Dags att inse att SSPX och Rom är vid skiljevägen

Ett knappt fyrtiotal ledande personer inom det traditionalistiska Piusbrödraskapet (SSPX) var den 9 – 14 juli församlade till överläggningar i ett så kallat generalkapitel i rörelsens moderhus i Econe i Schweiz. Deltagarna i generalkapitlet beslöt att ställa sig bakom det tidigare beslutet av rörelsens generalsuperior biskop Bernard Fellay om att utesluta en av SSPX:s egna fyra biskopar, Förintelse-förnekaren Richard Williamson, från att delta i generalkapitlet, vilket dock på intet sätt innebär att Williamson därmed uteslutits ur SSPX som sådant. Förhandlingarna i Econe verkar ha genomförts i en ny anda av inre sammanhållning. På eftermiddagen i söndags, den 14 juli, meddelade man i en presskommuniké att man inom kort skulle offentliggöra ett gemensamt ställningstagande. Det har nu i dag, torsdagen den 19 juli, skett. (Läs deklarationen på tyska via denna länk.)

Ställningstagandet från SSPX nämner emellertid inte explicit det förslag om försoning mellan Rom och SSPX som kardinal William Levada på uppdrag av påven Benedictus XVI den 13 juni i Vatikanen överlämnade till Bernard Fellay. Men implicit framgår det av den i dag offentliggjorda deklarationen från SSPX att generalkapitlets deltagare inte har kunnat acceptera påvens nu aktuella förslag. Ordagrant heter det i texten att man ”ser fram emot den tidpunkt då det blir möjligt att föra allvarliga och öppna diskussioner i syfte att förmå kyrkoledningen att återvända till traditionen.”

Redan innan generalkapitlet hade SSPX:s generalsuperior Fellay i en predikan i slutet av juni offentligt förklarat att han inte är beredd att skriva under de villkor (den så kallade ”läromässiga praeambel”) som Vatikanen har ställt upp för en försoning. Efter några turbulenta månader inom SSPX, med strider inför öppen ridå mellan olika falanger inom rörelsen, tycks Fellay nu ha ett mer enat ledargarnityr bakom sig. Och vad man har enats kring är alltså uppenbarligen ett nej till Roms nuvarande villkor för en försoning. Generalkapitlet sätter därmed SSPX på spåret mot en cementerad, formell kyrklig schism. Somliga inom SSPX kommer att vara besvikna och kanske också överväga att lämna rörelsen för att söka sig till kretsar som lever innanför kyrkans hank och stör, medan andra uppfattar beslutet som ett tecken på en välbehövlig egen styrka som inte viker sig för kraven från Rom.

I den i dag offentliggjorda deklarationen från SSPX heter det vidare att Andra Vatikankonciliets nyordningar innehåller felaktigheter och att en eventuell framtida normalisering av SSPX:s kanoniska status kan ske först efter det att man har inkallat ett särskilt extraordinarie generalkapitel.

Vatikanens reaktion på SSPX:s deklaration kom mycket snabbt, redan efter någon timme, på eftermiddagen idag. Det var påvens presstalesman pater Federico Lombardi som bekräftade att man i Vatikanen har tagit SSPX:s deklaration ad notam, men att man i Vatikanen inte betraktar texten som ett officiellt svar utan att man ser det som ”ett internt dokument för diskussionen bland deras medlemmar” och att man i Vatikanen ännu förväntar sig att få ett officiellt och explicit svar från SSPX om det förslag om försoning som man från Vatikanen har överlämnat till SSPX. Inom SSPX verkar man däremot se annorlunda på den saken. Senare i eftermiddags publicerade nämligen det tyska distriktet av SSPX på sin hemsida en kommentar till Lombardis uttalande, där man förklarar att Vatikanens tolkning att det skulle röra sig om ett internt dokument är ett missförstånd och att ”Roms korta ställningstagande på intet sätt gör rättvisa åt generalkapitlets innehållsrika och klara utsagor”.

Turerna i förhandlingarna mellan Vatikanen och SSPX har varit många, och för påven Benedictus XVI är reaktionen från SSPX:s generalkapitel säkerligen en besvikelse. Redan från början av sitt pontifikat har han betraktat det som en viktig uppgift att försöka uppnå en försoning med den traditionalistiska rörelsen. Påvens egen kärlek till den traditionella latinska liturgin utgjorde säkert från början en viktig anledning till hans engagemang i frågan. Men efter hans beslut år 2007 om att åter göra den äldre liturgin allmänt tillåten i kyrkan har det motivet för hans engagemang fallit bort.

