Den europeiska katolicismens många skepnader

av KJELL BLÜCKERT

Som en trött gammal mormor, så har påven Franciskus återkommande karakteriserat den europeiska kontinenten i tal inför europeiska politiker. Om detta är en rättvis beskrivning kan man disputera. Utmanande är den i alla fall. Och det verkar vara så påven jobbar. Samtidigt kan han mer optimistiskt konstatera att: ”Stunden har kommit, då det är dags att överge tanken på ett inskränkt och räddhågset Europa, för att i stället väcka Europa och ge henne den ledande rollen som bärare av vetenskap, konst, musik, mänskliga rättigheter och även tro […] dyrbara referenspunkter för hela mänskligheten.” Att utmana Europa att ta på sig ledartröjan i en postkolonial tid är otvivelaktigt även det en stor utmaning.

Att tala om Europa kan man göra i högtidstal, eller så menar man i praktiken Europeiska unionen. Europa är mångfald och på samma sätt är den katolska kyrkan i Europa en mångfald av lokalkyrkor med vitt skilda historiska och samtida erfarenheter. Ibland har Europa definierats genom sin gemensamma koloniala attityd. Samtidigt har många länder i Europa i senmodern tid själva varit koloniserade och undertryckta: länderna på Balkan och i Baltikum, Finland, Polen, Irland, Ukraina. Erfarenheterna är olika.

Mitt i denna ständigt pågående diskussion om det europeiska beslöt förra året ett antal forskare vid Lunds universitet med professor Stephan Borgehammar i spetsen att arrangera en serie föredrag och seminarier med fokus på den mångskiftande utvecklingen i och bilden av den katolska kyrkan i Europa – för att fördjupa förståelsen. Man tog med deltagarna ”på en rundresa till katolicismen i åtta olika länder” från Italien i söder till Sverige i norr, från Irland i väster till Ukraina i öster med hjälp av forskare från olika håll. I det senaste temanumret av Svensk Teologisk Kvartalskrift (3/2020) med rubriken ”Den europeiska katolicismens många skepnader” har fyra av föredragen publicerats, och det intressanta innehållet i dessa gör att man också blir nyfiken på allt material som inte kom med.

De fyra artiklar som publiceras i STK och som refereras och kommenteras i det följande står för sig själva, men som redaktörerna konstaterar i sin inledning, berör de alla liksom hela seminarieserien tre breda teman: det komplexa förhållandet mellan katolicismen och moderniteten, den olikartade ställning som den katolska kyrkan har i de olika europeiska länderna samt spänningen mellan det universella och det lokala.

Irland och konsumismen

Fáinche Ryan, systematisk teolog från Loyola Institute, Trinity College i Dublin, skriver under rubriken ”Consumerism Replaces Catholicism? The Case of Ireland”. Provocerande har det konstaterats att i samtiden byggs shoppingcenter med samma iver som en gång i tiden kyrkor och katedraler byggdes och att irländarna numera mer strävar efter att förverkliga sig som kunder och konsumenter än efter att bli diktare eller helgon. Är det så?

För att svara på frågan tar författaren oss med på en snabb tur genom den irländska historien och vi blir då varse att de starka banden mellan stat och kyrka i Irland och den hängivna katolska folkfromheten är något som byggs upp först under andra halvan av 1800-talet och kring den irländska självständighetskampen. Att kyrkan fick en så central ställning i det irländska samhället genom skola, hälso- och sjukvård och social omsorg berodde helt enkelt på den irländska statens och hela samhällets utarmning. Mot slutet av 1900-talet kom Irland, inte minst genom sitt EU-medlemskap, att genomgå en snabb social och ekonomisk utveckling (compressed modernity). Detta tillsammans med de skandaler av olika slag som uppdagats i kyrkan har skakat om det irländska samhället och på många sätt ifrågasatt katolsk praxis. Att samhällskontraktet mellan befolkningen, staten och kyrkan som institution varit under omförhandling blev uppenbart för alla i och med omröstningen och besluten i abortfrågan.

