Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten

av LOVISA BERGDAHL

– Vad ingen tycks fundera på är om inte själva retoriken om ”skolans kris” i sig är en del av problemet.

Lärarkåren fördummas systematiskt, samtidigt sägs det vara till lärarna som hoppet för den svenska skolan står. Politiker saknar pedagogisk kunskap, men de ges ändå tolkningsföreträde i skoldebatten. Talet om skolans kris legitimerar ett våldsamt förhållningssätt till skolan som direkt förhindrar att den förbättras.

Ambitionen med följande artikel är att utveckla ovanstående påståenden, men texten gör inte anspråk på att ge någon genomgripande analys av skoldebatten och inte heller att komma med några enkla lösningar. Den hävdar endast att de tre påståendena ovan är några av grundorsakerna till varför svensk skola har problem och den avslutas med några ”teser” om vad som behöver göras om situationen ska förbättras. Låt mig börja med talet om skolans kris.

”Skolans kris”

”Skolans kris” har länge varit på allas läppar och nästan dagligen vaknar vi upp till nya larm. ’Matteresultaten är alarmerande låga’, ’Tretton av sjutton skolor får underkänt i arbetet mot mobbning’, och ’Bottenresultat på högskoleprovet räcker för att bli lärare’. Det mest högljudda och kanske allvarligaste larmet kom i början av december i fjol då Skolverket och regeringen presenterade resultaten av den senaste PISA-undersökningen. Svensk skola fick bottenbetyg. Det visade sig att inget av OECD:s länder har försämrat sina resultat så mycket som Sverige; bara tre av OECD:s länder är nu sämre än Sverige i läsförståelse (Slovakien, Chile och Mexiko), och bara sex länder är sämre än Sverige i naturkunskap.

Politikerna famlar vilt för att hitta både orsaker och lösningar och var och varannan dag är krisen föremål för nya kommentarer i medierna. I sammanfattande ordalag kan man säga att orsakerna sägs vara dåliga lärare, en dålig lärarutbildning, dåliga attityder hos föräldrar och elever samt bristande disciplin och ordning i klassrummet. Lösningarna är en direkt respons på problemen och är, föga förvånande, högre status för läraryrket (lärarlegitimation, högre löner och hårdare tag), en bättre lärarutbildning, större engagemang från föräldrar och mer disciplin och ordning i klassrummet.

Men talet om ”skolans kris” är inget nytt. Faktum är att det talats om kris i skolan i flera decennier.1 Eller, som en lärare sade: ”Sedan jag blev lärare för ungefär tjugofem år sedan har det inte talats om något annat än kris.” I början av 90-talet gäller krisen etik- och värdegrundsfrågor, det vill säga hur skolans fostrande uppdrag ska formuleras i ett mångkulturellt samhälle där kristendomen inte längre har en särställning. Riksdagen enas till slut om den så kallade ”värdegrundsskrivningen”, en skrivning som orsakat mycket debatt men som trots det är relativt oförändrad även i den senaste läroplanen.

Men ”krisen” fortsätter och år 1999 utlyser skolminister Ingegerd Wernersson på regeringen Perssons initiativ ett ”Värdegrundsår”. Nu skall skolorna ännu tydligare fokusera samhällets värdegrund, men orsaken är – förutom att enhetskulturen i klasserna har rubbats och undervisningen därmed har komplicerats – att eleverna inte är tillräckligt motiverade för skolarbetet. De presterar för dåligt. Med elevdemokrati ska ”krisen” lösas: om eleverna får mer inflytande över sin skola och sin skolgång blir de mer engagerade och presterar bättre. ”Krisen” tar dock en ny vändning redan 2001, bara två år efter ”värdegrundsåret”, och nu hamnar fokus på kraven att bekämpa fundamentalism och terrorism. Är det någon institution i samhället som ska kunna lära framtida medborgare att hantera konflikter och på så sätt garantera en mer fredlig värld, så är det väl skolan? En tung börda läggs på lärarnas axlar.

