Dawkins problem

OLSSON, STIG

Richard Dawkins: Så gick det till. Bevisen för evolutionen, Leopard förlag 2010, 432 s.

Den brittiske skribenten Richard Dawkins senaste bok The Greatest Show on Earth (2009) har översatts och getts ut på svenska. Man kan undra varför. I översättning har den fått titeln Så gick det till. Bevisen för evolutionen, en titel som väl sammanfattar bokens innehåll.

Anslaget ges redan i början av det första stycket i första kapitlet. Dawkins framställer sig här som den inspirerade läraren, manad av ”sitt nobla kall” skall han undervisa i antikens historia men blir hela tiden störd av en ”gormande, obildad skock som […] oförtröttligt rusar omkring och försöker intala [de] stackars eleverna att romarna aldrig har funnits …” Eller så ser han sig själv undervisa i modern historia och hans lektioner ”bojkottas, häcklas [och] störs av välorganiserade, välfinansierade och politiskt starka grupper, som förnekar Förintelsen. […] De är högljudda, ytligt trovärdiga och skickliga på att verka kunniga och insatta.”

I en sådan ton är hela boken skriven. Drygt 400 sidor. Det blir rätt tröttsamt.

Dawkins bok måste i första hand varit avsedd för en amerikansk publik. Där har man ju vissa problem med en utbredd kreationism. Men varför ge ut den i Sverige, där denna rörelse i princip är obefintlig? Är det för att få litet sprätt på debatten här genom att skruva upp tonläget 0ch få igång ett uppfriskande gräl?

Men även om Dawkins i sin bok främst riktar sig till den amerikanska marknaden, kan man undra vilka läsare han egentligen vänder sig till. Till de biologiskt allmänbildade som vill veta litet mer om evolutionsbiologi? Knappast. Hans bok är skåpmat som tas fram igen. Gamla tankegångar från tidigare böcker tuggas om och framställningen blir inte bättre av att han ständigt avbryter sig med polemiska utfall. För den som vill lära sig mer om evolutionsbiologi, finns gott om böcker som är mycket bättre, mer informativa och utan polemiska utfall. Men några av bilderna i Dawkins bok är faktiskt ganska vackra.

Eller vänder han sig till kreationister i ett sista försök att kanske övertyga någon av dem? Han verkar ju ha lagt ner stor möda på att sätta sig in i kreationistiska argument och tankegångar. Men jag tror nog att han själv inser att med det rått polemiska tonläge han väljer kommer han inte att kunna övertyga någon enda i den ”gormande, obildade skock” som hela tiden har stört honom i hans nobla kall att undervisa.

Eller kanske riktar han sig till dem som ännu inte tagit ställning i striden mellan biologisk evolutionsvetenskap och kreationism? I så fall är hans bok helt förfelad. Det enda en sådan läsare kan få ut av den är, att här pågår en hetlevrad debatt, ett högljutt gräl där man skriker i mun på varandra och invektiven haglar. Hans ständiga polemiska utfall är tröttande, förvirrande och kontraproduktiva.

Så jag undrar om inte själva drivkraften bakom Dawkins senaste (sista?) bok är att lufta sin egen frustration. Att en gång för alla få stoppa till truten på sina vedersakare, de som har förstört hans undervisning. Han pekar ut kreationister som det stora problemet men förmodligen har han lika stora problem med sin egen adrenalinnivå.

Därmed naturligtvis inte sagt att kreationism och evolutionsbiologi är två likvärdiga tankeskolor. Det är de inte. Kreationism, intelligent design och liknande är ur en naturvetenskaplig synvinkel nonsens och intellektuella återvändsgränder, medan det evolutionsbiologiska perspektivet har gett oss en fördjupad förståelse för vad liv är. Men Dawkins problem med sina kreationister och sin egen höga adrenalinnivå har gjort honom till ett problem, om än ett ganska obetydligt, för evolutionsbiologin.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Publicerad 2010 i nummer 4