, så finnes stor anledning att frukta att alltför många av mina landsmän uteslutande skola ägna sitt intresse åt det materiella framåtskridandet och bli likgiltiga för religiösa frågor.

Här måste vi också tillägga, att åtskilliga av våra 47 apostoliska vikarier alls icke ha några seminarister, ja, inte ens några infödda lärare till sitt förfogande i brist på medel. Men i en mission utan både seminarister, infödda lärare och kvinnliga missionsarbetare kan man ingenting uträtta. Därför hoppas vi nu också, att våra svenska trosfränder med sina böner och sina sympatier ville vara oss behjälpliga vid det stora omvändelseverket av Kinas hedniska millioner, så att de alla måtte finna vägen till den katolska Kyrkan och att det snart också hos oss måtte varda blott en hjord och en Herde.

Jacobus Wang 

Tananarivo, november 1921.
Vid Afrikas östkust, skiljd från denna genom Mosambikkanalen, sträcker sig från norr till söder den stora ön Madagaskar som den sista återstoden av ett gammalt fastland, som uppslukats av havet. Då portugiserna på 1400-talet stega i land på öns sydspets, kvarlämnade de där några präster. Men dessa första evangelisationsförsök voro dömda att misslyckas. Det är först under de sista femtio åren, då de franska missionärerna lyckats tränga sig fram på centralplatån av Madagaskar, som den katolska tron har kunnat göra framsteg. För närvarande är hela ön delad i fem apostoliska vikariat, vilka alla ombesörjas av franska missionärer. Just i år öppnas ett seminarium här i Tananarivo. Nio teologistuderande utbildas där för att om fyra år vara färdiga präster. Elva andra unga madagasser ha också börjat studera till präst. Ända tills nu ha vi blott haft fyra infödda präster, alla tillhörande religiösa ordnar. Att det sålunda blivit möjligt att på ort och ställe utbilda ett inhemskt prästerskap visar, att flera madagassiska familjer börja bliva sanna härdar för kristet liv och att man fått sinne för Kyrkans traditioner och seder. Som belägg härför kan jag berätta en liten historia, vilken i all sin enkelhet kunde anses belysande.

En missionär är en dag ute och besöker en by. Han ser flera småttingar sitta på marken och leka. Framför dem står en rad diminutiva skålar, fyllda med örter och sandkorn. Prästen vänder sig till den minste i sällskapet – en ung herre på fem och ett halvt år, och frågar honom: ”Vad håller ni på med därborta?” – ”Vi laga vår lilla middag.”

Missionären pekar med sin käpp på en av de små faten och säger: ”Vad har ni i den tallriken?” ”Ris.” – ”Och i den?” – ”Grönsaker.” – ”Och i den här då? Det är bestämt kött?” –”Visst inte”, svarar barnet mycket bestämt, ”i dag är det ju fredag, och då får man inte äta kött.”

Ett oskyldigt svar, som tydligen förråder en allvarlig religiositet hos föräldrarna. Och likväl äro de äldsta katolska familjerna här på ön icke mera än en 50, 60 år gamla. Men som nyligen en missionär på Madagaskar har skrivit: ”Vid femtio års ålder kan en man vara farfar. Vid femtio års ålder har en mission nått fram till tredje generationen. Den första består uteslutande av hedningar, som ha blivit ryckta direkt ur otrons mörker och styggelser. Den andra omfattar också sådana, som kunnat döpas redan vid späd ålder, barn till omvända hedningar. Den tredje generationen slutligen räknar redan talrika barn av födda kristna och betyder också ett nytt framsteg för missionen, särskilt genom en ännu fullständigare immunitet mot allt hedniskt inflytande.”

Ett tecken på vår missions kristna vitalitet är bland annat det år efter år alltjämt växande antalet bikter och kommunioner. I vårt vikariat, Tananarivo, hade kommunionernas antal år 1920 höjts till 1.005,724. Det är inte så litet i ett stift, där det blott finnes 103,666 döpta katoliker, däri inberäknade både de små barnen och de vuxna konvertiter, som ännu inte ha gått till sin första heliga kommunion. För att kunna meddela de heliga sakramenten åt alla sina kristna, måste missionärerna året om vara ute på apostoliska resor. Ty i det ovan omtalade vikariatet Tananarivo finns det icke mer än fyrtio präster för 850,000 invånare, och i ett närbeläget vikariat ha vi endast trettiotre präster för 500,000 invånare.

