Dag Hammarskjöld i FN:s filmarkiv

Som den offentliga person han var stod Dag Hammar-skjöld ständigt i centrum för mediernas uppmärksamhet. FN:s stora filmmaterial har nyligen katalogiserats av artikelförfattarna. Vad får man veta om Hammarskjöld av dessa trettiotre timmars film?

Så var då året för 100-årsminnet av Hammarskjölds födelse till ända. Mycket har sagts och skrivits under detta år om hans liv och verk, både om politikern och om mystikern, om ämbetsmannen och människan. Men med de sedvanliga kraven på nyhetsvärde borde det väl därför vara dags att gå vidare, på jakt efter andra aktuella ämnen, efter nya jubileer.

Om vi här ändå vill dröja kvar ett ögonblick vid ämnet är det först och främst givetvis därför att det – som motvikt mot sådan aktualitetshets – kan vara värt att påminna om att Hammarskjöld med sin mångfacetterade personlighet, genom sin betydelse för världspolitiken såväl som genom sin djupt personliga väg, hör till dem som med skäl kan göra anspråk på tidlös aktualitet. Men det är också mer konkret motiverat av att 2005 även var året då filmmaterialet ur FN:s arkiv om Hammar-skjöld deponerades vid Svenska Filminstitutet, med videokopior för forskningsbruk vid Statens ljud- och bildarkiv. Katalogiseringen av detta unika material – utförd av författarna till denna text – avslutades strax före årsskiftet. Det var ur samma samlingar som Stig Holmqvist och Göran Gunér redan hämtat mycket av sitt historiska stoff till dokumentären Fredens pris – Dag Hammarskjöld och visionen om FN, sänd i SvT i samband med FN-dagen. Pelle Snickars ägnade också FN-filmerna en understreckare i Svenska Dagbladet i somras, där han framför allt fokuserade Hammarskjöld som politiker i relation till medierna. Långt före medieträningskonsulternas tid behärskade Hammarskjöld suveränt, och till synes helt spontant, konsten att hantera massmedierna – att få sagt det han ville, men absolut inte mer.

Trettiotre timmar av film att ta sig igenom och nedteckna är ingen ringa sak. Inte sällan blir det långrandigt – med alla dessa bilder från flygplatser runt om i världen, med FN-planet som anländer eller som lyfter, med korta sekvenser som fångat möten med olika dignitärer, med glimtar från när och fjärran där generalsekreteraren visas runt bland sevärdheter, får en skymt av den politiska hetluften vid olika konflikthärdar, lägger ned kransar vid diverse monument, eller tvärtom tar emot gäster i FN-byggnaden, går på mottagningar och åter och åter skakar hand. Men framför allt är det dessa oräkneliga seanser i generalförsamlingen, i säkerhetsrådet och med pressen: mestadels oklanderligt korrekt kostymklädda herrar i rader, antingen med artiga eller bistra miner, och med fragment ur deras tal och deras politiska markeringar av alla de slag, eller också ohörbara frågor från journalister – alla dessa vardagliga detaljer som tillsammans utgör ett ämbetsmannaliv, och som mitt i det monotona blir så oerhört fascinerande att ta del av: tillsammans ger filmerna en bild inte bara av Hammarskjöld, utan också av FN:s funktion i en nära förfluten tid, som knappast var mindre krisdrabbad än vår egen.

Men mitt i allt detta trots allt ganska enahanda filmmaterial framträder samtidigt med särskild tydlighet vissa milstolpar i Hammarskjölds gärning. Till dessa hör givetvis det ofta citerade tal han höll som nyvald generalsekreterare 1953, där han enligt egen utsago försöker fånga den anda som skall styra hans framtida verksamhet och lovar att möta alla problem med öppet sinne: ”Det är er sak att bedöma hur jag lyckas. Det är er sak att tillrättavisa mig om jag felar. Mitt arbete kommer att styras av denna vetskap.” I samma andetag tar han sig också friheten att påminna om den fest – påsken – som den kristna världen då just firat, därför att den påminner oss om den frälsande kraften i varje sann fredssträvan och i varje gott verk till mänsklighetens fromma; människans största bön, säger han, är inte bönen om seger utan om fred och frid – ett motto värt att minnas inför hans nya uppgift. Ungefär samtidigt antecknar han:

”Vad har till slut ordet offer för mening? Eller ens ordet gåva? Den som intet har kan intet ge. Gåvan är Guds – till Gud. Att kallelsevägen slutar på korset vet den som gått in under sitt öde – även när detta för honom genom jublet kring Gennesaret eller triumfporten in till Jerusalem.” (Vägmärken 74–75)

En annan sådan milstolpe är givetvis det historiska ögonblick sju år senare då Hammarskjöld, efter Nikita Chrusjtjovs förödande kritik mot hans person och hans insatser i samband med Kongokrisen, deklarerade sin avsikt att trots allt stanna i ämbetet. Han påminner, möjligen en smula ambivalent, generalförsamlingen om att den under Kongokrisen haft möjlighet att bevittna hur historiska sanningar etableras: så fort ett diplomatiskt uppdrag har formulerats tycks strax också den historiska sanningen finnas på plats, även om inga bevis har framförts för att bekräfta den. Men den djupa övertygelsen, hävdar han, kan endast komma till stånd i kraft av fria människors handlande, människor starka i sin förvissning om att freden endast kan byggas genom kunskap om sanningen. Han säger i fortsättningen att han själv inte finner någon orsak att försvara sig, men påminner samtidigt om generalförsamlingens ansvar: ”ni, ni alla, är satta till doms”. Men han är också skoningslös i sitt avvisande av den skarpa kritik som riktats mot hans egen förmenta kolonialism i ämbetsutövningen i samband med Kongokrisen: ”Låt de länder som under de senaste 15 åren har vunnit sin frihet tala för sig själva.” Han konstaterar likaså att det, till skillnad från vad Chrusjtjov hävdat, ingalunda är frågan om en person, utan fastmer om en institution, där den enskilde ämbetsutövaren i själva verket är av ringa betydelse. Skall denne stanna i sitt ämbete är det endast av hänsyn till de grundläggande kriterier som måste ges övergripande prioritet i bedömningen. Det är svårt att inte här se det kristna tjänandets tanke satt i system. I en anteckning i Vägmärken från den 26 november samma år blir denna yttersta identifikation med Kristus tydliggjord med knivskärpa:

”Vintermånen
fångats i grenverket.
Tungt av mitt blod band löftet.

Runtom sov träden,
nakna mot natthimmeln.
”Dock icke som jag vill …”

Bördan förblev min.
De förstod ej min vädjan.
Och allt var tystnad.

Så facklorna och kyssen.
Så den grå gryningen
i palatset.

Vad hjälper deras kärlek?
Nu gäller det blott
om jag älskar dem. ”(Vägmärken 161)

Men i filmmaterialet finns också mer anonyma ögonblick, sådana som inte gått till historien, men som kanske just därför kan ge oväntade inblickar i de bevekelsegrunder som djupast var drivande för mannen bakom verket och om hans sätt att tackla de svårigheter som knappast lyste med sin frånvaro under åren i FN. Ett sådant ögonblick var då han ett par dagar tidigare – men alltjämt i samband med Kongokrisen – konstaterade att frågan inte längre kunde gälla särskilda åtgärder. När han i sammanhanget valde att utnyttja sin rätt till replik betonade han att det inte var för att rättfärdiga en eller annan bestämd åtgärd. Tvärtom påpekade han att historien redan visat hur felaktiga åtgärder på ett olyckligt sätt kommit att kasta över ansvaret från Förenta nationerna, där det rätteligen borde höra hemma, till den nationella nivån. Nej, han tog ordet därför att frågan inte längre kunde behandlas på sådan detaljnivå utan i stället måste betraktas utifrån de principer som styr den. Här ligger hans agerande helt i linje med inledningstalet som generalsekreterare – det som räknas är andan, inte detaljåtgärden.