Vad ingen tycks fundera på är om inte själva retoriken om ”skolans kris” i sig är en del av problemet. Med krisretoriken följer nämligen ett våldsamt och krigiskt språk, ett språk som används också i sammanhang där sådant inte borde ha någon plats – det talas om ’kampen om lärarlegitimationerna’, ’krafttag mot mobbning’, ’kriget om betygen’ och ’nolltolerans mot diskriminering’. Problemet med den här typen av retorik är inte bara att den skapar en mörk och dystopisk samhällssyn och en mentalitet där det krävs hårda pannor och vassa armbågar för att ta sig fram. Problemet är också, vilket är ännu allvarligare, att den tycks legitimera att politiker kör in med pansarvagnar i klassrummen och jämnar dem med marken: allt ska göras om från grunden. Alltså, krisretoriken rättfärdigar att de lösningar som genomförs i skolan är militanta, kraftfulla och genomgripande. Krisretoriken blir en krigsretorik och aktualiserar ett språk om att bekämpa, bestrida, granska, kontrollera, disciplinera – något som i sin tur legitimerar en aldrig sinande ström av dramatiska reformer. Ty ve den politiker som inte framstår i all sin pondus och förändringskraft!

’Bakåtsträvare’ sägs de vara som vågar föreslå att vi i stället för att göra om allt från grunden kan förbättra och justera det som är gott och bra av det som redan finns och görs. Men, säger någon, är ändå inte läget så pass allvarligt att det krävs just ”kraftåtgärder” för att vända trenden? Visst är nog läget allvarligt, men tänk om det är så att små förändringar som har störst påverkan! Även om inte situationerna är jämförbara i övrigt så skulle jag i sammanhanget vilja ge röst åt Rowan Williams, Anglikanska kyrkans tidigare primas, som efter den 11 september 2001 skriver ungefär så här: ”Det allra svåraste [i en kris] är att avgöra vilka handlingar som verkligen påverkar och vilka som endast tjänar till att övertyga oss själva om att vi inte är maktlösa”.2 Enligt Williams sätt att resonera kan till synes små handlingar ha större effekt än de stora reformerna. Risken, när vi tittar på skolan, är således att vi är mer rädda för att inte se problemen och att förlora vår egen handlingskraft än att se de ’små’ saker vi kan göra för att förbättra det som redan är bra och gott.

Politikernas tolkningsföreträde

Skoldebatten i Sverige är politiserad på ett sätt som saknar motstycke i andra europeiska länder. Här, till skillnad från exempelvis i Storbritannien, konsulteras sällan lärare och forskare i debatten, utan när skolan ska diskuteras är det politiker och fackföreningsrepresentanter som inbjuds till samtal. Att dessa ofta helt saknar pedagogisk utbildning och kunskap om pedagogisk forskning är det ingen som tycks märka eller bry sig om. Det är sådant som gör att exempelvis en socialminister kan lansera att han går till val på att vi ska få ”ett barn mindre i varje förskoleklass i Sverige”. Om man vet något om pedagogik då vet man också att små grupper inte med nödvändighet är bättre än stora eftersom gruppens storlek är avhängig vilken slags pedagogik man bedriver. Ministerns vallöfte är förstås inte baserat på pedagogik utan på ekonomi och vardagskunskap, något som också framkommer i en debattartikel några veckor senare när förslaget motiveras med att vi ju alla vet hur stimmigt ett för stort barnkalas kan vara.

Att lärarnas och forskarnas röster knappt hörs alls i den svenska skoldebatten är anmärkningsvärt och det framstår som än märkligare om man överför detta till vården – de flesta skulle nog tycka att något fattades om vi diskuterade situationen inom vården utan att alls konsultera dem som arbetar där, det vill säga läkare och sjuksköterskor. Varför reaktionerna på detta uteblir när det gäller skolan, och varför skoldebatten till skillnad från debatten om vården blivit så oprofessionell, är en gåta. Kanske beror det på att kunskap om skola och pedagogik inte anses vara en specialistkunskap utan något som vem som helst kan ha eftersom vi alla har gått i skolan.