”Protestanterna”, skriver den ovan citerade missionären, ”voro här fyrtio år förr än vi … I några städer ha de också lyckats bibehålla majoriteten framför oss, de stödja sig på en utmärkt organisation och på en församling med åtskilliga förmögna och inflytelserika medlemmar, men i andra täder och särskilt på landsbygden är katolikernas antal betydligt större än protestanternas …” Det är icke sällan man bland de protestantiska familjerna påträffar barn och ungdomar, som övergått till vår katolska tro. Dessa äro icke de minst ivriga och verksamma medlemmarna av vår Kyrka. För att följa Guds kallande röst måste de övervinna stora svårigheter icke minst från sina föräldrars sida. Man kunde få en föreställning om dessa genom följande utdrag av ett brev, som avsänts till en ung katolsk flicka av hennes bror i hela familjens namn. De protestantiska föräldrarna hade nyss fått höra, att denna unga flicka gått i kloster. Se här vad hon får höra: ”I grund och botten älskar du oss ej. I synnerhet älskar du icke pappa och mamma. Ty du vill icke leva hos oss och du vill icke vila med oss i vår familjegrav … (Madagasserna hålla mycket styvt på att få bli begravna i familjens gemensamma grav.) Om du nu älskar dina föräldrar, så tag åter på dig din lamba (vår nationaldräkt) och kom tillbaka. Men om du icke vill komma tillbaka, så hör nu vad vår familj har beslutat, vi övergiva dig, vi betrakta dig som död. Svara på detta brev, så snart
du har fått det. Om du inte vill komma tillbaka till oss, så ska vi kläda oss i sorgdräkt en månad. Efter denna månad ha vi upphört att sörja dig. Då kan du icke längre skriva oss några brev, ty då är du död.”

Den unga flickan svarade med mycken känsla, att hon nu mer än någonsin kände sig fästad vid sina föräldrar, men att hon måste lyda Gud, som hade kallat henne. Månne de kände sig övertygade härav?

Trots alla missionärernas ansträngningar är vår väldiga ö långt ifrån helt och hållet omvänd till kristendomen, och hedendomen är ännu icke på långt när utrotad. Likväl kan man i de rent hedniska byarna iakttaga en påfallande mottaglighet för evangeliet. Och härav måste vi nu begagna oss.

Fyra byar, som ligga omkring fem eller sex dagsresor från Tananarivo, bådo för en tid sedan om en katolsk missionär. En präst for dit, organiserade det hela, sedan måste han åter resa därifrån. Tre hela år blevo så dessa präktiga människor lämnade åt sig själva. Men trots denna missionärens långa frånvaro hade de förblivit fulla av iver.

På sydvästra kusten gjorde i fjol en annan missionär en apostolisk resa. Denna trakt hade ännu icke alls blivit evangeliserad på grund av den stora bristen på lämpliga krafter. Han finner emellertid en liten skara katoliker, som ditkommit från det inre av landet för att driva sin handel. De känna sig värnlösa mitt ibland hedningarna och bedja inträngande att regelbundet få mottaga besök av missionären. ”Övergiv oss icke”, bönfalla de, ”utan kom och döp våra barn och sammanvig våra ungdomar. Många av hedningarna här längta efter undervisning. Vi ha redan lärt dem de första grunderna av trosläran. Nu måste Ni fullborda deras undervisning. Det är alldeles nödvändigt att vi åtminstone tid efter annan få hit en präst.”

Prästen hör på, och det skär honom i hjärtat. Hur skall han regelbundet kunna besöka en trakt, som ligger så långt borta från centrum utan varje slag av kommunikationsmedel. Egentligen måste man bygga kapell, tillsätta katekister och grunda skolor. Men varifrån får man medel därtill. Madgasserna äro väl i allmänhet frikostiga, men de ha icke mycket pengar. Det är tvunget, att missionären kan hjälpa dem att inköpa timmer till bygget och möbler till skolrummet och ställa om att katekisterna och lärarna få sin lön.

De arabiserande göra i denna trakt en rätt så livlig propaganda för mohammedanismen. Om man icke kommer dem i förvägen, skall evangeliseringen till slut bliva mycket besvärlig. Mohammedanernas fanatism är ju allmänt känd!

Att detta missionsfält är fruktbart har man väl av det sagda kunnat förstå. Men ”den otroliga disproportionen mellan fårens och herdarnas antal är beklämmande. I ett av vikariaten på centralplatån av vår ö finns det blott en missionär på 3,750 kristna.” Och ungefär likadant är det överallt här på Madagaskar! Må vi alltså bedja skördens Herre att han sänder arbetare i sin skörd!

Daniel Ramananjara S. J.