De ofullkomliga helgonen

ANDREAS R. BATLOGG

Boken Mother Teresa: Come Be My Light, som publicerades i början av september, nästan exakt tio år efter författarens död, har väckt starka reaktioner världen över. Folk blev överraskade, delvis chockerade, ja till och med upprörda. ”Ängeln från Calcutta” som ordensgrundaren ibland kallades, härstammade från Albanien och fick sin berömmelse för att hon i årtionden verkade bland de fattigaste av de fattiga. Hennes död inträffade bara några dagar efter Lady Dianas, prinsessan av Wales, de båda hade för övrigt träffats flera gånger. Den kortväxta ordenssystern, iförd vit sari med blått band, fick 1979 ta emot Nobels fredspris och 2003 saligförklarades hon av påven Johannes Paulus II. Ännu har man inte lyckats påvisa under nummer två, som krävs av kyrkorätten för en helgonförklaring.

De brev, dagboksnotiser och dokument som boken innehåller var alls inte avsedda för offentligheten. Skyddsomslaget skvallrar om ”världssensation”, ”hemliga anteckningar av helgonet från Calcutta”. Av boken framgår att moder Teresa led av svåra inre kriser, tvivel plågade henne. I åratal levde hon i ett ”inre mörker”. Allt detta har väckt irritation här och var. Så värst nytt var det emellertid inte. Redan när saligförklaringsproceduren inleddes, hade den förordnade postulatorn, Brian Kolodiejchuk, föreståndare för den manliga grenen av ordensgemenskapen Missionaries of Charity, antytt, att hon som redan under sin livstid försetts med helgonstatus, tidvis brottats svårt i sin troskamp. I den tyska tidskriften Geist und Leben publicerades 2001 en artikel med titeln ”Moder Teresas karisma”. Författaren var den nu 99-årige jesuiten Josef Neuner som sedan 1938 verkat i Indien och under många år fungerat som moder Teresas andlige rådgivare. Även här beskrivs dessa, också för hennes medsystrar, hitintills fördolda inre sidor.

Moder Teresa kände sig ofta övergiven av Gud. Till sin rådgivare skriver hon att hon har ”en fruktansvärd känsla av att vara förkastad”, hon upplever ”mörker” och känner ”en smärtsam längtan” eller – om man ska använda det typiska ordet – ”törst”. Här befinner hon sig som en i en lång rad av mystiker som gjort liknande erfarenheter: Teresa av Avila till exempel, eller Johannes av Korset, en kyrkolärare i kristen mystik, som talar om ”själens dunkla natt” och då givetvis inte menar samma sak som det man i dag diagnostiserar med ”gudsförgätenhet”. Som Brian Kolodiejchuk, ledare för Moder Teresas Center i Tijuana i Mexiko, kommenterar saken får bokens läsare bevittna en under huden trängande berättelse om en kvinnas andliga väg, en kvinna som ännu fascinerar miljontals människor och som hedrades med statsbegravning av den indiska nationen – något mycket ovanligt för en katolsk kvinna som dessutom härstammande från Europa. Det var första gången denna hedersbevisning skedde sedan Mahatma Gandhis död 1948.

De klart personliga styckena i boken kan bara ses som pinsamma av dem som är främmande för att människor ger uttryck för sitt liv precis som det är inför Gud. De trostvivel som moder Teresa hade och som nu blivit offentliga kan därför inte hindra den helgonprocess som pågår. Tvärtom. Indirekt utgör de ett kriterium på trovärdighet. En mer vulgär syn på helighet vill hävda att helgon skulle vara ”fullkomliga”, felfria männi-skor – som möjligen existerar i en tvivelaktig fantasi men inte i verkligheten. De kan få finnas som en förebild men de kan också vara en belastning. Så mycket större tröst är det när man får veta att även ”de stora” måste försöka finna sin väg i mörker och avgrundsdjup.

Hör det kanske ihop med perfektionis-mens förbannelse i våra dagar, en diffus längtan efter ”helhet”, som många ryggar tillbaka inför, eller vänder det till en elak kyrkokritik när de får veta att också de saliga och helgonen har haft ångest, ”mörka hål” eller svag karaktär? Ordet ’längtan’ inrymmer också ett mått av ”begär”: alla begär kan leda till verklighetsflykt, eftersom verkligheten är sönderbruten, fragmentarisk, ofullkomlig. Helgon är inga super- eller övermänniskor som bigotta karikatyrer kan få en att tro. Deras styrka ligger just också i deras svagheter, som de känner och som de lider under, men som de inte förnekar eller pratar bort. De problematiska alternativen är snarare förskönade, spegelblanka meritförteckningar: en hjälteretorik som upphöjer dem till en virtuell dygdehimmel som avlägsnar allt mänskligt allmänmänskligt från dem och målar en schablonbild av ett ouppnåeligt ideal. Mycket av den andliga litteratur som producerats under de senaste århundradena och som står som metervaror i biblioteken är fullständigt oanvändbar idag.

Därmed uppstäms inte en lovsång till genomsnittlighet. Det handlar inte heller om asketiska elitprestationer utan om vittnesbörd i vardagen: i livets vardaglighet och i trons. Budskapet (också moder Teresas) lyder: människor kan växa utöver sig själva – över sina begränsningar, sina fel, sina sår, sin vrede och sin bitterhet, allt det som livet kan föra med sig. På så sätt blir de autentiska och ”hela” människor. En sådan helhet betyder ändå mer än summan av delarna. Vi är mer än våra styrkor och talanger eller vår begränsning och vår skuld.

Människor som moder Teresa skyddar därför för falska idealiseringar. Det söks superstars i hela Europa nu i tv. Unga drömmer om en karriär som modell, sångare eller dansare. De trixar och mixar, allt måste vara perfekt, men det är bara instuderat, hårdregisserat eller påklistrat. Design i stället för det verkliga varat, styling i stället för autenticitet. Helighet däremot hänvisar till det normala och till det begränsade, till ett liv utan fixering och tadellös perfektion. Ofullkomligheten gör ingen chanslös inför Gud. Den avlastar trycket.

översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 11/2007.

Publicerad 2007 i nummer 8