Har konsumismen då kommit att ersätta katolicismen? Ryans svar blir nej inte ännu. Det kan man se i sociologiska hårddata, även om den konsumtionsinriktade individualismen sätter sin prägel på irländarna och utmanar invand religiös sedvänja särskilt bland de unga. Här skulle man gärna ha sett några mer nyanserade tankar om hur katolsk praxis kan relatera till konsumtionssamhällets utmaningar. Författaren konstaterar genom anekdotisk exemplifiering hur en längtan efter en tydligare religiös ram och grund för både det gemensamma och enskilda livet ständigt gör sig påmind i det irländska kultur- och samhällslivet. Hon citerar vad nobelpristagaren Seamus Heaney skriver apropå de ständiga klagomålen på den katolska uppfostrans negativa sidor: ”Det som inte är tillräckligt erkänt är katolicismens strålglans. Den gav allting i världen mening […] Ju äldre jag blir desto mer kommer jag ihåg välsignelsen i allt detta.”

Polen och nationalismen

Att vara polack är att vara katolik – Polak-Katolik. Hur har det blivit så? Ett försök till svar på den frågan ger doktoranden i internationella relationer vid Lunds universitet Magdalena Dziaczkowska. Hon tar sitt avstamp i pedofilskandalerna och de diskussioner som dessa genererat i Polen. Som lackmustest använder hon två spelfilmer Prästerskapet (2018) och Berätta inte för någon (2019). Dessa filmer som behandlar tystnadskulturen kring övergrepp har blivit mer sedda än de flesta andra filmer i Polen, publiksuccéerna Titanic och The Passion of the Christ inräknade. Dziaczkowska konstaterar att de kritiska kommentarerna främst kom från politiskt håll och inte från kyrkan (med vissa undantag). När vissa missbruk i kyrkan skarpt kritiserades, upplevdes Polak-Katolik-identiteten som attackerad. Därav de starka reaktionerna och demonstrationerna.

När Polen blev en självständig stat efter första världskriget, 150 år efter Polens politiska delningar, var landet etniskt heterogent. Endast två tredjedelar av befolkningen kunde räknas som polacker i bemärkelsen polsktalande nominella katoliker. Efter andra världskriget hade Polen för första gången någonsin i historien blivit etniskt homogent – och detta på grund av nazisternas utrotning av judarna och tvångsomflyttningarna av befolkningarna i enlighet med fredsfördragen. I denna helt nya politiska situation fick den polska nationalismen ny grogrund och inte minst beroende på en ny yttre och inre fiende – den sovjetryska kommunismen.

Dziaczkowska visar sedan hur de båda kardinalerna Stefan Wyszynski och Karol Wojtyla mer eller mindre uttalat driver en Polak-Katolik-teologi. Och att de då inte sticker ut utan gör det såsom normalteologer. ”Det är omöjligt att förstå den polska nationens historia utan Kristus”, säger Wojtyla som Johannes Paulus II i den berömda predikan i Warzawa 1979. Mer hårdfört kan premiärminister Jaroslaw Kaczynski säga att en attack på kyrkan är en attack på Polen. Den politiska retoriken och praktiken i dagens Polen kan inte förstås utan denna dimension och förtjänar verkligen att undersökas närmare.

Sverige och mission i periferin

Den katolska lokalkyrkan i Sverige är till skillnad från de två föregående exemplen inte en etablerad majoritetskyrka. Doktoranden i praktisk teologi vid Lunds universitet Ryszard Bobrowicz presenterar i sin artikel en tolkning av den katolska kyrkans situation i Sverige mot bakgrund av de senaste påvarnas vision av mission och ny­evangelisering och av påven Franciskus ambition att som inspirerande förebilder lyfta in periferier i centrum. Den skandinaviska paradoxen – att snabb sekularisering är sammanflätad med förblivande starka band mellan majoritetskyrkan och staten – är en utgångspunkt för reflektionen, liksom konstaterandet att den katolska kyrkan i Sverige under andra halvan av 1900-talet gått från att vara offentligt diskriminerad och undertryckt till att bli en accepterad del av ett svenskt samhälle präglat av mångfald till följd av immigrationen.

Om jag förstår Bobrowicz rätt, så kan man se den svenska katolska modellen som en utmaning och en förebild för alla majoritetskyrkor på tillbakagång, både katolska och protestantiska. Att leva som ”en kreativ minoritet” är det nya fältropet, och då blir erfarenheterna från den katolska periferin intressanta att ta in för de kulturer som med Franciskus terminologi karakteriseras som trötta mormödrar.

