Den etiska cellen

av David Albert Jones
Den största delen av stamcellsforskningen i Storbritannien använder så kallade sparade mänskliga embryon, som blivit över vid fertilitetsbehandling. Nu har dock två forskare som fått Nobelpriset berett vägen för ett intressant – och etiskt – alternativ.

Under flera decennier har forskare, verksamma inom området fortplantningsmedicin, letat efter ett sätt att hitta snabb och omfattande tillgång till mänskliga stamceller i förhoppningen om att dessa skulle kunna användas för att behandla en rad degenerativa sjukdomar. Den 8 oktober belönades Cambridgeforskaren Sir John Gurdon och professor Shin­ya Yamanaka från Japan med Nobelpriset i medicin för att ha fört denna dröm närmare ett förverkligande. Fyrtio år före fåret Dolly klonade Sir John en groda med en liknande kloningsteknik, och professor Yamanaka genomförde år 2005 experiment som visade att det var möjligt att omprogrammera en hudcell och förvandla den till en stamcell.

Vad är stamceller? Alla (eller nästan alla) tiotals miljoner celler i den mänskliga kroppen liknar varandra i strukturen, genom att de har en kärna med samma DNA, som innehåller samma information som ger dig dina ärvda egenskaper och ger mig mina. Men blodceller utför inte samma arbete som nervceller, som i sin tur inte utför samma arbete som muskelceller och så vidare.

Alla celler i kroppen härstammar från ursprungscellen, det zygota eller encelliga mänskliga embryot, men över tid har cellerna specialiserats för att fylla olika funktioner i kroppen. En stamcell, däremot, är en cell som förblir flexibel i fråga om vad den kan göra. Den kan både reproducera sig själv och ge upphov till olika slags specialiserade celler. Forskarna har under en längre tid hoppats att stamceller skulle kunna användas i me­dicin genom att bidra med att ersätta eller reparera skadad vävnad.

Stamceller finns i benmärgen, i hornhinnan och i blodet i bebisens navelsträng, och dessa har utvunnits för att användas i en mängd behandlingar. Men den mest kontroversiella och etiskt problematiska stamcells­källan är det mänskliga embryot. År 1998 skapades en stamcellslinje genom att ett mänskligt embryo dödades, och sedan dess har flera hundra embryon dödats i olika försök att skapa fler stamcellslinjer. För den som accepterar (eller rent av misstänker) att mänskligt liv börjar vid befruktningen, är det uppenbart oetiskt att döda en människa i fosterstadiet enbart för att ”skörda” hans eller hennes celler.

Striden om destruktion av mänskliga embryon för deras stamcellers skull utgör bakgrunden för Yamanakas arbete i Japan och USA. Han lyckades ta vanliga adulta celler (inte adulta stamceller utan vanliga hudceller) och göra om dem till celler som uppträdde väldigt likt embryonala stamceller. Detta är den biologiska motsvarigheten till att förvandla oädla metaller till guld.

Genom att aktivera vissa gener i en vanlig hudcell kunde Yamanaka skapa en stamcell. Denna cell tycks ha både den embryonala stamcellens fördelar (exempelvis att den lätt kan föröka sig) och den adulta stamcellens (eftersom den tas från en adult cell) etiska och praktiska fördelar. Hans experiment var både vacker och etisk vetenskap.

I en intervju i New York Times återgav Yamanaka en upplevelse som förändrade hans karriär – en titt i mikroskopet, vid en väns fertilitetsklinik, på ett av de lagrade embryona. Han sade: ”När jag såg embryot, insåg jag plötsligt att det var en sådan liten skillnad mellan det och mina döttrar. Jag tänkte att vi inte kan döda embryon för vår forsknings skull. Det måste finnas ett annat sätt.” Även om han inte motsatte sig varje form av forskning på embryon, så var Yamanaka motiverad, åtminstone delvis, av en önskan att hitta ”ett annat sätt”, inte enbart på grund av politiska påtryckningar, som exempelvis de restriktioner för finansiering av forskning på embryon som president George W. Bush införde.

I Storbritannien har det aldrig funnits några restriktioner för finansiering av experiment som innebär att embryon destrueras. Förvisso har regeringen, så snart nya och oetiska former av experiment har föreslagits, haft väldigt bråttom att godkänna dem, inklusive skapandet av delvis mänskliga och delvis icke-mänskliga embryon, hybrider och även fantasifoster gjorda av nukleider från en människa och cytoplasma från en ko eller en kanin. Dessa experiment resulterade inte i någonting, förutom de överdrivna påståenden som gjordes om dem då.

Yamanakas experiment, däremot, har lagt grunden för ett helt nytt forskningsområde, med varken adulta eller embryonala stamceller utan med så kallade iPS-celler eller ”framkallade pluripotenta stamceller”. Dessa är stamceller som skapats från vanliga adulta celler som till exempel hudceller. Denna forskning får alltmer forskningsmedel både i Storbritannien och utomlands. Det är en oerhört intressant vetenskaplig forskning.
Finns det då trots allt några etiska problem med iPS-celler? Bör vi försiktigt avvakta innan vi välkomnar detta Nobelpris? Liksom varje teknologi, i synnerhet en som är potentiellt väldigt kraftfull, väcker iPS-cellerna ändå etiska frågeställningar. De har redan använts för att klona möss och skapa konstgjord sperma och ägg för användning i in vitro-fertilisering på möss. Då kloning av människor och andra former av in vitro-framställning av människor strider mot fortplantningens värdighet skulle det vara uppenbart felaktigt att använda iPS-celler för sådana ändamål.

Ett annat mer direkt etiskt problem med forskningen på iPS-celler är att många av forskarna som arbetar med iPS-celler samtidigt arbetar med embryonala stamceller. Det kan finnas en viss tröghet hos forskarna, och en professionell och personlig benägenhet, att hålla fast vid tidigare arbetssätt, även om dessa är oetiska.

Således skulle en starkt etisk ung forskare som önskar att arbeta med iPS-celler hamna i svårigheter då han eller hon ombeds att samarbeta med embryonal stamcellsforskning. Det är också sant att stamcellsforskningen fortfarande är en väldigt ung vetenskap och vi bör inte överdriva utsikterna för omedelbar behandling.

Adulta stamceller används redan med framgång i både etablerade och experimentella behandlingar, men den revolution i behandlingen, som många hoppas på, ligger fortfarande ett stycke längre fram i tiden.

Det är en bioetikers uppgift att kvalificera och peka på potentiella svårigheter, men ingen av dessa bör skymma det grundläggande positiva bidraget i Yamanakas arbete. Det här Nobelpriset erkänner ett stort vetenskapligt genombrott, men det är lika mycket en prestation av mycket stor etisk betydelse. Det erbjuder stamcellsforskningen ett nytt och lovande angreppssätt, som inte behöver inkludera destruktion av mänskliga embryon.

De tillfälliga konflikterna mellan naturvetenskapliga forskare och etiker, och användandet av oetiska tillämpningar i vetenskapens namn, bör inte tillåtas att skymma den vetenskapliga ansträngningens etiska karaktär och det positiva bidrag som religionen har lämnat genom att stödja sökandet efter kunskap genom seklerna. Det här Nobelpriset lyfter fram vetenskapen som den kan vara när den är som bäst: både vacker och etisk.

Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 20 oktober 2012
och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.