Dawkins på irrvägar

LÜTZ, MANFRED

I en kritisk analys av den brittiske biologen och ateisten Richard Dawkins bok Illusionen om Gud (The God Delusion) pekar den tyske teologen och läkaren Manfred Lütz på hur Dawkins vrider och vänder på fakta för att få dem att passa in i hans egen bild av religionen som ett av de största hoten mot mänskligheten.

Låt oss börja med det positiva. Richard Dawkins talar klarspråk i sin bok Illusionen om Gud. Han går till frontalangrepp mot religionen. Det är uppfriskande, eftersom det kan starta en öppen kritisk debatt i frågan om Gud existerar eller inte. Dawkins polemiserar mot fundamentalister av alla kulörer och försvarar med rätta förnuftet och vetenskapen gentemot dess belackare. Hans bok utger sig för att vara ”en stridsskrift mot religionen” och har alla de fördelar och nackdelar som sådana texter har: de höjer visserligen läsarnas adrenalinhalt, men de är hela tiden som fastklistrade vid sitt stridsämne. Och då kan det lätt bli tröttsamt att följa kontroversen, som upptar nästan två tredjedelar av boken och som gestaltar sig till en personlig vendetta mot amerikanska fundamentalister, en fejd som kan te sig exotisk i europeiska läsares ögon.

Man måste dock ge Dawkins det erkännandet att han själv uttryckligen anstränger sig för att undvika faran att företräda ateismen som en fundamentalistisk lära. Han betecknar inte sig själv som en hundraprocentigt övertygad ateist och han säger sig, till skillnad från de fundamentalister som han angriper, vara öppen för goda argument. Men problemet är att han beskriver alla uppfattningar som står i strid med hans egen som enbart fåniga, dumma eller vansinniga. Det finns hos honom, liksom hos fundamentalisterna, i frågan om religion eller ateism endast svart eller vitt. Dawkins uppvisar dessutom en naiv syn på vetenskapen. Vetenskap är för honom endast naturvetenskap.

Humanioras principer och metoder känner han uppenbarligen inte till. Således är kunskap för honom endast ”att förklara” [erklären], medan humanvetenskapernas metod ”att förstå” [verstehen] glöms bort. Ofrivilligt komisk blir därför undertexten på bokomslaget till den tyska översättningen: ”Jag är en motståndare till religionen. Den lär oss att vara nöjda med att vi inte förstår världen.” Men Dawkins själv förstår inte världen. Han försöker förvisso förklara den, vilket är en legitim önskan, men en önskan som endast öppnar ett begränsat perspektiv på världen. Humaniora som eget kunskapsområde med egna forskningsmetoder verkar inte existera för honom.

Dawkins koketterar inte endast med sin ”amatörmässiga psykologi och sociologi”, han kungör också stolt att han inte på allvar har befattat sig med teologi. Dawkins, som betraktar ”de tre abrahamitiska religionerna som lika som bär” och tecknar en ohistorisk fantasibild av tron på Jahve och låter sig luras av religionskritiska rövarhistorier som sedan länge är vetenskapligt vederlagda, han försöker rentav göra en dygd av sin egen okunnighet på området.

Den katolska kyrkan kritiserar han – dock med ett lovvärt undantag av missbruksskandalerna – med felaktiga ”fakta” om allt från avlatsväsendet till läran om påvens ofelbarhet på en nivå som är så okunnig och primitiv att den annars väl bara förekommer hos amerikanska fundamentalister. Här står rent nonsens att läsa, som att Treenigheten i katolska kyrkan ska ha utökats med Maria. Med dessa ”fakta” i ryggen avvisar han tron som något irrationellt. Att det stora flertalet kristna världen över inte låter sig övertygas av sådant behöver väl knappast sägas.

Att tro skulle vara ett existentiellt beslut, likt det att älska en människa, är främmande för Dawkins. Emellertid skulle han väl knappast hävda att han valt sin hustru, som han skriver mycket kärleksfullt om, bland tre miljarder kvinnor utifrån några dubiösa kriterier utan att han hittat till henne på andra vägar.

Skulle han dra några slutsatser utifrån denna insikt skulle han kanske också förstå att gudsbevis liksom kärleksbevis aldrig får vara tvingande. Då skulle han kanske rent av kunna förstå varför förolämpningar av människors religiösa övertygelser är lika omänskliga som den hänsynslösa kritiken av en älskad människa. Det utesluter naturligtvis inte kritik av religion och människor. Man kan faktiskt kritisera utan att förolämpa.