För påvens egen del är det för övrigt inte första gången som han har bemödat sig om att lösa konflikten med Piusbrödraskapet. I maj 1988 lyckades den dåvarande prefekten för Troskongregationen, kardinal Joseph Ratzinger, formulera en överenskommelse som faktiskt accepterades av SSPX:s grundare och dåvarande ledare ärkebiskop Marcel Lefebvre. Men efter att ha sovit på saken en natt ändrade sig ärkebiskopen och rev upp avtalet. Som påve har Ratzinger (alias Benedictus XVI) i Vatikanen låtit inrätta Ecclesia Dei kommissionen, som sedan i oktober 2009 genomfört regelbundet återkommande teologiska samtal med Piusbrödraskapet. Nu i våras såg det under några veckor ut som att en försoning var mycket nära förestående. Från både Vatikanen och SSPX kom signaler om att man nästan var eniga om villkoren för ett kyrkorättsligt erkännande av Piusbrödraskapet och därmed för en integration av rörelsen in i den katolska kyrkan.

Den avgörande vändningen i förhandlingarna mellan Rom och SSPX kom i våras, närmare bestämt onsdagen den 16 maj, när en grupp av påvens viktigaste rådgivare, inklusive en rad kardinaler och ledande teologer, träffades i Vatikanen för att diskutera igenom frågan. Var och en av de församlade uppmanades då av påven att ge honom sitt personliga omdöme om saken. Efter det mötet skärpte Vatikanen sina krav på SSPX på ett sätt som varken Fellay eller generalkapitlet var beredda att acceptera.

När man betänker vilka svårigheter som andra rörelser och enskilda teologer understundom kan mötas av från Roms sida i samband med hanteringen av problem och konflikter – man kan här exempelvis tänka på Troskongregationens bemötande av de amerikanska ordenssystrarnas organisation LCWR – kan man inte säga annat än att Vatikanen har visat prov på stort tålamod gentemot Piusbrödraskapet. Och varför inte? En av påvens allra viktigaste uppgifter i kyrkan är just att värna hennes enhet och då behöver man ha mycket tålamod, om än inte hur mycket som helst. Tråkigt bara om intrycket uppstår att det behjärtansvärda tålamodet snabbt tryter när Rom har att göra med dissidenter av vissa slag, medan andra får så mycket mer av den varan.

Redan tidigare under förhandlingarnas gång har man från Vatikanens sida i nästan ultimativa ordalag förklarat att man förväntat sig ett definitivt och entydigt ”ja” eller ”nej” från SSPX som svar på de villkor som Vatikanen ställt upp för en försoning med SSPX. Icke desto mindre har man därefter valt att återigen sätta sig vid förhandlingsbordet när SSPX svarat med ett tvetydigt ”Njä”. När kardinal William Levada i Rom den 13 juni i år överlämnade det nu aktuella och av påven personligen godkända förslaget om en försoning med SSPX till biskop Bernad Fellay, varnades Fellay av kardinalen att ett nej från SSPX:s sida denna gång skulle komma att få mycket allvarliga konsekvenser för SSPX:s relationer till den katolska kyrkan (läs: öppen schism och exkommunikation). Kanske är det just det som är anledningen till att det svar som i dag har kommit från SSPX inte explicit svarar på den fråga som man fått från Rom. Men i sak är situationen likväl klar. Både Fellay personligen och SSPX:s generalkapitel menar att det i nuvarande läge inte är möjligt att nå en försoning med Rom. Och det bör man i Rom ge en tydlig respons på. Om man i Rom framöver ska kunna ta sig själva på allvar, måste man nu sätta ner foten och vägra att spela med i SSPX:s ovärdiga katt-och-råtta lek med påven och Vatikanen. Det är dags att konstatera att man har nått vägs ände och att försöken att uppnå en försoning med SSPX varit förgäves. Uppgiften att förmedla detta till SSPX tillfaller Troskongregationens nytillträdde chef, biskop Gerhard Ludwig Müller, som själv är en skarp kritiker av SSPX.

Visst är splittring och schism någonting beklagligt, det är ingen tvekan om det. Men det finns också en annan sida av saken, som på längre sikt är av avgörande betydelse för kyrkans framtid. Genom sitt agerande gentemot SSPX har Troskongregationen och påven med kraven i den nya versionen av den läromässiga praeambeln bekräftat att den katolska kyrkans framtida utveckling måste ligga inom ramen för de råmärken som slagits fast av Andra Vatikankonciliet. Hit hör avskaffandet av statskyrkosystemet, accepterandet av religionsfrihetsprincipens giltighet för alla människor, det tydliga fördömandet av alla former av antisemitism, accepterandet av den moderna sekulära staten, liksom viljan till en respektfull dialog med de andra världsreligionerna. Alltsammans sådant som SSPX avvisar eller åtminstone har sina svårigheter med, men som den stora majoriteten av världens 1,2 miljarder katoliker är stolta över att bejaka. Det bör man heller inte glömma bort i sammanhanget.

Ulf Jonsson 2012-07-19

Läs mer:
Das Katz-und-Maus-Spiel der Piusbruderschaft geht weiter

SSPX declines Vatican offer–for now