Den banala ondskan

PILTZ, ANDERS

När Dagens Nyheter avskaffade djävulen redan 1908, föranledde det högstdensamme att (via sin spökskrivare Hjalmar Söderberg) sända ett tacktelegram från Köpenhamn med texten ”Jag verkar bäst inkognito”. Man kunde tro att intresset för mörkrets furste skulle ha avtagit i den teknologiska eran, så som DN hoppades. Ingenting tyder på detta, inte heller på att den anonyma verksamheten har avtagit, om man gör en global bedömning av mänsklighetens öde under 1900-talet. Konsulterar man Internet får man 160 000 träffar på sökordet ”Rite of exorcism”, en siffra som ställer intresset för de blonda silikonbrudarna i skuggan. Det demoniska är fascinerande, annars vore det ju inte demoniskt.

Och vem kan förneka ondskan? Även om man avskaffar djävulen har lidandet inte eliminerats. Alla måste tillstå att det finns en djävulsk drivkraft som får människor att bete sig som djävlar mot varandra. Själva det faktum att vi måste ta till ord som djävulsk eller demonisk om vissa människor och beteenden är en fingervisning om att vissa former av lidande som människor tillfogar andra trotsar varje beskrivning. De är irrationella. De saknar rationella motiv och orsakar blackout i förnuftet, när man vill förklara och förstå dem.

Ondskans banalitet blev eklatant i vårt sekel, som har producerat lidande i industriell skala och omredigerat tragedier till statistiska tabeller. Den tyska nyhumanismen under mellankrigstiden styrdes av en stor idé: klassisk bildning omöjliggör barbari. Saken motbevisades å det grymmaste. Det fanns lägerkommendanter i Tredje riket som var utbildade i den gedigna tyska gymnasieskolan med nio års latin, som kunde citera långa stycken Homeros ur minnet och spela piano fyrhändigt med sina döttrar. Att bödlarna kunde sina böjningsmönster var till alls ingen glädje för offren på väg till gaskamrarna. Ondskan är för övrigt ett ämne i tiden. Själva substantivet ”ondska”, som svenskan reserverar för personer, blev gångbart mynt genom Hanna Arendts bok Den banala ondskan från början av sextiotalet, där hon skildrar bödeln Adolf Eichmanns vanliga anständiga borgerliga liv vid sidan om massmördandet. Jan Guillou beskrev i boken Ondskan 1981 på ett nervpåfrestande sätt den självupplevda pennalismen vid en privatskola. Eva Kärfves avhandling från 1992 om den första häxförföljelsen bär titeln Den stora ondskan i Valais. C.G. Jungs lärjungar har populariserat talet om att man måste erkänna sin skuggsida, sin onda sida, i vissa fall som en vital kraft. Postmodernismen har samtidigt reagerat mot svartmålningen av ”ondskan”: är dess motsats alltid befriande? Fay Weldons roman En hondjävuls liv och lustar från 1983 och filmer som Häxorna i Eastwick från 1987 med Jack Nicholsons oemotståndligt charmiga djävul gjorde själva antidygden till en befrielse för kvinnor som sitter fast i manssamhällets omöjliga roller. Troligen hör häxrörelsen till samma genre, fast inte lika underhållande.

Är demonerna i oss uteslutande av ondo? Här gäller att noga skilja demonerna som bild för psykets omedvetna krafter och demoner som en eventuell andlig verklighet.

Nazisternas retorik byggdes av element som fanns i det omgivande samhället. Dess luft var inte extremismen utan normaliteten. Det kusliga var inte det diaboliska utan det vardagliga. Ernst Jünger skrev apropå Heinrich Himmler: ”Man skulle tro att en människa som skickar många tusen i döden märkbart måste skilja sig från alla andra och att en fruktansvärd glans, en luciferisk prakt, borde omstråla henne. I stället dessa ansikten som man träffar på i varje storstad när man söker ett möblerat rum och en förtidspensionerad funktionär öppnar dörren.”