Som motto för ett av kapitlen tjänar den demagogiska satsen av Sean O’Casey: ”Politiken har mejat ner tusentals, religionen tiotusentals.” Idag vet vi att den romerska inkvisitionen under 249 år lät verkställa lika många dödsstraff som den bekännande ateisten Mao under sin regeringstid lät undanröja på 40 minuter. Ateisten Stalin, kyrkohataren Hitler och andra kyrkokritiska diktatorer har under senare tid lagt ännu ett stort antal offer på sina samveten.

Filosofi har Dawkins endast fragmentariska kunskaper i. Om han inte förstår något, gör han det som han i sin undertitel anklagar reli-gionen för: han gör sig lustig över argument som Platon, Aristoteles, Descartes och Hegel höll för tänkvärda. Ibland glimmar dock något av en självinsikt till, som när han skriver: ”Kanske visar detta bara att jag inte är någon filosof utan naturvetare.” Immanuel Kant placerar han felaktigt bland ateisterna, och han känner uppenbarligen inte till den för Kant centrala postulatläran i vilken viljans frihet, själens odödlighet och Guds existens härleds som nödvändiga konsekvenser av morallagen.

Dawkins bedriver i sin bok en märklig sorts ateistisk imperialistisk historieskrivning, där han gör deister, panteister och agnostiker, ja, till och med den katolske munken Gregor Mendel och den evangeliske pastorn Martin Luther King till ”ateister”. Allt enligt principen att onda ateister inte kan vara några riktiga ateister och att goda religiösa människor verkligen inte kan vara religiösa.

Den andliga dimensionen av den mänskliga existensen saknas helt hos Dawkins. Utan att blinka bedömer han religiösa människors sätt att handla 4 000 år tillbaka i tiden utifrån principerna i Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1946. Han finner att de ofta inte nådde upp till vår tids principer. Samtidigt bortser han från att det bland alla dem som i historien har kämpat för dessa mer humana principer också har funnits många troende. Åtminstone borde han väl som den ”religiöst omusikaliske” Jürgen Habermas kunna tillstå att vårt nutida människovärdesbegrepp har den judisk-kristna traditionen om människan som Guds avbild att tacka för sin tillkomst.

Historiskt sett var det just monoteismen som övervann stamegoismen, som var livsfarlig för de medlemmar som tillhörde en annan stam, eftersom den monoteistiske Guden rent definitionsmässigt var alla människors Gud. Men forskningen på det området känner Dawkins inte till och hävdar utan belägg raka motsatsen. Att slaveriet framför allt upphörde genom – katolsk – kristendom och att just katolska kyrkans universalitet från första början motsatte sig rasism och trångsynt nationalism vet han lika lite om. Han uttrycker rent av förståelse för att den av honom så högt värderade Thomas Jefferson hade ett par slavar – det berodde ju på ”tidsandan”. Varthän en så starkt ideologiserad historiesyn kan leda tydliggör Dawkins när han lyckas få just evolutionsteorin – tvärtemot alla historiska undersökningar – att framstå som den kraft som övervann rasismen, trots att alla rasister åberopar sig på evolutionsteorin. Likaså skulle Dawkins med lite mer intresse för modern vetenskaplig sekulär historieforskning ha känt till att medlidandet med de svaga i samhället, som är så självklart för oss idag och som drivit den ”skenheligt hycklande moder Teresa” (Dawkins) till så imponerande och världsvitt erkända handlingar av nästankärlek, till inte ringa del är just en ”uppfinning” av kristendomen. Men allt det där intresserar honom egentligen inte. Eftersom människor i forna tider nästan undantagslöst var religiösa ligger de illa till i Dawkins historieskrivning.

Dawkins når inte upp till moderna krav på vetenskapliga dispyter. Alla uppfattningar som han själv inte är överens med framställer han som skrattretande, ondsinta eller sinnessvaga. Han påstår att ateism är ett tecken på mental hälsa och religion ett tecken på en ”vanföreställning”. Det är för honom en gåta ”varför det överhuvudtaget fortfarande inom kyrkan finns kretsar som förtjänar epitetet ’bildade’”. Sådana utsagor är bara ett sätt att undvika en seriös diskussion med sina meningsmotståndare. Här använder sig Dawkins av samma strategi som fundamentalisterna: han har alltid rätt och varje motsatt uppfattning är orimlig. Men man måste dock förtydliga att Dawkins bok till sitt innehåll inte är fundamentalistisk, även om den är det till formen. Han tycks rent av själv påpeka detta i slutet av boken när han talar om hur han ”ofta blir bedrövad” över anklagelserna för att vara fundamentalistisk.

