Dawkins stil, Ulvaeus och kristen minnesträning

FREDRIK HEIDING

I teveprogrammet Skavlan i svt i fredags uttryckte religionskritikerna Richard Dawkins och Björn Ulvaeus, var och en på sitt sätt, sin skepsis mot nästan allt vad religion heter. Dawkins gick till hård attack mot mormonen och rocksångaren Brandon Flowers. Till och med Humanistbloggen erkänner i en kommentar, att Dawkins ”varit otrevlig mot en mormon”. Man kan tillägga att Dawkins stil knappast är värdig en akademiker vid University of Oxford, där han fram till år 2008 var professor i Public Understanding of Science. När han raljerar med och avfärdar mormoners tro, kan han anses bryta mot en av normerna i statuterna för University of Oxford: “Ingen medlem av Universitet ska i ett universitetssammanhang avsiktligt eller hänsynslöst inlåta sig i våldsamt, ovårdat, oordnat, hotfullt eller anstötligt uppträdande eller språk.” (No member of the University shall in a university context intentionally or recklessly engage in violent, indecent, disorderly, threatening, or offensive behaviour or language.) Tevesoffan är kanske inte ett universitetssammanhang, men ändå.

Programledaren Fredrik Skavlan frågade Björn Ulvaeus om dennes dåliga minne, vilket han själv tidigare hade berättat om som sommarpratare. Ulvaeus avundas dem som har ett episodiskt minne, det vill säga kan återuppleva dofter och känslor. Den som kan den kristna spiritualitetens historia, slås av att Ulvaeus bekämpar det han själv behöver, avundas och möjligen också söker. Kristna andliga gestalter har nämligen i alla tider tittat tillbaka på sina liv och reflekterat. Genom minnet har de bearbetat sitt förflutna och därigenom både nått självkännedom och fått kontakt med Gud.

Augustinus av Hippo (354–430) reflekterar i självbiografin Bekännelser över sin egen historia. Minnena hjälper honom att rekonstruera vägen från ett liv i sus och dus till en stadigare tillvaro. I ett mer filosofiskt kapitel av Bekännelser finner vi dessutom en redogörelse för minnets funktioner, vilka Augustinus menar är på samma gång mänskliga och gudomliga. I minnets ”väldiga sal” finns oanade möjligheter. I sin bok om Treenigheten (De trinitate) visar Augustinus så stor uppskattning för minnet att han ser det som en aspekt i Guds avbild. Minnet, viljan och förståndet – de tre själskrafterna – är en avbild av den treenige Guden.

Ignatius av Loyola (1491–1556), grundaren av Jesuitorden, går i samma riktning. I sina Andliga övningar instruerar han personer, som mediterar och reflekterar, att minnas händelser i det förflutna på ett mycket sinnligt vis. Med hjälp av fantasins fem sinnen (de kallas ibland också för andliga sinnen) erinrar sig personen dofter, ljud, smaker och känslor.

Själv minns jag mycket väl en Mamma Mia!-föreställning i Queen’s theatre i London den 28 maj 2004. Det var en oförglömlig, gudomlig och ljuvlig konsert.

Fredrik Heiding 2012-09-09

 

LÄS OCKSÅ: En naiv och sårande pratshow

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

FREDRIK HEIDING

I teveprogrammet Skavlan i svt i fredags uttryckte religionskritikerna Richard Dawkins och Björn Ulvaeus, var och en på sitt sätt, sin skepsis mot nästan allt vad religion heter. Dawkins gick till hård attack mot mormonen och rocksångaren Brandon Flowers. Till och med Humanistbloggen erkänner i en kommentar, att Dawkins ”varit otrevlig mot en mormon”. Man kan tillägga att Dawkins stil knappast är värdig en akademiker vid University of Oxford, där han fram till år 2008 var professor i Public Understanding of Science. När han raljerar med och avfärdar mormoners tro, kan han anses bryta mot en av normerna i statuterna för University of Oxford: “Ingen medlem av Universitet ska i ett universitetssammanhang avsiktligt eller hänsynslöst inlåta sig i våldsamt, ovårdat, oordnat, hotfullt eller anstötligt uppträdande eller språk.” (No member of the University shall in a university context intentionally or recklessly engage in violent, indecent, disorderly, threatening, or offensive behaviour or language.) Tevesoffan är kanske inte ett universitetssammanhang, men ändå.

Programledaren Fredrik Skavlan frågade Björn Ulvaeus om dennes dåliga minne, vilket han själv tidigare hade berättat om som sommarpratare. Ulvaeus avundas dem som har ett episodiskt minne, det vill säga kan återuppleva dofter och känslor. Den som kan den kristna spiritualitetens historia, slås av att Ulvaeus bekämpar det han själv behöver, avundas och möjligen också söker. Kristna andliga gestalter har nämligen i alla tider tittat tillbaka på sina liv och reflekterat. Genom minnet har de bearbetat sitt förflutna och därigenom både nått självkännedom och fått kontakt med Gud.

Augustinus av Hippo (354–430) reflekterar i självbiografin Bekännelser över sin egen historia. Minnena hjälper honom att rekonstruera vägen från ett liv i sus och dus till en stadigare tillvaro. I ett mer filosofiskt kapitel av Bekännelser finner vi dessutom en redogörelse för minnets funktioner, vilka Augustinus menar är på samma gång mänskliga och gudomliga. I minnets ”väldiga sal” finns oanade möjligheter. I sin bok om Treenigheten (De trinitate) visar Augustinus så stor uppskattning för minnet att han ser det som en aspekt i Guds avbild. Minnet, viljan och förståndet – de tre själskrafterna – är en avbild av den treenige Guden.

Ignatius av Loyola (1491–1556), grundaren av Jesuitorden, går i samma riktning. I sina Andliga övningar instruerar han personer, som mediterar och reflekterar, att minnas händelser i det förflutna på ett mycket sinnligt vis. Med hjälp av fantasins fem sinnen (de kallas ibland också för andliga sinnen) erinrar sig personen dofter, ljud, smaker och känslor.

Själv minns jag mycket väl en Mamma Mia!-föreställning i Queen’s theatre i London den 28 maj 2004. Det var en oförglömlig, gudomlig och ljuvlig konsert.

Fredrik Heiding 2012-09-09

 

LÄS OCKSÅ: En naiv och sårande pratshow