Också för biologerna är ondskan banal. Nobelpristagaren Konrad Lorenz blev berömd för boken Det så kallade onda 1963. Lorenz skrev sina berömda arbeten i atomkrigets skugga. Att förstå den mänskliga aggressiviteten hade blivit ett överlevnadsvärde som aldrig förr. Lorenz varnar människan för högmodets synd, som hindrar henne från att nå självkännedom i tron att hon står över den övriga naturen och dess lagar. Människan är tvärtom utsatt för större risker än andra varelser. De urmänniskor som först började använda enkla stenverktyg i södra Afrika använde dem inte bara till jakt utan också till att knacka hjärnan ur skallen på sina artfränder. Bredvid de första spåren av Pekingmänniskan, regelbundet använda eldstäder, ligger de krossade och brända benen av Sinanthropus pekinensis själv.

Hos rovdjuren finns hämningar som kontrollerar aggressionen. En korp kan hacka ut ögat ur en annan korp, en varg kan slita halspulsådern av en annan. De har dock en inbyggd spärr, de gör det inte i onödan. Men om man spärrar in den fromma duvan i fångenskap, händer det att hon istället långsamt plågar livet ur sitt offer. Lorenz har beskrivit hur en duva, symbolen för fridsamhet, hämningslöst torterade ihjäl en annan duva i fångenskap. De varelser som inte kan döda omedelbart har heller inte fått de spärrar som håller rovdjuren i schack.

Det farliga med människan är att alla hennes hämningar kan sättas ur spel. Den som dödar behöver inte se offret i ansiktet. Krökningen av fingret kring avtryckaren leder till att inälvorna slits sönder på en annan människa; detta ser inte soldaten när han utför sin order. Allra minst om han förfogar över en vätebomb vid en avskjutningsramp på en annan kontinent ser han miljonerna levande brända människor. Massdöd blir en abstraktion.

Bildning är inget vaccin mot ondskan. Också fan kan latin och blir inte bättre för det, för att travestera Olavus Petri. Han är dessutom framstående exeget och skulle som sådan göra rätt för det hedersdoktorat i teologi vid universitetet i Tübingen som han beviljas i Berättelsen om Antikrist av den ryske filosofen och poeten Vladimir Solovjev († 1900). Djävulens latinkunskaper bevisas av den nya riten för exorcism eller djävulsutdrivning som publicerades av Vatikanen i början av året. En djävulsutdrivning innebär enligt nu gällande kyrkolag (canon 1172) att en präst som utmärker sig för ”fromhet, kunskap, omdöme och oförvitlig vandel” med uttryckligt tillstånd från sin biskop ber över personer som anses besatta genom att lägga händerna på dem och uttryckligen beordra djävulen i Jesu namn att lämna sitt offer ifred. En sådan handling sker inte ofta. Endast om man kan utesluta en diagnostiserbar psykisk sjukdom får man tillgripa exorcism, som sista utväg. Denna märkliga liturgi är en av de sista publikationerna i den reform som dekreterades av Andra vatikankonciliet.

Men finns då djävulen som en personlig makt och inte bara som metafor för det obegripligt onda? Man kan fundera på frågan om det onda på något sätt blir bättre för att man avpersonaliserar det. Ett fyraårigt barn mördas av andra barn vid en lek. Personalen på ett dagis upptäcker en morgon att satanister avrättat och korsfäst en kanin, barnens favoritdjur. Unga människor stjäl likdelar. Jag har själv bevittnat hur en ung man i jeans stal den heliga hostian vid en katolsk mässa i förintelselägret Dachau 1987. En hivsmittad man försöker att sprida sin egen olycka till så många som möjligt. Den som vill förklara detta bara som dåligt fungerande biologi skapar fler frågor än han svarar på.