Dawkins begår i sin bok tankefelet att direkt ta den psykologiska förklaringen av en övertygelses uppkomst som ett vederläggande av densamma. Men även ateismen kan man på motsvarande sätt lätt förklara psykologiskt eller hjärnfysiologiskt. Och även Dawkins skulle villigt medge att den evolutionära förklaringen av evolutionsteorin inte vederlägger evolutionsteorin. Om man dessutom i övrigt anser att det som alla människor tror är förnuftigt, så borde tron på Gud, som människor sedan årtusenden hållit fast vid, och som en imponerande majoritet av mänskligheten fortfarande bekänner, vara förnuftig, och ateismen vara skyldig att rättfärdiga sina anspråk. Men Dawkins säger likväl: ”bevisbördan ligger inte på de icke-troende utan på de troende”.

Inom evolutionsteorins synfält, som helt dominerar Dawkins bok, är jag i långa stycken överens med honom. Endast när han fjärmar sig från det strikt vetenskapliga och svärmiskt vidgar evolutionsteorin utöver biologernas kompetensområde till en närmast ofelbar totalförklaring av hela verkligheten – med hans egna ord den ”slutgiltiga darwinistiska förklaringen” – då följer jag inte med. Att från början underkasta alla fenomen evolutionsteorin överskrider redan vid icke-levande fysikaliska fenomen det vetenskapliga kompetensområdet för denna teori, som är avsedd för den biologiska världen.

Dawkins medger trots allt på sina håll att det i sådana fall rör sig mer om spekulationer än om vetenskap. Men att lättsinnigt tillämpa evolutionsteorin på den monoteistiska föreställningen om en transcendent Gud och att anse att en sådan Gud i skapelsens början redan är motbevisad, eftersom ”så komplexa” fenomen som Gud enligt evolutionsteorin endast kan uppstå i slutet av en utvecklingsprocess, det utgör ändå ett alltför tydligt exempel på ett ovetenskapligt ideologiskt cirkelbevis. Med det har ingenting alls blivit motbevisat.

Här visar sig också den vetenskapsteoretiska bristen i Dawkins resonemang. Evolutionsteorin är för Dawkins sanningen med stort S. Helt i enlighet med 1800-talets vetenskapssyn förkunnar Dawkins ”evolutionens sanningar” och oberörd av den moderna fysikens rön förklarar han frankt att ”under strider mot naturvetenskapens lagar.” Men det är inte möjligt att använda sanningsbegreppet och begreppet ’naturlag’ så lättvindigt längre, efter den omvälvning som kvantmekaniken orsakat inom naturvetenskapen, som idag talar mer om sannolikheter och inte om några eviga sanningar. Vill man ändå inte avstå från sanningsbegreppet får man i så fall också lov att erkänna andra vetenskapsområden. Men relevanta kunskaper från andra vetenskapsområden än sitt eget har inte Dawkins.

Han erkänner visserligen oskuldsfullt: ”och som alltid, om vi avmystifierar en regnbåge, så blir den för den skull inte mindre häpnadsväckande.” Men han saknar uppenbarligen instrumenten för att ta sin egen häpnad på allvar och att utifrån denna tanke dra de systematiska slutsatserna när det gäller synen på verkligheten. Från ett kemiskt perspektiv är en människas värde som bekant ungefär 5,50 kr, eftersom hon framför allt består av vatten. Det biologiska perspektivet, som Dawkins anser vara det enda rätta, är dock endast ett bland flera andra möjliga perspektiv på människan. Men det tycks Dawkins inte vilja begripa. Därför ser han lika endimensionellt på världen som fundamentalisterna.

Hur är det då med argumenten? Att evolutionsteorin faktiskt bättre motsvarar den kristna uppfattningen om Guds pågående skaparverk än äldre tiders biologiska uppfattningar känner Dawkins inte till, eftersom han endast verkar känna till kreationistiska kristna. Även Dawkins häpnar inför denna skapelse, men denna häpnad leder inte till några ytterligare frågor, den rymmer endast evolutionistiska svar, som lämnar avgörandet öppet. Den för mig avgörande frågan om universum, varför något överhuvudtaget finns snarare än ingenting alls, besvarar inte Dawkins.

Han medger visserligen att högst speciella omständigheter är nödvändiga för uppkomsten av liv och att små förändringar av naturkonstanterna skulle vara oförenliga med uppkomsten av liv. Ja, han erkänner till och med ”att denna uppenbara fininställning av de sex grundkonstanterna endast svårligen låter sig förklaras”. Men sedan förirrar han sig in i vilda spekulationer, applåderar påhitten med ”dotteruniversum”, vilka knappast verkar mindre mytiska än de från honom så gärna citerade feerna, och räknar sedan med ett oändligt antal universum för att på så sätt göra ”den antropiska principen” någorlunda plausibel, så att denna värld inte skapades för oss människor utan att en likgiltig och meningslös jord slumpmässigt skulle kunna kommit till stånd någon gång någonstans i ett livsbefrämjande universum.

