Dagdrömmarna eller verkligheten?

av SYSTER INGRID OSB

Kommer någon ihåg Beppe Wolgers underbara bok En kos dagbok? Den dagboksskrivande kon betraktar sin omgivning och tillvarons enformighet. Konstaterar att grannen i båset bredvid står kvar på sitt vanliga ställe, att maten serveras vid samma tid som vanligt och att även mockningen sker som vanligt. Dagens största händelse än att hon ser en spindel.

Det finns onekligen en likhet med livet i klostret: systern bredvid mig i kyrkan står kvar på sitt vanliga ställe, hon ser ut som hon brukar, maten serveras vid samma tid som vanligt och säkert har det smugit sig fram dammråttor där jag nyss städade så det är återigen dags att dra fram dammsugaren.

I dagboken drömmer kon sig bort till en mer spännande tillvaro, hon far till månen, blir intervjuad i TV, sjunger på världens stora scener och agerar fredsmäklare i FN. Frestelsen att göra så kan vara stor, inte minst när livet inte blir som man tänkt sig. Om bara… så hade jag kunnat…

Är tron på Gud, för att inte tala om livet i ett kloster, en sådan verklighetsflykt? Den som gör sig mödan att läsa den helige Benedikts klosterregel blir kanske besviken. Regeln innehåller enbart få andliga passager men desto fler praktiska anvisningar om hur livet i klostret och brödernas inbördes liv skall organiseras.

Två insikter kan sägas vara bärande genom hela Regeln: Att Gud är närvarande alltid och överallt. Och att vi tar emot Kristus själv i medmänniskan. Ingen uppgift är så obetydlig att den inte kan förmedla Guds närvaro och varje människa är värd aktning och heder.

Benedikt söker inga andliga atleter utan den som är beredd att i allt söka Gud och leva ett helhjärtat och engagerat liv i den ofta komplicerade och tilltrasslade verkligheten. Det är ingen feel good-andlighet utan mycket jordnära och konkret: att säga förlåt, hjälpa den som inte klarar sig på egen hand, rensa avlopp, storhandla, vara villig att försöka lyssna på den som har en annan uppfattning än min egen, för att bara ta några exempel.

Som synes är detta något som inte enbart behöver gälla den som lever i kloster utan i lika hög grad kan utövas av den ensamstående föräldern, läraren eller kontorsarbetaren med arbetsdagen låst framför datorn.

Jag blir påmind om detta vid läsningen av Ylva Herholz understreckare i Svenska Dagbladet nyligen. Herholz skriver om benediktinmunken Anselm Grüns senaste bok under rubriken ”Hantera coronakrisen som en munk”. I texten, som i hög grad är ett beundrande porträtt av den tyske munken, står att läsa att Benedikt ställer förmågan att uthärda vedervärdigheter som ett kriterium för den som söker klosterlivet. Vedervärdigheter leder mina tankar till det som är avskyvärt, vidrigt och omänskligt.

En riktig dammsugare. Foto: Wikimedia commons.

Något sådant talar Benedikt inte om. Däremot vet han att det är mycket som är ”hårt och svårt” i livet och att talar vidare om ”iver under förödmjukelser”. I Regeln syftar det sistnämnda konkret på att den som var född fri och inträdde i klostret skulle behöva utföra det som normalt var slavens uppgift, såsom att laga mat, städa och servera vid bordet. Det handlar alltså inte om några arrangerade förödmjukelser utan om allt det som ett mänskligt liv för med sig. Mer eller mindre enformiga uppgifter, insikten om den egna otillräckligheten, sjukdom, att bli missförstådd – ja, var och en kan själv göra listan längre utifrån den egna erfarenheten.

Men att visa iver under sådana omständigheter? Kanske kan man beskriva det som att bli kvar i verkligheten och sträva efter att vara helhjärtad i det man gör. Varken i den förgrämda bitterheten eller fromma fantasin kan vi på allvar se hur Gud handlar i våra liv. Det är enbart i verkligheten med all sin oro och förhoppning, sorg och glädje som vi kan se att Gud är med oss alltid och överallt.

Benediktinsystrar och benediktinmunkar kanske får njuta av dammsugare ibland i alla fall. Eller? Foto: Wikimedia commons.

Betyder detta att man inte kan få drömma, hoppas på förändring? Inte alls, tvärtom. Förändring är en nödvändig del av livet och världen skulle vara en mycket sämre plats om ingen hoppades och strävade efter förändring. Men om förändringen inte har sin utgångspunkt i verkligheten är risken stor att vi liknar kon som skriver dagbok.

Ett centralt kapitel i Regeln handlar om ödmjukheten, humilitas. Det handlar om att bli återförd till verkligheten, stå med båda fötterna på jorden och inse jag inte kan och vet allt och att det finns många saker i livet som är obekväma. Målet? Den fullkomliga kärleken till Gud som driver ut fruktan. Med andra ord den största förändring som kan ske i en människa: från fruktan och instängdhet i sig själv till frihet och förmåga till kärlek.

Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, 2020-06-29

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Ylva Herholz understreckare, Hantera coronakrisen som en munkSvenska Dagbladet, 2020-06-25