Bättre än många filosofer har Edgar Allan Poe († 1849) beskrivit vår perplexitet inför ondskan i en novell med titeln Den svarta katten (i svensk översättning av Nils Holmberg 1954). Poe, själv drogmissbrukare, beskriver en mans fasansfulla förfall från respektabel borgare till djävul i människohamn. Under rusets inverkan tar han upp en pennkniv och skär ett öga ur sin katt, den enda varelse som alltid har varit honom tillgiven. Kattens brott var att den tycktes ha undvikit sin husse. Efteråt grips han av fasa och ånger och dränker sin ruelse i nya utsvävningar. Att katten, naturligt nog, undvek honom i fortsättningen fyllde honom med växande irritation. Och Poe säger att filosofin inte uppmärksammat det han kallar motsägelseandan, en av människans ursprungligaste drifter, en av de enhetliga primära drivkrafter eller känslor som tillsammans skapar en människas karaktär. ”Vem har inte hundratals gånger konstaterat att han handlar dåligt eller oförnuftigt helt enkelt därför att han vet att han inte bör göra det? Känner vi inte en ständig böjelse mot bättre vetande att kränka vad som är lag endast och allenast därför att vi vet att det är lag? Det var själens oförklarliga begär att plåga sig själv, göra våld på sin egen natur, göra ont för det ondas egen skull, som drev mig att fortsätta och slutligen fullborda den oförrätt jag hade gjort mig skyldig till mot det oskyldiga djuret. En morgon lade jag helt cyniskt en snara om dess hals och hängde det i ett träd medan tårarna rann och jag kände det bittraste samvetskval, hängde det därför att jag visste att det älskade mig, därför att jag hade kränkt det, därför att jag därmed begick en synd, en dödssynd som skulle utsätta min odödliga själ för faran att föras utom räckhåll för den allgode och fruktansvärde Gudens oändliga barmhärtighet.”

Endast en rationellt tänkande varelse kan vara ond. Hade vi inget förnuft hade vi inte heller något ansvar och heller ingen möjlighet till ondska. Det är denna paradox som uttrycks i berättelsen om syndafallet i paradiset. När människan äter av frukten på kunskapens träd på gott och ont, öppnas hennes ögon. Hon ser att hon är naken. Hon kan för första gången känna skam. Hon har fått kunskapen som en börda. Det är människans brottning med sin egen ondskas gåta som gör henne till människa.

Frestelsen och ondskan är, i evolutionsbiologiska termer, en omstörtning av det biologiska belöningssystemet. Ondskan är biologiska krafter som ligger i våra genetiska intressen men som, när de isoleras från helheten och eftersträvas för sin egen skull, inte ger någon långsiktig tillfredsställelse utan tvärtom tillfogar oss själva och vår omgivning ett varaktigt, kanske irreparabelt, lidande. Synden blir sitt eget straff. Tidskriften The New Scientist (28 mars 1998) har beskrivit katekesens sju huvudsynder (populärt kallade ”de sju dödssynderna”), högmod, girighet, kättja, avund, frosseri, vredesmod och slöhet, som naturliga och nödvändiga drifter som löper amok.

Ondskan är spöket i det naturliga urvalet. Generna, åtminstone några gener, spelar oss ett illasinnat spratt. Tillvänjningen innebär en njutning som splittrar de själsliga krafterna och ropar på mer, bara litet till. Reklamen utnyttjar denna inbyggda faktor genom att presentera den senaste årsmodellen av datorer, bilar eller klädmode med prestanda som överträffar fjolårets. Bara litet till av det senaste, så blir du lycklig! När den lyckan är uppnådd bleknar den bort, och blicken flackar efter nästa mål att uppnå. Denna vittring av ständigt mera är det naturliga urvalets piska för att hålla oss igång och att hålla oss i schack.