Skolan sägs vara det moderna samhällets motor – det är där som framtidens medborgare ska fostras – och i Sverige har politikerna fått fritt spelrum att definiera vad som ska göras i skolan, när och varför. Som konsekvens har klassrummen, alltsedan sextiotalet, gjorts till experimentella arenor för implementerandet av partipolitiska agendor och ideologier, oavsett vilken allians som sitter vid makten. Undervisningen regleras både till form och innehåll av myndigheterna – och indirekt av marknaden – och även om de förra hittills inte brytt sig så mycket om formen så inrättas nu ett Skolforskningsinstitut där även detta sätts under lupp.3

Kort sagt: svensk skola liksom den svenska skoldebatten är genompolitiserad och när lärarnas röster ersätts av marknadens behov, vilket har skett i Sverige, då reduceras det som sker i skolan till nytta och pragmatism. Anställningsbarheten blir riktningen, och för att motivera unga människor till utbildning talas det uteslutande om jobb och framtid. Vi säger: ”utan utbildning får du inget jobb och utan jobb en osäker framtid”. Att kunskap och utbildning skulle kunna ha ett egenvärde och vara meningsfullt i sig är det knappt längre någon som vågar påstå.4 Problemet är att de unga vet att vuxenvärlden ljuger dem rakt upp i ansiktet. De vet att arbetslösheten växer för varje år och de vet, bättre än många tidigare generationer vetat, att inget är så osäkert som just framtiden.

Talet om fördumningen av lärarna

Situationen i svensk skola är resultatet av en långt gången, ideologiskt driven, kampanj mot lärarna och skolan, både från politisk höger och vänster påhejad av medierna. Detta har bidragit till att skrämma bort studenterna från lärarutbildningen och som konsekvens ser vi en låg tillströmning till lärarutbildningarna och stora avhopp. Ty vem vill söka sig till ett yrke som är så smutskastat och kritiserat? Det har gjorts försök att höja statusen, främst genom lärarlegitimationer och löften om högre löner, men när den allmänna inställningen är att ”vem som helst kan bli lärare” och när det blir en sanning att de som kommer in på lärarutbildningen har lika låga resultat på högskoleprovet som om de hade svarat slumpmässigt på alla frågor, då uteblir den höjda statusen.

I Norge har man gått i motsatt riktning, så när vi undrar varför det går bättre för vårt grannland i väst ligger en del av svaret i att man medvetet har haft en kampanj för skolan och lärarna där syftet varit att tala om att lärarna är samhällets viktigaste stöttepelare och att politikerna backar upp dem och stöttar dem.5 ”Om du vill bygga ett bättre samhälle och en bättre värld – bli lärare!”, så säger man i Norge.

Framställningen av lärarna som fördummade smittar förstås av sig på föräldrarna, och när niondeklassare enligt PISA-mätningen visar negativa attityder till skolan ska vi inte vara förvånade. När jag i veckan var inne i en barnklädesaffär överhörde jag ett samtal mellan kassörskan och en kund som båda skulle ta sina familjer till Thailand över jul. Problemet som hade uppstått var att läraren hade nekat barnen ledigt men kassörskan fnös föraktfullt: ”Jag talade förstås om för henne [läraren] att vi struntar i det. Vi sjukskriver barnen och åker ändå.” När det blev min tur i kassan frågade jag hur länge de planerade att vara borta. ”En månad”, blev svaret. Det ska vara osagt om detta speglar föräldrars attityder till skolan och lärarna generellt, men det kan ändå vara värt att ställa frågan: Hur viktig är egentligen skolan för föräldrarna och speglar elevernas negativa attityder föräldrarnas?

Vad som blivit tydligt efter den senaste PISA-mätningen är paradoxalt nog att det ändå är till lärarna som hoppet står. Det är som om alla reformer nu prövats och kvar står hoppet till den mänskliga faktorn. Ska vi höja resultaten i nästa mätning, menar chefen för Skolverket, Anna Ekström, så behöver vi ”visa tillit till lärarnas kompetens och förmåga” och ”läraryrket är”, säger hon vidare, ”samhällets viktigaste yrke”. Och utbildningsminister Jan Björklund, som under sina år vid makten stolt presenterat ”ett utbildningspolitiskt systemskifte” (ny skollag, nya kursplaner, ett nytt betygssystem, en ny lärarutbildning), är inne på en liknande linje när han med den före detta chefen för Skolverket, professor Per Thullberg, vid sin sida vädjar till föräldrarna att ha tålamod och till lärarna att i det dagliga arbetet nu ”implementera” de reformer regeringens politiker genomdrivit. Den militanta krisretoriken till trots är det alltså till lärarna och till så kallade mjuka värden – tillit och tålamod – som hoppet står.