Att allting är möjligt utifrån ett oändligt antal möjligheter är logiskt. Men att denna förmodade möjlighet skulle vara faktisk verklighet är minst lika spekulativt som Dawkins anser religionens uppfattningar vara. Trots allt slår honom tanken: ”Om vi tillåter den exotiska uppfattningen om multiuniversum … kan vi också låta hela röran vara och lika gärna bestämma oss för [att tro på] Gud.”

Dock vid detta ställe i boken, liksom vid alla ställen där hans ateism skulle kunna råka hamna i tvivelsmål, inträder åter hans ”gudomliga” evolutionsteori till hans räddning, en teori som också används för att förklara Guds tillblivelse. Dawkins har emellertid inte någon uppfattning om skapelsens början, han talar om en ”Big Bang-singularitet” eller antar ”en annan, hittills okänd fysikalisk princip”, endast för att för guds skull inte nämna Gud. Och i frågan om livets mening återstår för honom endast den surrealistiska glädjen över att sädescellerna, som vi härstammar ifrån, ju ändå har besegrat miljoner av konkurrenter. Som om det skulle vara någon tröst i livet.

Man bör förvisso inte lättvindigt använda Ivans ord i Dostojevskijs Bröderna Karamasov, att om Gud inte finns så är allt tillåtet. Den vanligaste slutsatsen, att ateister per se skulle vara omoraliska, är felaktig. Att mäta moral, som Dawkins försöker göra, är principiellt inte möjligt. I alla fall om man förutsätter den kantianska moraluppfattningen. Och hos Dostojevskij, som på sätt och vis använder sig av Kant, handlar det överhuvudtaget inte om att de troende skulle vara bättre männi-skor. Det handlar inte heller, som Dawkins inbillar sig, om en primitiv uppfattning om en övervakargud. Om man skulle vara god enbart därför att man fruktar Guds straff skulle man enligt Kant inte vara moralisk.

Men att moralen blir irrationell med ateismens förutsättningar, är ett problem som Dawkins inte ens ser och än mindre löser. Ändå finner han det ”beklämmande” att den kriminelle chefen för företaget Enron haft hans, Dawkins, arbeten som förebild, när han begick sina brott.

Att Dawkins missionerande ateism emellertid inte endast är några spekulativa skalövningar utan kan få högst praktiska konsekvenser, blir tydligt när man drar de endast antydda cyniska slutsatserna av den. Dawkins delar uppenbarligen helt okritiskt Peter Singers människosyn, som han ofta hämtar instämmande citat ifrån; en människosyn där handikappade barn och gamla alzheimerpatienter anses ha mindre skyddsvärde än begåvade schimpanser. Och människor i begynnelsen av sitt liv anser han uttryckligen vara mindre värda än ”en fullvuxen ko i ett slakteri”. Dawkins relativisering av de moraliska kategorierna leder till och med till ett oavsiktligt rättfärdigande av Hitler: ”Särskilt ondskefull tycks Hitler endast vara utifrån vår tids beskedliga måttstockar.” Självfallet är Dawkins också för rätten till assisterat självmord för att underlätta avfallshanteringen på slutet.

Dawkins maskerar sig som en tvättäkta demokrat och har för sin amerikanska publik tillräckligt med citat från Förenta staternas grundlagsfäder. Men för honom är otvivelaktigt intelligenta människor de bättre människorna. Och hög intelligens är också för honom avgörande för kunskap om sanningen. Detta skulle möjligen stämma överens med ett mycket inskränkt sanningsbegrepp. Men erfarenheten visar att det ofta inte går att hitta någon vishet hos intelligenta människor, som likt fackidioter kan uppvisa kompetens inom ett mycket begränsat forskningsområde, men som ändå ofta knappt är kapabla att hantera livet i övrigt.

För den visa och kärleksfulla människan öppnar sig sanningen – inte genom långa studier utan istället momentant, skulle Platon säga. Till och med genom barn skulle Jesus tillfoga. Men barn är hos Dawkins mer som schimpanser, endast gulliga varelser, som inte kan bedöma någonting och för vilka man inte ska förklara meningen med världen, i varje fall den religiösa.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Reinischer Merkur nr 45/2007.

Artikelförfattaren är medicinare och teolog och författare till boken Gott. Eine kleine Geschichte des Größten. Pattloch Verlag. München 2007. Han är specialist inom neurologi, psykiatri och psykoterapi och sedan 1997 chefläkare för Alexianersjukhuset i Köln-Porz. Han också medlem av Påvliga livsakademien och rådgivare till Vatikanens kleruskongregation.

Publicerad 2008 i nummer 2

SE ÄVEN: Richard Dawkins höll ”väckelsemöte” i Stockholm