Den andra skandalen: övergrepp på vuxna

Samtidigt som de fruktansvärda övergrepp som begåtts av präster på barn och unga skakar kyrkan på allt fler ställen i världen, börjar ytterligare en övergreppsskandal komma upp till ytan. I bland annat Chile och Indien har ordenssystrar anmält att de utsatts för övergrepp. I nätportalen Crux skrev Elise Harris nyligen att lekmannarörelser kommer att vara nästa område att hantera, efter en intervju med ett vuxet offer för övergrepp. Samtidigt brottas jurister med hur kyrkan ska klassificera ärkebiskop Theodore McCarricks övergrepp på prästseminarister, som inte är barn och inte heller enligt kyrkorätten ”särskilt utsatta vuxna”.

Vi ser alltså att även fall där kvinnor är offer anmäls allt mer, och dessa har kommit i skymundan trots att det finns statistik som visar att alltfler flickor och kvinnor blir offer när dessa i högre grad tillåts ministrera och fylla andra uppgifter i församlingen – är flickor och kvinnor tillgängliga för övergrepp blir de också utsatta.

Ett problem i sammanhanget är den mycket snäva förståelsen av ”särskilt utsatta vuxna”, som i nuläget i princip endast omfattar vuxna med svåra kognitiva och psykologiska funktionshinder. Formuleringen avser vilka fall som utreds av Troskongregationen, och den snäva tolkningen innebär att det blir upp till den lokala biskopen att hantera känsliga fall där en präst förgripit sig på en underordnad, en anställd eller någon som står under prästens pastorala omsorg.

Samtidigt är Troskongregationen redan i nuläget hårt pressad och lider brist på kompetent personal för utredning av de fall som redan ligger på kongregationens bord. Situationen skulle knappast bli bättre av än högre arbetsbelastning. Det finns också en oro för att ett vidgande av rättstolkningen skulle likställa övergrepp på vuxna med övergrepp på barn och svårt funktionshindrade, en distinktion som bland annat kardinal Blase Cupich påpekat att det är viktigt att behålla eftersom de vuxna fallen kan innehålla en annan komplexitet med till exempel uttalat samtycke och oklara maktförhållanden.

Biskopar har i nuläget möjlighet att bestraffa präster som påkommits med sexuella relationer, men för hårdare sanktioner, och i värsta fall fråntagandet av prästerlig status (laicering), behövs påvens godkännande genom Kleruskongregationen. Kanonister som är uppdaterade på Kleruskongregationens rättstillämpning har noterat att man har börjat använda ”missbruk av ställning” som försvårande omständighet, någonting som redan har stöd i kanonisk rätt. Det innebär nya möjligheter att skilja mellan fall där det finns en tydlig maktskillnad – som i McCarricks övergrepp på seminarister, men också när själasörjare förgripit sig på ordenssystrar – och fall där det rör sig om ett tillfälligt moraliskt snedsteg från båda parter eller där prästens ställning är ovidkommande.

Det återstår att se om det internationella biskopsmötet i februari kommer att lyfta frågan om övergrepp mot barn till frågan om prästers sexuella beteende i allmänhet, men det är tydligt ett ämne som behöver diskuteras om vi ska komma till rätta med sexuella övergrepp i kyrkan.

Red. 2018-12-12

Källor: Catholic News Agency här, Crux här och här