Frågan är vad det svenska exemplet säger. Kanske säger det mer än vad man som själv närvarande i det kan tro. I den ofta fragmentariska svenska katolska verkligheten (om-)förhandlas ständigt och med nödvändighet relationer både till det sekulära och till stor del sekulariserade samhället och till övriga kristna konfessioner och religioner. Samtidigt som kyrkan etablerar sig, integrerar sig och söker sin överlevnad försöker den om än valhänt och försiktigt att vända sig utåt i en svensk kontext, där den religiösa analfabetismen är förbluffande stor. Bobrowicz ser den svenska katolska kyrkan som en sorts reevangeliseringens testbädd. De yttre förväntningarna är olika beroende på vem man frågar. Kyrkans uppgift kan vara alltifrån bålverk mot relativistisk filosofi och ateism till påhejare av reformer som ses som viktiga av de sekulariserade. Förväntningarna inifrån kyrkan på den gemensamma uppgiften är förmodligen lika stor som kyrkans mångfald. Vad jag kan sakna i Bobrowicz bild av det svenska exemplet är det katolska fotfolkets perspektiv, och det är ofta inte alls särskilt förknippat med kontakten med ”det svenska”.

Kyrkan i Europa och traditionalismen

Ett helt annat perspektiv ges i Yvonne Maria Werners bidrag som inte är knutet till ett land utan till en katolsk trend – traditionalistiska rörelser. Werner är professor i historia vid Lunds universitet och har i sin forskning på senare tid ägnat sig åt den katolska kyrkan i samspel och konflikt med senmoderniteten här i Skandinavien.

Utifrån betraktat kan man undra varför i mångfaldens namn de så kallade traditionalisterna inte kan få vara en mission som andra och ha en rit som många andra. Men saken låter sig inte reduceras endast till gudstjänstfirande, även om detta för de flesta verkar vara det väsentligaste. När Yvonne Maria Werner tecknar bilden av dessa rörelser pekar hon på att deras gudstjänstform och teologiska världssyn i mångt och mycket var det som var allenarådande till och med Andra Vatikankonciliet. Den vanliga analysen är att den katolska kyrkan därefter råkade in i en identitetskris, när fönstren öppnades för mer diskussion och dialog, när de invanda gudstjänstformerna radikalt förändrades, när synen på det kyrkliga läroämbetets auktoritet försvagades.

De ofta snabbt och okänsligt genomförda förändringarna i liturgi, andaktsformer och kyrkorum var det som blev den tydligaste och för alla i vardagen upplevda förändringen. Efterlängtad förnyelse för många, en katastrofupplevelse för andra. Detta blev den utlösande faktorn som skapade de traditionalistiska rörelserna i de katolska kärnländerna i Västeuropa, särskilt Frankrike. Den mest kända och betydelsefulla är S:t Piusbrödraskapet (SSPX).

Att relationen mellan dessa rörelser och de romerska kyrkliga myndigheterna har knakat i fogarna har i första hand inte haft med liturgin att göra. Liturgin har mer varit en stötesten på lokal nivå, där biskopar har sett gammalliturgisterna som en splittrande faktor i sina stift. För Rom har de teologiska frågorna varit det väsentliga. I grund och botten handlar det om accepterandet av Andra Vatikankonciliet och den samtida påvens auktoritet och legitimitet. Om detta skriver Werner klargörande och karakteriserar trenden väl i rubriken ”Antimodernism med moderna medel”.

Det finns nämligen flera paradoxer i dessa rörelser. När de hårt argumenterar för auktoritetsprincipen har de svårt för att underordna sig det förhandenvarande läroämbetet (was katolisch ist bestimmen wir hier selbst). Liturgiintresset hos lekfolket handlar om att förstå och delta i gudstjänstordningarna (att be med mässan), inte om att återuppliva de andaktsformer som lekfolket ägnade sig åt under gudstjänsten före konciliet (att be medan mässan pågår). På så sätt är rörelserna en del av den liturgiska utvecklingen under 1900-talet.

Yvonne Maria Werner säger att rörelsen är stor och betydelsefull med sina missionsstationer, församlingar, präster och ordensfolk. En annan karakteristik skulle kunna vara liten och högljudd; åter en annan en kreativ minoritet.

Redaktörerna ger sitt förord till temanumret rubriken ”Den europeiska katolicismens många skepnader”. Det är ett fruktbart sätt att begripa sig på den europeiska situationen både i historia och nutid. När man spanar framåt tycks det vara den av påven Benedictus XVI formulerade vägen för kyrkan som en ”kreativ minoritet” som är den framkomliga och hoppingivande. Som sagt blir man nyfiken på allt övrigt material som föredrags- och seminarieserien genererade. Den borde ges ut som en bok.

 

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.

Ur Signum nr 8/2020