Credo

Politiseringen, lärarföraktet och krisretoriken är några av grundorsakerna till dagens situation. Det betyder förstås inte att alla politiska initiativ är dåliga, att alla lärare egentligen är hjältar eller att det inte finns en mängd områden att förbättra på lärarutbildningen. Exempelvis har vi som arbetar med lärarutbildning själva inte gjort särskilt mycket för att göra yrket mer intressant och höja dess attraktionskraft. Och i stället för att förstärka pedagogiken i lärarutbildningen har vi accepterat att läraryrket reducerats till populärpsykologi, juridik och socialisation. Vi har accepterat att pedagogiska frågor besvaras med allt annat än pedagogik, företrädesvis med ekonomi och politik. Med andra ord har vi inte lärt studenterna att pedagogiska frågor behöver besvaras med pedagogisk teori, och på så sätt har vi själva bidragit till yrkets avprofessionalisering och dess låga status.

Finns det då någon väg framåt? Om små saker kan ge stor effekt, låt mig då som avslutning formulera ett kort credo där jag delar några tankar kring hur en tänkbar väg mot en förbättring av svensk skola kan se ut.

Jag tror, att vi behöver ett nytt språk för skola och utbildning i Sverige. Ett språk som inte appellerar till våld och kris utan som kan föda nya tankar om oss själva och den värld vi lever i. Vi behöver en intellektuell diskussion där vi återvänder till de grundläggande frågorna: ”Varför ska vi utbilda våra barn?” och ”Vad är utbildning till för?” Det tycks som om samhällsutvecklingen fört oss så långt bort från dessa grundläggande frågor att vi behöver återerövra nya meningsfulla svar på varför utbildning alls är viktigt. Jag tror vidare att filosofi och teologi kan ge viktiga bidrag till en intellektuell diskussion om skolan och vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att se att det finns ett rikt arv att hämta från svensk utbildningshistoria. Emilia Fogelklou, till exempel, som levde och verkade under första hälften av nittonhundratalet, var både lärare, lärarutbildare och Sveriges första kvinnliga teologie doktor. Hon figurerade i kretsen kring Fogelstadgruppen och stod nära både Elin Wägner och makarna Beskow. Hon undervisade bland annat vid Lilla Samskolan i Göteborg och var en av grundarna av Vännernas Samfund (Kväkarna) i Sverige. Men trots att Fogelklou betytt mycket för svensk utbildningshistoria är hon i dag ett nästan bortglömt namn. Orsaken, påstås det, är att hon var alltför ointresserad av systemet och alltför intresserad av människan för att få genomslag i den svenska skoldebatten.6 Fogelklou talade till människans försvar och den kamp hon förde var riktad mot systemet och för människan, ty redan på hennes tid tycktes det som om människan fanns till för systemets skull och inte tvärtom. Mot detta var hon skoningslös i sin kritik.

Men även om systemen är inhumana så får vi inte glömma att det är vi själva som har skapat dem. Därför manar hon sin egen lärarkår att bjuda systemet motstånd och redan 1924 skriver hon: ”Vad vårt skolväsende trängande behöver, är pedagoger av Guds nåde, som våga ’gods, ära, liv och allt’ på att bryta den gamla formalistiska och intellektualistiska förhäxningen. Men sådana äro aldrig tillskurna efter gällande linjaler.”7 Mot en samtid som redan då var fokuserad på att systematisera, mäta och formalisera präglades Fogelklous undervisning av det stora i att vara människa. En av hennes viktigaste inspirationskällor var den kristna mystiken för det är bara utifrån en mystik människosyn där människan får förbli oförklarad, tycktes hon mena, som ett förbud mot hennes exploatering kan utfärdas.8

Jag tror, liksom Fogelklou, att ’gällande linjaler’ är alltför begränsande och att undervisning snarast ska ses som en konst så att utbildningen – liksom konsten – kan skapa ett frirum från politisk ideologiproduktion.9 Ett frirum där vi kan pröva olika positioner, idéer, åsikter och värden och där det inte är på förhand givet vad detta ska resultera i. Men är inte detta en riskabel väg att ta? undrar någon. Men är inte den väg vi nu har slagit in på redan så farlig att vi inte har så mycket att förlora? skulle jag vilja svara. Och vem har förresten sagt att utbildning inte är något i grunden farligt?