Ett annat sådant ögonblick är presskonferensen inför en resa till en rad länder i Mellanöstern, och därtill Indonesien, Burma, Indien, Aust-ralien och Nya Zeeland, allt under några knappa veckor i januari–februari 1956. Av de inledande apologierna att döma har planerna redan mötts av hård kritik; Hammarskjöld försäkrar att han inte utan tvingande skäl skulle ha lagt ett så tidsmässigt späckat program. Men han blir inte kvar i den defensiva positionen. I stället tar han på nytt över initia-tivet genom ett lovtal till de korta möten som en sådan resa gör möjliga. Han håller sig givetvis kort, som sig bör i sammanhanget, men är ändå ytterst vältalig. Det mesta som skall sägas i ett tal eller föredrag, hävdar han, kan sägas på en kvart, och de flesta samtal kan med fördel föras inom ramen för en dag – så länge man vet vad man talar om. Just här tycks den springande punkten ligga. Det som skiljer Hammarskjöld inte minst från många sentida efterträdare inom politiken är väl just detta: att han faktiskt visste vad han talade om, och varför. Vad mera var: hans uppdrag var grundat i en livshållning som vi kan skönja hos den skoningslöse självkritikern i Vägmärken, han som hade funnit klara riktlinjer för hur och varför det alls var värt att tala. Därför kunde han också tillåta sig att vara både kort och koncis, och han kunde formulera sig med välgörande distans i förhållande till egna förtjänster och tillkortakommanden. I Vägmärken skriver han, karakteristiskt nyktert, lite senare samma år:

”Mod? På det plan där det enda som gäller är en mans trohet mot sig själv saknar ordet mening. – ’Var han modig? – Nej, men logisk.’” (Vägmärken 106)

Slutligen finns här också i filmerna än mer vardagliga ögonblick, där det viktigaste kanske inte ens är vad som sägs, utan hur, och där kameran kan avslöja aspekter som annars skulle ha förblivit fördolda. Ett oförglömligt ögonblick i sammanhanget är när Hammarskjöld återvänder från en resa som gällde Palestinafrågan, och glatt hälsar journalisterna på plats i FN-byggnaden från deras kollegor på andra sidan Atlanten. ”De var era likar i tålamod, och de överträffade er ibland i fantasirikedom – och detta är sagt i full vetskap om att ni inte är så dåliga ni heller.” Och några minuter senare kan samma argument varieras i debatten med en journalist, som inte lever upp till berömmet för tålamod utan kräver omedelbara handlingsplaner. Men även om Hammarskjöld här är vass i repliken är det inte så mycket hans slagfärdighet som dröjer sig kvar i minnet. Snarare är det hans avslappnade hållning, med pipan på plats i mungipan och ett till synes nästan uppsluppet leende – som i nästa sekund kan förbytas i ett oerhört allvar, med en skärpa som inte kan annat än väcka djup respekt också så här långt i efterhand.

I dessa glimtar av personen Hammarskjöld som filmerna avslöjar är det en starkt motsägelsefull, men samtidigt paradoxalt enhetlig, bild som framträder. Dels är det den ensamma människan som frapperar betraktaren. Här talar en man som, inte minst i kraft av ett uppdrag han uppfattar som absolut tvingande, äger en integritet så stark att det inte kan annat än isolera honom från omvärlden. I en kristen kontext, och inte minst för Hammarskjöld själv, vore det rimligast att tala om en kallelse till ensamhet. Men dels, och lika mycket, är det också världsmannen som med sitt karakteristiskt sneda leende och sin lättsamhet tvärtom förmår bygga broar till omvärlden, och ständigt på nytt vinna omgivningens förtroende. Det är lätt för Vägmärkens läsare att inse, att den inre ensamheten måste ha förblivit intakt; filmerna visar dock hur han till det yttre bemästrade situationen till fulländning. Men denna behärskning torde ha haft sitt pris. I en sen anteckning från 1961 skriver han:

”Sena nattimmars
sömnlösa frågor:
Handlade jag rätt?
Och varför handlade jag
som jag gjorde?
Att åter ta samma steg,
uttala samma ord
utan att finna svaret –” (Vägmärken 168)

Dessa återkommande överensstämmelser mellan livet och de vägmärken som markerat dess lopp blir kanske särskilt tydliga för den som vill nalkas Hammarskjölds tid i FN genom det dokumentära filmmaterialet. Konkretionen i detta att faktiskt se honom i arbetet, att kunna skymta en flyktigt rynkad panna eller en tvetydighet i replikföringen, som kan vara nog så avslöjande, befriar också från de frestelser till hagiografisk abstraktion som annars kan riskera att drabba vägmärkenas läsare. Samtidigt fungerar filmerna, med vägmärkenas hjälp, som en nog så viktig påminnelse i rakt motsatt riktning. Till skillnad från så många filmhjältar och andra förgrundsgestalter vi känner från vår samtids visuella kultur är detta nämligen en man som verkligen också är den han ser ut att vara.

Dag Hammarskjöld: Vägmärken. Bonniers 1963.
Bo Florin & Astrid Söderbergh Widding

Publicerad i Signum 1 / 2006