De unga behöver kyrkans röst

av JOHN SJÖGREN
Tidigare i veckan inleddes den stora synoden om ungdomar i Vatikanen. Påven Franciskus har både inför synoden och vid dess öppnande betonat vikten av ett ödmjukt förhållningssätt från kyrkans sida. Det är viktigt att kyrkan verkligen lyssnar till de unga och biskopssynoden måste försöka undvika att ge färdiga svar. Detta är så klart både en klädsam och kanske till och med nödvändig hållning, inte minst med tanke på de övergreppsskandaler som skakat kyrkan och som ju svikit de unga på det mest vedervärdiga sätt. Många menade rent av att synoden borde ställas in på grund av detta.

Den inkännande och lyssnade hållningen är med andra ord god. Men lika viktigt att betona är att de unga verkligen är i behov av kyrkans tydliga röst idag. Många unga lever fortfarande under det som påven emeritus Benedictus XVI kallade för ”relativismens diktatur”. Eller kanske ännu hellre en individualismens och subjektivismens diktatur. Tanken skulle kunna formuleras ungefär så här: det är helt upp till mig och min egen frihet att bestämma meningen med mitt eget liv, objektiva värden och moraliska principer existerar inte, de är endast mänskliga konstruktioner som står i vägen för mitt självförverkligande.

Detta är så klart en både destruktiv och verklighetsfrånvänd inställning till livet, som dessutom inte leder till det som denna livsfilosofi främst traktar efter: frihet. Tvärtom. Det är en livshållning som leder till en instängdhet i det egna jaget, en självcentrering som resulterar i en andligt och psykiskt ohälsosam prestationshets; det är upp till mig att avgöra och bestämma meningen med livet. Det är mot denna individualistiska subjektivism som kyrkan med sin betoning på sanning och objektiva värden måste utgöra en tydlig motröst. Frågan är: hur får man människor, i synnerhet de unga, att lyssna?

I tider av turbulens och kris är det alltid en god idé att gå tillbaka till kärnan. Och kärnan stavas: Jesus Kristus. Kyrkans uppgift är att förmedla Honom till mänskligheten, att låta Hans röst bli tydlig. Han som är förkroppsligandet, inkarnationen, av det objektivt goda, sköna och sanna, men som på samma gång är den röst som kallar oss såväl utifrån som inifrån vårt allra mest privata och subjektiva inre.

Caravaggio: Matteus kallelse (1599/1600)

Mottot för synoden är ”De unga, tron och att urskilja sin kallelse”. Jag tror att det senare, kallelsen, är en viktig nyckel till att låsa upp det unga instängda jaget. Ty att hitta sin kallelse är något helt annat än det moderna självförverkligandet. Att urskilja sin kallelse handlar förvisso om ett lyssnande, en dialog mellan den mänskliga, begränsade friheten och den gudomliga, oändliga och absoluta friheten. Det handlar dock främst om att, likt Matteus i Caravaggios klassiska målning, bli pekad på, utvald och kallad av en objektiv kraft utanför sig själv. Att i någon mån ge upp sitt ansträngda självbestämmande och låta sig bli styrd, och på så sätt bli verkligt fri, blir sitt innersta och sanna själv, att äntligen inse att jag inte är huvudroll i mitt eget liv, utan att jag är given en roll i Guds stora drama. Jag kan inte tänka mig ett mer välbehövligt budskap till dagens unga.

Så, låt för all del kyrkan lyssna till de unga, deras tankar, drömmar och förhoppningar. Men låt sedan också Kristi röst bli hörd.

John Sjögren 2018-10-05