Jag tror, att utbildning innebär risk. Utbildning är inte i första hand en rättighet utan något som förändrar oss och förvandlar oss för alltid. Vad varje lärare och skolpolitiker bör betänka är således att undervisning är en intervention, ett ingrepp, i en annan människas liv och att vi därför bör handskas försiktigt med hur vi utformar den. Eller, som en student på förskollärarutbildningen säger till mig efter avslutad utbildning: ”Det här har varit jättebra, men också jobbigt och kostsamt. Jag har förändrats i hur jag ser på saker och min man och jag har haft svårt att hitta varandra i de nya roller som min utbildning har försatt oss i.”

Jag tror, slutligen, att vi redan har många pedagoger av ’Guds nåde’ i den svenska skolan som inte låter sig förlamas av tidens larm om kris. Pedagoger som inte tillåter sig att förledas av den politiska debattens polemisering mellan kunskap och fostran, ordning och kreativitet, auktoritet och omsorg utan som förkroppsligar en samtidighet i allt detta och som – trots politikernas och mediernas fördumning – sliter hårt för att barnen ska se framtiden an, inte bara med fokus på pengar och jobb utan med tillit, hopp och förtröstan. För dessa pedagoger, och för deras elever, behöver klassrummet bli en fristad där eleverna kan inhämta all den kunskap tidigare generationer erövrat, bryta sina egna liv i ljuset av den, och bidra med sitt eget genom att tänka både stort, fritt och rätt. På så sätt blir utbildning, som den brittiske filosofen Michael Oakeshott skriver, ”ett samtal mellan generationer”.10 Men i ett samhälle där vi i snabb takt institutionaliserar bort våra frirum är detta hotat. Klassrummet har blivit en plats för bedömning, utvärdering, prestation och reproduktion och mot en sådan narcissistisk utveckling måste vi ena alla goda krafter. I ett samhälle som i allt för hög grad reducerat vad det innebär att vara en bildad och utbildad människa till något mätbart och exponeringsbart behöver klassrummet få vara ett rum där det blir möjligt att föreställa sig livet annorlunda – en plats där förundran och nyfikenheten över världen och livet ges utrymme, där gamla tankar återvänds till och där nya tankar föds. Det är bara om vi möjliggör sådana frirum som vårt samhälle blir humant och livskraftigt.

Noter

1      Wiklund, Matilda: ”Konstruktionen av den goda läraren i Dagens Nyheter på 1990-talet: En fråga om utbildningspolitisk medialisering? ” i Tomas Englund (red.): Föreställningar om den gode läraren. Göteborg: Daidalos 2012.

2      Williams, Rowan: Writing in the Dust: Reflections on 11th September and its Aftermath. London: Hodder & Stoughton 2002, s. 26.

3      Se regeringens presskonferens om PISA-undersökningen. www.regeringen.se

4     Ett positivt undantag är Erik Åkerlunds ledare i Signum nr 7, 2013.

5      Intervju med prof. Carl Anders Säfström, ”Studenter skräms bort”, Lärarnas Tidning 2012-03-28.

6     Hartman, Sven: ”Emilia Fogelklou och de pedagogiska sammanhangen” i Anders Jeffner (red.): Emilia Fogelklou läst idag. Nio essäer. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 2010, s. 80.

7      Fogelklou, Emilia: Människoskolan. Några reflektioner om skolreformens inre motsägelse. Stockholm: Svenska Andelsförlaget 1924.

8     Se Bergdahl, Lovisa: ”Religion och bildning. Emilia Fogelklou och bildningsfrågans mystika förankring” i Anders Burman & Per Sundgren (red.) Svenska Bildningstraditioner. Göteborg: Daidalos 2012.

9     Att se undervisning som en konst(art) är ingen ny tanke. Jfr pedagoger som Maria Montessori, Loris Malaguzzi (Reggio Emiliapedagogiken), Rudolf Steiner och Fredrich Fröbel.

10  Oakeshott, Michael: ”The voice of poetry in the conversation of mankind” i Rationalism in Politics and Other Essays. Indianapolis: Liberty fund 1991 [min översättning].