Både demonerna och droghandlarna börjar med repliken: ”Pröva lite, så mår du bättre.” Tillvänjningen, det kan gälla droger, sex eller makt, skapar ett växande beroende av motsvarande biologiska substanser som skänker lustförnimmelser. Ju mer man får, desto mer vill man ha. En liten sänkning av halterna ger oerhörd frustration, trots att man befinner sig på nivåer som en gång skänkte extas.

Den demoniska frestelsen är ett tema i alla religioner. Ingen biologisk eller filosofisk modell kan rationalisera ondskans existens. I så fall vore ondskan inte ondska, eftersom ondskan just genom sin obegriplighet är ond. Att underkasta sig ett kirurgiskt ingrepp är inte något ont, med tanke på att chanserna till ett senare bättre liv växer. Men det obegripliga, ofta självförvållade, lidandet, som ger någon en kick men därefter en sjufalt större ångest, är något ont. Ännu värre är det lidande som ingen tjänar på. Ondskan är till sin natur irrationell. Den är en gåta, ett mysterium. Ondskan är metafysisk. I annat fall kunde man komma till rätta med ondskan genom ökad forskning.

Blir de inre plågoandarna uthärdligare för att man kallar dem psykos i stället för demoner? Finns djävlarna på riktigt? Att djävulens existens är en del av katolsk troslära (se Katolska kyrkans katekes från 1992, n. 1672) imponerar kanske inte på alla. Att Jesus trodde på djävlar, liksom att djävlarna trodde på Jesus, den saken framgår klart och tydligt av synoptikerna. Han utför helt klart exorcismer och tycks med sin starka utstrålning utmana demonerna till närkontakt av första graden. Jesu frestelser var den första stora sammandrabbningen. Djävulen framställs inte med eldgaffel utan som skicklig exeget som vill slå Guds Son på hans egen planhalva. Han förlorar kampen, bara för att förbereda den sista stora tvekampen, som sker i och genom korsfästelsen, den yttersta prövningen av Guds Sons hållfasthet. De tre synoptiska evangelisternas grundintrig skulle kunna sägas vara den gastkramande duellen mellan liv och död, som påsksekvensen uttrycker saken. Små skärmytslingar förbereder urladdningen, där Jesus på oväntat sätt avgår som segrare genom att frivilligt göra sig till ondskans offer.

I fornkyrkan fanns ett särskilt ämbete, exorcisten, som inte skall associeras med Max von Sydows filmhjälte. De hörde till kyrkans vardagsliv och lade händerna på dopkandidater och människor med psykiska handikapp. Kanske är det senare något att fundera på också i dagens kyrka, där så många behöver handfasta bevis på Guds omsorg och kyrkans förböner.

Evangeliet framställer saken realistiskt: människan har en förfärande potentialitet att välja helt fel, och ofta är hon utan personlig skuld offer för ett moraliskt lidande som övermannar henne. Det har sitt upphov i den som kallas lögnens furste och vars normala, banala verksamhet inte går ut på att skrämma vettet ur folk utan snarare, som Köpenhamnstelegrammet antydde, genom förställning, suggestion, illusion, lögn och värdeförvirring.

Det ondas väsen är att det inte har något väsen, så har den klassiska filosofin definierat saken. Det onda är avsaknad av det som borde finnas. Detta är inte en banalisering av ondskans förfärlighet. Ett skyddsräcke som saknas har heller inget väsen men blir inte mindre ödesdigert för det, åtminstone inte för den som störtar ner i bråddjupet.

Kristendomens enda slutliga existensberättigande är frälsningen. Moral kan man hålla sig med utan religion. Men frälsning kan man inte skaffa sig. Den kommer utifrån, som gåva, från Frälsaren.

Seklets paradox är att ondskan grasserat och triumferat samtidigt som professorerna i sina föreläsningssalar har kappats om att avskaffa djävul, arvsynd och ondska.

Fan visste förmodligen inte år 1908 hur rätt han skulle få.

Publicerad 1999 i nummer 2